Meddelandet kommer som en kall skugga från dödsriket mitt i högsommarhettan: Willy Kyrklund har gått ur tiden. Eftersom det är det andra celebra dödsfallet på några dagar blandar barnen ihop namnen och frågar mig vem som får ärva tivolit den här gången? Och det känns plötsligt lätt att svara – det är ju vi, som kan läsa, som får ärva det. Konstruktionen är gjord av ett sådant material att det håller.
Jag hör på ett alldeles praktiskt plan till dem vars liv kommit att ta en annan vändning på grund av det gäckande i Willy Kyrklunds böcker. Min akademiska framtid blev en alltmer avlägsen affär någonstans i korselden av parodier, parafraser och ilskna tillmälen mellan vaktmästaren och övervaktmästaren i debutromanen ”Tvåsam” (1949). Det var omöjligt att få grepp om någon bestämbar helhet, min förmåga att behålla det nödvändiga avståndet försvann.
Men det kanske var ungefär vad Kyrklund hade i sinnet när han skrev? Vidvinkelperspektivet, med tillhörande tvärsäkerhet, var främmande för honom – han befann sig aldrig själv på ett sådant avstånd. ”Jag karakteriserar mig som en dialektisk människa som påstår någonting, som jag eller någon annan sen får opponera mot. Jag är ingen profet”, säger Kyrklund i en intervju jag gjorde med honom 1999, rösten låter glad och samlad, man hör hustruns rullstol i bakgrunden.
Kyrklund föddes 1921 i Helsingfors men kom att flytta till Harlu i Karelen i samband med att fadern fick anställning som ingenjör vid en cellulosafabrik. Skolorna ansågs trots allt vara bäst i huvudstaden, varför man inackorderade den tioåriga pojken, bland annat i antikforskaren och översättaren Emil Zilliacus hem. Det kan ha varit hos honom måttet på Kyrklunds grepp om mänskligheten avgjordes – i slutet av sitt liv omfattade hans spektrum kulturen på ett flertal språk under ett flertal tusen år. Det sista han enligt min kunskap läste var Euripides på klassisk grekiska.
Från början hade Kyrklund inte alls tänkt sig ett liv som författare. Han hade bara svårt att välja vad han skulle specialisera sig på, och ägnade de tveksamma åren åt en utdragen orienteringsprocess – ”femtio år eller sådär, sen var det för sent att lära sig någonting”, som han själv lakoniskt sammanfattade saken. Orienteringen ledde trots allt till att han kunde använda sig av ett enormt material klassiska texter – från den persiska dikttraditionen, över den sufiska poesin till hinduisk mystik och de grekiska myterna och sagorna. Skärvor av detta visade han upp som ett dunkelt blänkande, flerskiktat falldjup i sina texter.
Men språken lärde han sig inte bara för orienteringens eller litteraturens skull utan också för att han ville ta reda på ”vad man tyckte på det andra hållet”, som han formulerade saken 1999. Erfarenheten av Finlands två krig gav Kyrklund en intensiv avsky för den västerländska samtidens nationalistiska självgodhet. Oviljan inför kriget verkar också ha varit en bidragande orsak till att han 1944 valde att flytta till Stockholm, anhöll om svenskt medborgarskap 1950, och hela livet verkade ha ett ganska ansträngt förhållande till sitt finländska ursprung.
Kyrklund hävdade ofta att han började skriva mitt under brinnande krig, på stabstoaletten i Vasa. Det förnedrande med att tvingas underordna sig befälens värderingar och intressen gav de första impulserna till författarskapet: ”Det var för att undkomma mina officerare som jag började skriva, jag upptäckte att jag skapade något som gjorde mig fri från dem som bestämde över mig”, har han sagt i en intervju. Och behovet att opponera sig växte: en stor del av det skrivna genomsyras av upprorsviljan mot den övermakt människans villkor oavvisligen utgör. Berömda är orden ur ”Mästaren Ma” (1953): ”Människans villkor är den tvångsmässiga och slumpartade naturen. Människans villkor formar människorna till missdådare, idioter och avskrädesätare, eller i bättre fall till generaler, tyngdlyftare och förvaltningstjänstemän”. Förutsättningarna att vägra är kanske inte de bästa, men försöket är möjligen den mest mänskliga handling som står till buds? ”Så sträcker jag mig häftigt längtande / upp ur dyn mot ljus och klarhet” avslutas en dikt i ”Om godheten” (1988).
