Mörker är inte lika mörkt. När han

steg ner i båten bad han oss släcka allt,

facklor och tjärstickor som brann.

Jag svepte manteln om mig. Det var kallt.

”Det är i beckmörkret jag anar land.”

Och båtshaken sköt färjan ut i natten.

Kring stäven viskade Akerons vatten.

”Det återstår nu tretton hjärtslag sand

i timglaset vid rodret. Så jag hinner fram.”

Där vi såg svart i svart och kol i kol

han styrde efter kobbarna som sam

omkring oss, efter pinjernas konturer, mot sitt mål.

I mörkret skrapandet av köl mot strand.

”Stöd er på mig. God natt. Det kostar en obol.”

Att Lars Forssell, denna upptågens och maskspelens, kärlekens och den frustande livslustens diktare, även skulle skriva en av svensk poesis märkligaste diktböcker om döden, ”Sånger” (1986), är inte att förvånas över. I allt han skrivit finns både suget in mot den kalla skuggans tystnad och lyckan att slippa undan: ut i ljuset igen, ut till människorna och musiken, ut till samtalen och motsättningarna, ut till skogarnas lövriken och storstädernas larm.

Lars Forssell hade en unik förmåga att i det djupaste mörker finna lätta stjärngnistor och flyktiga irrbloss och att ur den alldagligaste lätthet vaska materia av stort allvar, skälvande av energi och lust.

Han kallade tidigt dikten för en skådespelare med ”ansiktet maskerat till ärlighet” och såg narrkåpan som ett hederstecken. I en uppsats från 1948 sade han sig tillhöra ”en generation som vaknade till medvetande först i världskrigets slutfas, i den ångestfyllda tystnaden efteråt”.

Han menade sig kunna känna ett slags ”avundsjuka mot dem, som i alla fall fick genomleva tragedin, i stället för att intet ont anande vakna upp just när ridån gick ned (fast ljuset inte tändes i salongen) och börja leva i en värld där bara den oförlösta tystnaden råder. Tystnaden inom en har blivit nästan till en kamp: man hade att välja på att förbli barn eller omedelbart etablera sig som helgon… Man överraskade sig med att vara upprörd över att inte vara upprörd över att inte vara upprörd”.

Det är en ung mans formuleringar, men de uttrycker en känsla som följde Lars Forssell genom hela hans författarskap. Det är en känsla som säger att allvaret inte kan få fäste med mindre än med hjälp av ironins hullingar och inte får flygkraft utan det försåtligt triviala och det vulgäras mångfärgade ballongknippen. Livet blir till i motsatserna, i pendelrörelsen, i samtalet:

Ge mig den styrka

som krävs för att mista

och den svaghet som krävs

för att hålla kvar.

…

Ge mig den tyngd

som krävs för att lyfta

och den kärlek som krävs

för att stanna kvar.

Det finns hos Forssell en längtan bort från konvention, inställsamhet, politisk anpasslighet till något oskuldsfullare och i just denna längtan hittar han tillbaka till såväl den litterära traditionen, till det folkligt publika och till engagemanget. Få är som Forssell nedsänkta i en lyrisk tradition där det högstämda och det folkliga möts i ett lyckligt famntag. Han tycks ha stått i samma dagliga kontakt med Coleridge, Pound och Eliot som med Carl Michael Bellman, den Almqvist som menade att det svåraste som fanns var att skriva strunt och den Ekelöf som skrev sig tillbaka till diktens första utkast, med skillingtryckens rimsmeder, Boris Vian och Bob Dylan. Med Johan Henric Kellgren kunde Forssell säga:

Jag hellre läsas vill, och medelmåttigt äras

än som en okänd gud med tomma lovord äras.

Nu kan ingen säga att Forssell vann en medelmåttig ära och inte heller att han blev en självupprepande estradör. Han hade en säregen förmåga att smita undan för att återkomma i nya, ständigt lika forssellska förklädnader. Redan i debuten var det tydligt hur nära han stod teatern. Han var uppvuxen på Kungsholmen i en borgerlig miljö med farbröder som var professorer och kända läkare.

Men det var hos upptågsmakarna på moderns sida av släkten som han kände sig hemma. Morfadern var en bonde som gift sig till lite pengar vilka omsattes i en del ganska framgångsrika fastighetsaffärer. De sex syskonen i moderns familj spelade alla olika instrument, sjöng, berättade historier och klädde ut sig. Denna miljö kring morfadern finns oförglömligt skildrad i en av Forssells mest intagande pjäser, ”Söndagspromenaden”. I bilden av morfadern speglas även de framträdande dragen i Forssells diktning: den handfasta hantverksskickligheten och kunnandet parade med leken och de plötsliga infallen.

