Än en gång riktas världens ögon mot internetjätten Google. Med tanke på en rad pågående projekt lär det heller inte bli den sista. Företagets expansiva investeringar inom förnyelsebar energi, ambitionen att scanna in och göra all världens litteratur tillgänglig online samt samarbetet med världsledande genetiker, är tre kontroversiella megaprojekt beskrivna i David Vices bok ”The Google Story” (Pan Books, 2005). Företagets samtliga planer är typexempel på vad som kallas för ”disruptiv innovation”: uppfinningar som radikalt ändrar spelreglerna för hela industrier och som i ett längre perspektiv störtar etablerade monopol.
Debatten om Googles nya strategi i Kina är troligen därför bara början på vad som kommer att bli allt mer återkommande diskussioner om de djupgående konsekvenserna av snabb informationsteknologisk förändring. I svallvågorna av vad som kommit att kallas ”Google vs. China” går det nämligen att skönja ett paradigmskifte bland internet-intellektuella som få uppmärksammat: övergången från troskyldig cyberoptimism till jäsande cyberpessimism.
Förutom skiftet i Googles hållning till Kina, är den senare tidens protester i Iran ytterligare ett exempel på internetsamhällets omtvistade roll i auktoritära regimer. Debatten mellan Clay Shirky (författare till den cyberoptimistiska klassikern ”Here Comes Everybody”) och Evgeny Morozov (cyberpessimist och skribent i den amerikanska tidskiften Foreign Policy) visar tydligt vilka ståndpunkter som står mot varandra. Medan Shirky lyfter fram den positiva roll som informationsteknologi spelat för att mobilisera oppositionen i och utanför Iran, pekar Morozov på att regimen egentligen bara drivits till att bli än mer auktoritär. Det senare till och med tack vare informationsteknologi.
Shirkys argument är följande. I ett land där medborgare fritt kan dela med sig av information och skapa reformvänlig opinion i utlandet, är det svårt att i ett längre perspektiv upprätthålla en auktoritär regim. Även om politisk mobilisering sällan enbart drivs av teknologisk förändring, skriver Shirky i en artikel i den brittiska tidskriften Prospect, så visar exemplet Iran att mobiltelefoner och sociala medier spelar reformvänliga krafter i händerna (”The Twitter Revolution”, Prospect, 6/1 2010).
Morozov menar däremot att regeringen enkelt lyckats öka trycket på regimkritiker genom att övervaka all texttrafik samtidigt som den strategiskt stänger av infrastrukturen. Så begränsas möjligheterna till mobilisering. Morozov skräder inte orden. Iran visar hur ”impotenta decentraliserade rörelser är i sitt motstånd mot skoningslösa auktoritära regimer”, trots att dessa rörelser är beväpnade med moderna protestverktyg som mobiltelefoner, bloggar, Facebook och Twitter (”Why the internet is failing Iran’s activists”, Prospect, 5/1 2010).
Morozovs poäng kan tyckas självklar i ljuset av de senaste årensintensiva debatter kring internetövervakning. Men debatten mellan cyberoptimister och cyberpessimister kommer som en reaktion på den tidigare euforin, då informationsteknologins välgörande effekter sågs som gränslösa. Googles mycket populära (före detta) Kinachef drog för inte så länge sedan fulla hus med budskapet: ”ungdom + frihet + jämlikhet + gräsrotsinnovation + användarfokus + ”don’t be evil” = Googlemiraklet”. (”Don’t be evil” är Googles välkända slogan)
Att en Googleanställd turnerar världen runt med ett sådant mantra förvånar inte.Men det är värt att notera att ävenamerikanska senatorer som Richard G Lugar deklarerar att amerikansk utrikespolitik strategiskt bör stödja framväxten av sociala medier i svaga, auktoritära regimer (”Twitter vs. Terror”, Foreign Policy, 6/1 2010). USA:s utrikesminister Hillary Clinton höll dessutom nyligen ett uppmärksammat tal för internetfrihet och menade att ”även i auktoritära stater hjälper informationsnätverk människor att hitta nya fakta och göra regeringar mer ansvariga för sina handlingar”.
Ytterligare exempel på cyberpessimismens intåg i debatten hittar vi dock i det senaste specialnumret av nättidskriften Edge. Tidskriften samlar – enligt egen utsago – världens mest sofistikerade tänkare. År 2010 ställer man denna prominenta grupp inför följande fråga: Hur förändrar internet vårt sätt att tänka? 168 väletablerade forskare, debattörer, konstnärer och författare har bidragit till vad som troligen är ett av de mest intressanta inläggen någonsin om internetsamhällets följder för samhälle, ekonomi och politik. Bland de mer konventionella hyllningarna till cyberrymden som ”global hjärna”, verktyg för entreprenörskap samt osjälviskt digitalt kollektivt handlande, hittar vi också genomträngande analyser av internetsamhällets besvikelser och baksidor.
John Markoffs bidrag är ett exempel på den allt vanligare övergången från cyberoptimism till cyberpessimism. Markoff beskriver sitt första möte med Arpanet (Advanced Research Projects Agency Network), datornätverket som var föregångare till internet. Mötet ägde rum 1979 på Stanfords laboratorium för artificiell intelligens, och Markoff presenterades för en mycket livlig grupp intellektuella, drivna av informationsteknologiska utopier.
