Vad har jag betytt?
Som filosof - ingenting (obefintlig i Marc-Wogaus ”Filosofisk uppslagsbok”).
Som litteraturhistoriker - ingenting (omnämnd bara för något enda ord om en eller annan samtida finlandssvensk författare i Linders ”Fem decennier av nittonhundratalet”).
Som uttolkare av tidsandans spegling i konsten - ingenting (inte ens anmodad att skriva något i Festskrift till Ragnar Josephson).
Som författare - ingenting (inte ett ord härom i Linders bok).
Så är det att sitta mellan olika stolar och utsätta sig för genrernas tyranni.
Denna bittra livssummering skrev Hans Ruin 1966. Han var 75 år gammal. Eftermälet oroade honom. Hur kunde det ha gått så? Både han själv och systemen, de litterära och akademiska, hade del i deficitet. Mångsidigheten som varit en tillgång hade blivit en förbannelse: ”Allt för mycket har jag snusat och läppjat på. Mitt bibliotek är utan skelett, utan system, utan linje.” När han just utnämnts till professor i filosofi i Åbo gav han sig till att söka motsvarande tjänst i
litteraturhistoria i Helsingfors. Tyvärr levde han för sent för det universitetsämne som verkar vara skapat för honom: estetik med litteratur- och konsthistoria. Henrik Schück som var professor i det passade det sämre.
Essäistik har översiktsverken, med undantag för Vilhelm Ekelund och Frans G Bengtsson, haft svårt att hantera. Hans Ruins postuma oro har dock kunnat stillas på senare tid. I nya litteraturhistorier har han fått utrymme för sin egen skull. Och nu har hans framtidsförsäkring definitivt fallit ut när Thomas Ek i Lund disputerat på den omfångsrika avhandlingen En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik. Boken har givits ut av Svenska Litteratursällskapet i Finland i en utstyrsel som i elegans och glans markant skiljer den från rikssvensk standard. Undertiteln är i blygsammaste laget, ty läsaren bjuds i själva verket på en ingående skildring av hela Hans Ruins liv och författarskap.
Härstamningen fick avgörande betydelse för Hans Ruin. Han föddes 1891 i Helsingfors
när det ryska greppet över storfurstendömet hårdnade alltmer. Fadern var professor i pedagogik och universitetets rektor i en period, en lärd, duglig men något viljesvag intellektuell. Modern var raka motsatsen. Dotter till en försupen och ruinerad länsman i Borgå slog hon sig järnhårt målmedveten fram som sömmerska, blev änka med en dotter efter ett kort äktenskap samt träffade den unge akademikern. Trots att skillnaderna i social ställning och bildningsnivå tycktes oöverstigliga gifte de sig, möjligen på grund av den pedagogiske makens pygmalionambitioner. Förbindelsen accepterades knappast av den högdragna finlandssvenska gräddan och förödmjukelser drabbade även sonen som aldrig glömde dem.
1909 började han på Kejserliga Alexandersuniversitetet, skrev magisteruppsats om Schopenhauer och disputerade 1921 på en kritisk granskning av engelsk psykologi från Bacon till Spencer. Då var han sedan åtskilliga år flitig medarbetare i den liberala tidskriften Nya Argus, samlingsplats för den finlandssvenska
kultureliten, skrev recensioner och essäer som inte sällan handlade om tyska ämnen. De präglade debutboken ”Krigets anlete” (1919) där han tog ställning för det besegrade Tyskland och skarpt kritiserade de hårda villkoren i Versaillesfreden. Borgerligheten hyste tyska sympatier efter insatsen som ”germanernas ståhjälmade skaror” gjort på den vita sidan i inbördeskrigets slutfas.
Hans Ruin hade vuxit upp i en atmosfär som präglades av tysk idealism, av Schiller och Kant. Men trots ärvda och förvärvade sympatier lät han sig aldrig förledas till att nonchalera nazismen. Tvärtom blev han en av dess första och ivrigaste motståndare. Under långa utrikesvistelser hade han avläst tidsandan som han tolkade i essäer som ”Den återuppståndne Caliban” (1931) och ”Blodets röst”. Men liksom han ömmade för det tyska folket efter första världskriget skakades han trots sin avsky mot Buchenwald av de mänskliga tragedierna vid bombningen av Dresden våren 1945. Och mitt i segerjublet undrade han: ”Finns det ingen gräns för
det ohyggliga sonande man pålägger det tyska folket?” Reflexionerna förbehöll han dock dagboken. Det smärtade honom att inte bli ihågkommen för sina antinazistiska åsikter och till och med missuppfattas för att ha hyst de motsatta. Till Thomas Eks förtjänster hör att han nyanserat kartlagt Ruins ställningstagande.