Men ålderdomen ger protesten en annan, mer ödmjuk snedbelysning – den hade också att göra med en författare som tyckte att han inte passade in, menade Kyrklund i en intervju jag gjorde med honom 2004: ”Trotset kommer därför att man inte riktigt behärskar det samhälle där man råkar vara född”, påstod han, och tillfogade att osäkerheten också kan vara en anledning att skriva. Är man asocial, ja ”då finns det alltid en möjlighet att klara sig, och det är att bli konstnär. Konstnärskapet är något av en nödutgång”, lade han till med sitt underfundiga skratt.
Och de dåligt anpassade karaktärerna är många i Kyrklunds verk. En av dem är vaktmästaren som i ”Tvåsam” inte ens begriper hur man ska använda fraserna i en parlör. Hans förtvivlan sträcker sig långt ut över den närmast klädsamma oförmågan att vara trevlig – den handlar om språkets hopplöst begränsade räckvidd, som är en av hörnstenarna i Kyrklunds författarskap.
Kyrklund tog tidigt intryck av den logiska empirism som Eino Kaila på 30-talet förmedlade på universitetet i Helsingfors. Kaila hävdade i Bertrand Russells och den tidige Wittgensteins anda att språket bär på en strukturlikhet med den synliga verkligheten. Det som inte är synligt kan vi därför inte yttra oss om. Att just det senare utgör en stor del av litteraturens uppdrag, själslivet, är en svårighet som Kyrklund ofta återkommit till.
Han citerade gärna den finlandssvenska novellisten Runar Schildt apropå detta, när han samtalade med mig, som också är finlandssvensk: ”Jag letar efter den själens sjuka punkt där diktens kärna hårdnar”, sade han. De hopplösa förutsättningarna kan studeras till exempel i berättelsen om Magnus Erasmus Videström, som i novelldebuten ”Ångvälten” (1948) avslutar sina dagar i tvångströja efter att ha försökt uttrycka sitt innersta medelst tegel. Eller i ”Polyfem förvandlad” (1964), där människan framstår som en projektionsyta för drivande konventioner, bilder, språk och identiteter. ”Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare”, står det i en formulering som för mig i ett andetag sammanfattar hela den existentiella ensamhetens välvda himmel.
De filosofiska och idéhistoriska influenser som Kyrklund hämtat näring ur har utretts och bearbetats i en handfull akademiska avhandlingar om författarskapet. Men en del av dem lider av de svårigheter som uppstår när man försöker jämställa Kyrklunds dialektiska perspektiv med den mera övergripande sanningsambition som präglar till exempel Sartres existentialism, den logiska positivismen eller Darwins utvecklingslära, för att nu nämna några av inflytelserna. Läser man genom filosofins eller naturvetenskapens glasögon tappar man lätt bort ålbrosmen och etagären i det sena skådespelet ”Kaosfunktionen” (1994) – gräddbakelsen i novellen ”Porslinstornet” (1948), eller den där stängda dörren på militärsjukhuset i Kyrklunds första novell, ”Prognos: negativ”. De utgör detaljer som inte betyder någonting alls, och som garanterar att perspektivet förblir närsynt och de filosofiska villkoren möjliga att åtminstone tillfälligt parera med ett leende.
1950- och 60-talen tillbringade Kyrklund i stor utsträckning på resor. Ett resestipendium från Bonniers möjliggjorde en tur som sträckte sig från Marocko längs Nordafrikas kust till Turkiet, Irak, Iran och Indien, där han stannade en längre tid. Ett drygt år vid mitten av 50-talet bosatte sig familjen på ön Nisyros i den grekiska arkipelagen, en period som finns beskriven i ”Aigaion” (1957). Reseskildringarna, särskilt ”Till Tabbas” (1959), var för mig länge en oöverträffad upplevelse – och den födde också omedelbara impulser att själv se och uppleva på samma sätt, att vara främmande. Här får verklighetens hårda kärna av absurd omening komma till sin rätt – det finns en underbar vila i skildringen av tedrickandet på gränsposten mellan Iran och Sovjet, ett tedrickande som äger rum samtidigt som Kyrklund är insnärjd i en föga funktionell statlig byråkrati.