För Markoffs egen del förvandlades ett par decenniers cyberoptimism till bitter misströstan. Explosionen av cybergangsters tillsammans med ett snabbt växande storebrorssamhälle visar enligt Markoff inget annat än att internet urartat i en postindustriell dystopi som tidigare bara gick att hitta i de svartaste science-fictionromanerna från 70- och 80 talen. ”Genom att sätta varje människa i direkt kontakt med varandra har nätet öppnat en Pandoras ask, fylld av hemskheter”, är ett talande citat från Markoffs korta men sylvassa analys.
Socialpsykologen David G Myers ger i samma nummer av Edge mer vetenskapligt baserade skäl för sin pessimism. Internet och sociala medier, menar Myer, har skapat fundamentalt nya mekanismer för polarisering i virtuella grupper. Informationsteknologins utveckling gör det möjligt för personer med extrema åsikter att snabbt hitta gelikar, dra samman ny information som bekräftar förutfattade meningar och vanföreställningar. I kontrast till Kai-Fu Lees Googleoptimistiska ekvation menar Myers således istället: ”separation + konversation = polarisering”.
Visionen om internet som digital plattform för gränslösa demokratiska samtal och en alternativ form av samhällsstyrning får sig en törn även utan virtuell polarisering. Det tydligaste exemplet hittar vi i USA där ”Government 2.0”-rörelsen varit som mest högljudd. Det är väl känt att Obama varit skicklig på att utnyttja nya medier. Mindre kända är reformerna med syftet att avskaffa amerikanska statens informationsmonopol.
USA:s regering har exempelvis gjort tidigare slutna databaser tillgängliga och bjudit in allmänheten att göra sina egna applikationer för att analysera offentlig statistik (Data.gov). Obamas stab skapade även under åren 2008 och 2009 en ”Citizen’s Briefing Book” – en virtuell arena där allmänheten kunde beskriva sina bästa politiska förslag och rösta på varandras idéer. Enligt New York Times reporter Anand Giridharadas (”Athens on the net”, New York Times, 12/9 2009) hade 44000 olika förslag och 1,4 miljoner röster noterats i september 2009. Det gick inte lika bra när experimentets resultat offentliggjordes. De mest populära förslagen var nämligen legalisering av marijuana och onlinepoker, samt gratis tillgång till trådlöst internet. Andra förslag var att USA:s nya administration på allvar bör utreda förekomsten av ufon samt anställa kändisar som filmaren Michael Moore. Dessa förslag avlämnades samtidigt som USA befann sig i en djup ekonomisk recession, kongressen diskuterade sjukvårdsreformen och landet drabbades hårt av svininfluensan.
Ytterligare ett område där cyberoptimismen verkar ha mattats av på senare tid är artificiell intelligens, eller AI. Att kombinera konstgjord intelligens med internetsamhällets oceaner av data har länge varit cyberoptimisternas jakt på den heliga Graal. Detta skulle göra internet till en global hjärna och outtömlig källa till ny datorgenererad intelligens. Även om AI har avancerat det senaste decenniet, står det enligt matematikern och cyberpunklegenden Rudy Rucker i Edge också klart att de mest optimistiska visionerna inte slagit in. Enligt Rucker spelar dock detta ingen roll. Kombinationen av mycket stora mängder data och smarta sökmotorer tillåter oss att skapa något som åtminstone liknar artificiell intelligens.
Översättningsfunktionen Google Translate och sökmotorn WolframAlpha är två bra exempel på detta. Den senare lanserades av matematikern Stephen Wolfram i maj 2009 med ett motto som i sin enkelhet skulle stjäla andelar från Google: ställ en fråga till sökmotorn, så svarar den. Användaren skulle alltså inte behöva pröva sig fram till nyckelord i en databas bestående av världens samlade webbsidor (Googlemodellen), utan skulle kunna skriva frågan direkt, och dessutom få ett detaljerat svar baserat på noggrant utvalda databaser.
Resultatet imponerar, men bara så länge användaren är genuint intresserad av matematik, fysik, kemi eller jämförande statistik. Sökningar på vad växthuseffekten eller biodiversitet är, eller hur många personer i världen som inte har tillgång till rent vatten, ger oanvändbara svar. Det som lanserades som ”uppfinningen som kan förändra internet för alltid” (the Independent, 3/5 2009), kan snarare liknas vid en sökmotor med Aspergers syndrom.
Jakten på nästa ”disruptiva innovation” går vidare, inte minst inom Googleplex, Googles högkvarter i Kalifornien. Två projekt beskrivna i ”The Google Story” sticker ut. Den första är företagets allt mer ambitiösa investeringar i biologisk och genetisk forskning med syfte att driva en innovationskaskad inom medicinsk forskning och DNA-analys. Kombinationen billig lagring av enorma datamängder, blixtsnabba sökmotorer och en ansenlig mängd av de skarpaste hjärnorna i branschen gör att företaget Google kan dra till sig världskända genetiker som John Craig Venter.
Den andra handlar om sökmotorernas framtid. Sergey Brin, den ena i Googles grundarduo, ser ingen anledning till varför människor och sökmotorer inte kan integreras ytterligare. Varför inte förbättra hjärnan? ”I framtiden kanske vi kan lägga till en mindre version av Google som du kan koppla in i hjärnan. […] Då skulle du ha all världens kunskap omedelbart tillgängligt, vilket är ganska spännande.” (”The Google Story”, s. 281). Låt oss hoppas att just detta blir ett av de projekt som inte lyckas.
