Han räknas som en av de främsta tyska romantikerna, och i dag är det 150 år sen han dog, diktaren Joseph von Eichendorff – i schlesiska Neisse, den 26 november 1857. Något som uppmärksammats under hösten i tysk press, böcker, och inte minst med en tjock hörbok från Deutsche Grammophon, med tio cd-skivor inlästa Eichendorff-noveller, dikter och sagor.

Och var man än läser om honom stöter man på raderna som blivit närmast bevingade ord i Tyskland:

Und die Welt hebt an zu singen

Triffst du nur das Zauberwort

– om hur världen och tillvaron börjar sjunga, bara du hittar trollformeln, det magiska ordet. För det ”sover en sång i alla ting”, ”Schläft ein Lied in allen Dingen”, som det också står skrivet i dikten ”Wünschelrute” (Slagruta).

Annars är Eichendorffs namn framför allt förknippat med vandrarlust och novellen ”Ur en dagdrivares levnad”, som kom ut 1826, och snart blev mäkta populär. Och som för övrigt fortfarande ges ut med jämna mellanrum i Tyskland. På svenska finns den i klassikerutgåvor från 1929 och 1951.

Hjälten i den här långnovellen är som sinnebilden för en romantiker: en dagdrömmande och poetisk lätting, som fnyser åt allt strävsamt nyttotänkande, allt sådant står han liksom över, och som glatt överlämnar sig åt den gudomliga försynen på sin vandring genom undersköna landskap. Här susar skogar och porlar bäckar, här hörs både posthorn och valthorn och fågelsång, det ena slottet efter det andra dyker upp ur grönskan, och i hans sinne råder evig söndag.

Själv var friherren Joseph von Eichendorff något av balanskonstnär. Även om det finns de som snarare talar om dubbelnatur. Till vardags var han ämbetsman, med tjänst i bland annat Königsberg och Berlin, sedermera befordrad till regeringsråd. Den här dubbelheten lyfter också Otto A Böhmer fram i sin biografi Joseph von Eichendorff (Diogenes, 200 s), om hur ­poeten och tjänstemannen i Eichendorff lyckades samsas, rentav tycktes vara två sidor av en osedvanligt hel personlighet.

Men det är nu den diktande halvan jag vill läsa om. Och det han skrev – vilket inte var något mindre än livets egen poesi, ”die Poesie des Lebens”, som Böhmer formulerar det i sin inledning. Det är den som kan tala, viska och sjunga till oss också i dag. För är det inte den som gått förlorad för så många av oss nutida mänskor?

Den som alldeles tappat bort den kan läsa en dikt som Eichendorffs ”Månnatt”:

Mot jorden himlen sänkt

sig stilla till en kyss,

att hennes panna blänkte

i dröm om honom nyss.

En fläkt på fältet rördes

bland axen av och an,

och skogen sakta hördes,

och stjärnklar natten brann.

Min själ sin vinge spände

igenom stilla värld

till fjärran flykt och kände,

som ginge hem vår färd.

Joseph von Eichendorff föddes ”en djup, stilla och klar vinternatt” år 1788 på slottet Lubowitz i Oberschlesien, som då hörde till Preussen. Beskrivningar av hans uppväxt där har rena sagoskimret över sig: den var lycklig och harmonisk, på slottet fanns bland mycket annat både musikrum och danssal, och när det inte idkades sällskapsliv och ordnades storslagna fester höll Joseph och hans storebror till i den stora slottsparken, klättrade i träd och red och strövade också omkring i den stora i skogen utanför. Fast familjen levde på för stor fot, och så kom olyckan: Eichendorffs ruinerades, fick så småningom lov att sälja också Lubowitz. Det förlorade barndomslandet, hans minne av det, blev Joseph von Eichendorffs poetiska landskap. Naturen, stämningarna, ljud och dofter. Ur sina inre bilder därifrån hämtade han kraft, frid, och stoff till sina dikter och berättelser.

Ända sen barndomen hade han också en innerlig katolsk gudstro, den var ”hans andra hembygd” – och i den stod han stadigt, också när han hade otur ute i världen. Han upplevde det själv som om han ofta kom för sent, till det dukade bordet.

”Den som kunde se på landskapet med sådana ögon, och skildra den poetiska sysslolösheten med sådant hjärta, måste han inte ha varit den mest älskvärda mänska?” stod en gång att läsa i Westermanns Monatshefte om den populäre författaren – det var en tid efter hans död, och handlade om just hans dagdrivarnovell. Det var länge också så läsarna uppfattade det: att Eichendorff var ett med sin mest kände och omtyckte litteräre figur.