De senaste decennierna har Forssells dramatik varit rätt styvmoderligt behandlad av teatrarna. Kanske beror det av att det är en dramatisk diktning som sätter hela sin tilltro till förställning och illusion, till lek och maskspel, till den Molière som inte är Becketts antipod utan hans jämlike. Men kanske också att därför att det är en dramatik som så tydligt litar till ordens klang och bärkraft, till sången och det sångliga, till människan som en varelse som i språket finner sin främsta näring.

Forssell återkom flera gånger till hur han någon gång under 50-talets första hälft med Pär Rådström på ett hotell vid Rue de Birague i Paris slöt ett heligt avtal att hädanefter skriva ”precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs fin eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona.”

Med våra medvetanden som idag är fullständigt marinerade i en postmodernitet som tycks göra gränserna mellan högt och lågt, mellan allvar och lek, mellan engagemanget och axelryckningen flytande och som i ett solglitter upplösta, är det svårt att tänka sig att detta en gång varit ställningstaganden som krävt både djärvhet och mod. Med Lars Forssell försvinner därmed också en av de sista företrädarna för en diktargeneration och en tidsanda vars inflytande över hur vi ser oss själva och vår omvärld knappast går att överskatta.

I nästan allt tycktes han ha sitt självklara uttrycksmedel, i essän, reportaget, tillfällighetsversen, visan, utom i den berättande prosan. Han berättade för några år sedan en ”fullständigt stenkorkad officer, en fruktansvärt dum gammal nazist” som han råkat avlyssna genom en dörr när denne berättade sagor för sina barn. Forssell berättade att han satt alldeles häpen över vilka vanvettiga, betagande historier i Lewis Carrolls anda som karln lyckades få ihop. ”Och så kom han ut och var precis lika djävla dum och slog samman stövelklackarna.” Själv menade han sig sakna förmågan att hitta på bra sagor. ”Dåliga sagor kanske”, sade han. ”Skräp, inte strunt.”

Den som mött de av Forssells sagor som fått sin gestalt i poesin måste opponera. I Forssells poesi får narren genast ordning på sina sagor och historier. Redan vid debuten visade Forssell en lätthet i handlaget och en förtrogenhet med tradition och uttryck som livslångt förblev hans främsta bundsförvanter, och någon gång kunde vara hans tvivelaktiga rådgivare.

Forssell kunde vara trånsjuk och sentimental, sökande billiga poänger och förevisande enkla knep, men där han träffade rätt – och hur ofta gjorde han inte det! – kunde få svenska diktare mäta sig med hans på en gång exakta och klangrika uttryck.

Han behärskade visan med samma självklarhet som gällde det att hämta andan. Sonetten, inrimmet, blankversen tycktes i hans händer som kunnandet hos en god husbyggare: snickarglädjen kom liksom av bara farten. Inte minst i kärlekspoesin kunde han finna sin lyckligaste, mest avklarnade formulering, mångbottnade och folkviseklara, små melodier med rymd och klang:

Jag sover i dig

Det kan du inte veta

Nära födelsen sover jag

och nära det förtrollade

Du vänder dig i sängen

Som en havande val

Som ett plankton med stora ögon

Slumrar jag i dig

Jag älskar dig

Det får du aldrig veta

Nära döden sover jag

Och spränger mina skal

Det ”Rekviem” som Lars Forssell i ”Sånger” skrev för sitt i tidig spädbarnsdöd förlorade barnbarn inleder han med orden: ”There‘s a man goin‘ round takin‘ names”. Den där skuggfyllde mannen som går runt och för in namn efter namn i sin liggare är naturligtvis ingen annan än döden, en klåpare till bokhållare som skumögd och med fumlande fingrar utför sitt arbete, som snubblande fram bland de levande, trots all oberäknelighet och brist på ordentliga arbetstider, får sitt värv gjort.

Nu har han fört i Lars Forssells namn i sin mörka bok. Jag kan inte tänka mig annat än att bokstäverna där på sidan kränger och gör motstånd, letar sig in i rim, vitsar och assonanser för att till sist hitta ett allvar som den där klåparen till bokhållare inte trodde var möjligt och knappt ens begriper.

Niklas Rådström är författare och ledamot i samfundet De Nio.