Kyrklunds förtrogenhet med den persiska och arabiska kulturen fungerar som en självklar klangbotten ännu i ”Den rätta känslan”, där Kyrklund undersöker de regler som omgärdar våra känslouttryck. Men efter en resa till Pakistan i slutet av 70-talet såg han sig tvungen att ta ett symboliskt avsked från orientalistiken. Problemet var den stigande religiösa vågen inom islam, som han, med sin ovilja mot överordnade ideologier hade svårt att försona sig med.
Från och med 80-talet tog han därför de existentiella frågeställningarnas kontrapunkt allt oftare från något annat kunskapsområde, som biologin, fysiken eller matematiken. Under slutet av 50-talet arbetade han med programmeringen av den första svenska datamaskinen Besk (binär elektronisk sekvenskalkylator) vid Tekniska högskolan i Stockholm, och hans matematiska kunnighet kan spåras på flera ställen i författarskapet, kanske särskilt i berättelsesamlingen ”8 variationer” (1982).
Den sena produktionen kom att bestå av allt tunnare, men inte desto mindre utsökta texter. 1999 var Kyrklunds glädje över att ha dragit förlaget, som efter genombrottet med den relativt konventionella romanen ”Solange” (1951) trodde sig ha fått tag på en stor berättare, vid näsan illa dold. Han var mycket nöjd med karakteristiken i en av recensionerna från 50-talet: Willy Kyrklund har åter utkommit med en broschyr.
En av de här broschyrerna är den essäistiskt resonerande ”Om godheten”, där Kyrklund med en på en gång förtvivlad och road gest presenterar människan som en biologisk varelse vars moraliska beteende betingas av överlevnadsdriften. Överlevnadsdriften var också det Kyrklund helst talade om när jag gjorde min sista intervju med honom 2004.
Då var relativismen närmast total. Det var nästan konstigt att höra en person som skrivit något av det mest underbara som finns på svenska säga om skönheten: ”Vackert är det som går att äta” – och utveckla resonemanget med utgångspunkt i människans tidigaste kulturyttringar: ”Jag tänker på de här grottmålningarna i Frankrike och Spanien. Där avbildas ätbara djur som hästar. Grottmålningarna är en besvärjelse. Idag kanske vi tycker en tårtbit är vacker?” Men han återtog snabbt sitt allvar, och tillfogade lågt att skönhetsupplevelsen är en gåta. ”Jag har aldrig klarat detta.”
Det är svårt att inte spekulera i vad som möter en person som blottat så mycket av vår tradition om döden nu efter den. Helvetet har nio portar, hävdar han i ”Den rätta känslan”. Och 2004 berättade Kyrklund att han i drömmen var på god väg ner mot en av dem:
”Jag drömde att jag var på cirkus och att där fanns en lång rulltrappa som ledde ner till helvetet. På den åkte jag och många andra, men sen upptäckte jag att det fanns en liten lönndörr på sidan av som räddade mig, medan andra inte lyckades rädda sig. Den lönndörren var skrivandet.”
Och nu, när jag fått höra att rulltrappan till slut tagit Kyrklund till botten, är jag tacksam för den där lönndörren. Vi ärver tivolit, cirkusen – vi står sedan länge på olika trappsteg i rulltrappan och väntar. Men Kyrklund har också gett oss en tillfällig frist, en litteratur som kan få en grym och omänsklig tillvaro att åtminstone under en läsande timme ordna sig i en storartad skönhet. ”I skapandet har jag min lust”, säger den allsmäktige i ”Om godheten”. Och det är i den lusten jag kommer att fortsätta leta efter Kyrklund, bakom alla tillvarons falska attraktioner.