Essäerna gick ofta tillbaka på föredrag som Hans Ruin hållit i Finland och Sverige. Han var en mästare på muntligt framförande. I vårt land fängslades man av den lätt sjungande dialekten och inte minst av hans elegans och distingerade statur. Bertil Malmberg karakteriserade honom som en finländsk herreman. Utan att bli patetisk eller pompös kunde han tala om konstens storhet och oförgängliga andliga värden. Spiritualitet var kanske inte hans starkaste sida men han var aldrig tråkig utan ständigt underhållande.
Under de finska krigen tjänade Hans Ruin landet både i ord och handling. Tillsammans med sin oumbärliga hustru Kaisi förestod han statens mottagningscentrum för utländska journalister i
Torneå som passerades av bland andra Harry Martinson, Sven Stolpe och svärsonen Olof Lagercrantz. På föredragsturnéer i Skandinavien propagerade han för Finlands sak. Hans böcker fick karaktär av beredskapslitteratur. I ”Ett land stiger fram” manade han för nationens bästa till enighet mellan språkgrupperna som legat i hätsk konflikt; missionerade för Finlands närmande till det övriga Norden; resonerade med svenska frivilliga; skildrade den finlandssvenska naturlyrikens framväxt och biktade den revanschlusta många kände efter vinterkriget.
Till beredskapslitteraturen kan på sätt och vis även räknas ”Rummet med de fyra fönstren” som kom ut det ödesdigra året 1940. Hans Ruin hade börjat skriva personliga minnesstycken flera år tidigare men fann nu tiden mogen att samla dem. Han försvarade åtgärden i efterhand: ”En blomma i en skogsbacke, förlorar den något av sitt värde för att kanonerna dundrar? Ökar inte tvärtom dess värde? Påminner den inte oss om hur livet borde vara, om allt vi mist? Det var det jag
kände. Många av bitarna hade ju skrivits tidigare, men just för att jag hade död och förstörelse i knutarna blev det så plötsligt angeläget för mig att sammanföra dem och komplettera dem.” Kritiken protesterade inte heller, tvärtom välkomnades något ensidigt dessa ljusa sommarbilder. Den klarsynte Gunnar Ekelöf iakttog dock att boken andades ett eftertänksamt vemod som förmodligen härrörde från vinterns händelser.
Fosterlandet konkretiserades i en liten holme ett par mil väster om Helsingfors. Härligö var och förblev Hans Ruins hem på jorden, ingångsporten till hans egentliga liv. Den hade kommit i familjens ägo snarast av en slump en vårnatt då hans far tagit fel på en tågtid. Dess förre ägare var dräpt och hushållerskan drunknad. Men han gick igen genom generationer och hans blodiga öde sände kalla kårar längs ryggen på lyssnarna när det berättades. Av byggnader och mark ville den dynamiska modern göra något stort. Karaktärshuset utvidgades och nobiliserades för att verka herrgård; över ängar och
berghällar anlades breda promenadvägar. Trädgårdsmästare planterade fruktträd och prydnadsbuskar. Ön blev paradis och inferno.
För Hans Ruin öppnades en andra existens här. Av den kammarlärde blev en dristig seglare, förfaren fiskare och träffsäker jägare. Hit längtade han under utlandsvistelser, under krigen tjänade holmen både som evakueringsort och försörjningskälla då lantbruket väcktes ur trädan. Parken förföll med tiden, gångarna växte igen till stigar, herrgården avkläddes sin falska glans och återgick till ordinär skärgårdsboning.
Thomas Ek sätter inte bara in ”Rummet med de fyra fönstren” i skärgårdberättelsens finlandssvenska tradition utan skissar också upp idyllens utveckling från Creutz och Franzén via Runeberg till Monika Fagerholm. Att ge bred bakgrundsorientering hör till avhandlingens förtjänster. För en rikssvensk är den särskilt värdefull som den bjuder på informativ och underhållande läsning om såväl Hans Ruin som om hans lärare Yrjö Hirn och Hans Larsson, hans vänner Runar
Schildt, Jarl Hemmer med flera, kretsen kring Argus och modernismen, den nationella motsättningen mellan finskt och svenskt med mera utan att disputanten hänger sig alltför besvärande åt den numera obligatoriska metodikekvibrilistiken.
1946 flyttade Hans Ruin till Lund - Hans Larssons stad - blev svensk medborgare och fick en personlig tjänst. Föreläsningsserier som ”Poesiens uttryck och verkningsmedel”, ”Pionjärer i finlandssvensk 1900-talsdikt” och ”Episka mästerverk” drog fulla hus inte bara av studenter, utan också av äldre åhörare. Det kunde påminna om Oscar Levertin 50 år tidigare. Talekonsten blomstrade också i radio, där han blev en av de populäraste rösterna och fick hedersuppdraget att två gånger hålla nyårstalet.
Banden till Härligö knöts kanske till och med fastare. Det blev angelägnare att längta dit när avståndet inte längre var tre mil. Som genom ett under klarade sig holmen från att komma med i Porkalområdet som Sovjet efter kriget ”arrenderade” som marinbas, vilket medförde att
befolkningen utvisades och dess hus revs eller vandaliserades. Men även detta intrång förutan blev miljöbytet påtagligt. Att komma till Härligö var dock att komma hem. Dagsrutinen förändrades inte genom åren. Det gällde att skriva, vilket inte tycks ha varit lätt för Hans Ruin. Han grubblade över uttrycken, fann inte det rätta meddetsamma, ändrade och skrev om. Framgång vid skrivmaskinen eller mothugg präglade hans sinnesstämning. Den spred sig över ön.
Hela sitt vuxna liv skrev Hans Ruin dagbok i stil med den beundrade Henri Frederic Amiels ”Journal intime”. Ett urval gavs ut 1977 under titeln ”Uppbrott och återkomst”. Han antecknade vad han ägnat sig åt, vad som tilldrog sig i den lilla och den stora världen, idéer och tankar som kunde komma till användning i framtida skriverier. För Thomas Ek har dagboken varit en till synes osinlig källa för att kartlägga böckernas genes. Ruin ägnade sig flitigt åt återbruk, samma formuleringar och situationer dyker upp litet varstans i hans böcker. Många har sitt
ursprung i dagboken.
Hotet mot idyllen kom inte utifrån utan inifrån. Eller rättare sagt hade alltid funnits där. När Hans Ruin efter 20 år i ”Hem till sommaren” återupptog skildringen av Härligö var tonen bittrare. Han rörde sig inte framåt i tiden utan blickade bakåt: berättade om faderns ryska rötter, om moderns energi och stridsvilja, om föräldrarnas asymmetriska äktenskap, om hur syskonträta växte till klassisk släktfejd med en process om flyttade gränspålar som fördes ända upp i Högsta domstolen. Var det värt det, vad var behållningen av ett livs stridigheter, undrade Hans Ruin i sin sista minnesbok ”Världen i min fickspegel”. Även med sig själv gick han tillrätta och fann att hans roll i dramat inte heller var fläckfri.
År, död och ålderdomens deformation av de stridande hade gjort honom mer tolerant. Han var den siste överlevande och även för honom hade Härligö blivit ett ouppnåeligt mål. En anteckning av 82-åringen andas både förtvivlan och lycka över livets beständighet: ”Tre år i följd har
vi suttit sommaren lång i vår heta Lundavåning, borta från natur och hav, och inte fått höra småfågelorkestern. Det underliga är emellertid, att orkestern har vi hört med det stigande ljuset på mornarna. Ljuset är för oss punkterat eller perforerat av småfågelkvitter. Så stark är bindningen till det som varit, att när det ena inträder, så tar det med sig också det andra. Tre kvartssekels erfarenhet och mera ligger bakom, allt sedan jag låg som pojke vaken och hörde sången och bara längtade ut.”
Daniel Hjorth
är fil lic och författare.
(under strecket)