”Ur en dagdrivares levnad” handlar alltså om en munter vandrande gesäll, som en vårdag har givit sig av från sin faders hus – pappan är en flitig mjölnare – i sällskap bara av sin fiol, som han drar fram titt som tätt och spelar en trudelutt. Han är fri som gulsparven, och njuter när han ser alla som sliter med spade och plog medan han drar ut i världen. Ja, novellen är bland annat en satir över brackmentaliteten och kälkborgarsamhället, representerat av ett galleri av olika inskränkta, glädjelöst knegande, alltför förnuftsinriktade och prosaiska eller uppblåsta personligheter ur alla samhällsklasser, som han råkar på under färden. Novellen är full av sammanträffanden, det ena märkligare än det andra, vår hjälte råkar in i fantastiska förvecklingar – här finns drag av pikaresk– allt är dubbelbottnat, och det finns fler än ett ”som om” i historien. Mot slutet säger den vimmelkantige vagabonden själv att han ”kan inte fatta nånting, det är som om jag drömde”.

Så har också Thomas Mann sagt om novellen, att den med all sin musik, sin posthornklang, sin längtan och sin dåraktiga salighet får det att ”klinga i öronen och surra i huvudet av poetisk förtrollning och förvirring”.

Författarkollegan Theodor Fontane menade att dagdrivaren helt enkelt är en personifiering av det tyska sentimentet, ”des deutschen Gemüts”, varken mer eller mindre.

Det finns också stråk av vemod i dagdrivarnovellen, det som brukar kallas den tyskaste av alla känslor. ­ Om man nu alls kan tala om någon känslornas världskarta. Eichendorffs dikter är också ofta vemodiga. Men aldrig tröstlösa: här finns alltid livsglädje, och tillförsikt. Trots allt.

När vi nu är inne på området tyskt själsliv: det har vi som bekant haft svårigheter med och knappt velat befatta oss med, efter den tyska mänskliga och moraliska kollapsen under naziåren, eller närmare bestämt sedan slutet av andra världskriget. Här hemma ser många det förmodligen fortfarande som en belastning för författaren att naziregimen dessutom vurmade för en hembygds­älskande senromantisk diktare som Eichendorff. Men det var ju inte han som var skurken, i det sammanhanget. Han våndades troligen i sin himmel, de där åren. Tyskarna själva har ändå fortsatt att älska honom. De ömma känslorna ser möjligen ut att ha fått ny glöd, de senaste åren, efter alla decennier av tysk självprövning.

Det samma kan utläsas ­också av filosofen Rüdiger Safranskis senaste bok, Romantik. Eine deutsche Affäre som kom tidigare i höst (Hanser, 415 s). Om just Joseph von Eichendorff skriver ­Safranski där bland annat att han var en uppbrottets, hemlängtans och det ständigt uppskjutna resmålets poet: att han var en romantisk ”utbrytarkung” och en klok sådan, just för att han samtidigt var på djupet införstådd med de jordiska livsvillkoren, livets realiteter. I sitt sätt att leva var han borgerlig, med åren blev han mer och mer konservativ, trivdes inte med de nya tiderna och omvälvningarna i Europa, drog sig mer och mer tillbaka – och drömde sig bort, i tid och rum.

Ja, det lär ha varit så att han då och då ändå fann ämbetsdräkten för trång. Och att det var under en sådan period han skrev sin berömda dagdrivarnovell: den var ett resultat av ett förtvivlat försök att finna vägen tillbaka till ”den gamla poetiska hembygden”. Tankeflykt, under tre år – så länge arbetade han på mästerverket, som i all sin enkelhet och lätthet ser ut att vara skrivet i ett enda svep.

Samtidigt tyckte han inte att poesin riktigt räckte till. Han ville också göra ­något mer rejält, med handfasta resultat.

Dikter skrev han redan när han gick på katolskt gymnasium. Bland annat kärleksdikter till en skådespelerska han sett på teatern. Att han sedan började läsa juridik var inte enbart en egen idé – föräldrarna och sinande tillgångar gjorde sitt till. Han läste vidare i bland annat Heidelberg och Wien – och det var i romantikens högsäte Heidelberg som han drabbades av insikt om att ”världens hemlighet låter öppna sig”, om man bara nalkar sig varsamt. Om man lyssnar, begrundar, då kan man finna das Zauberwort, nyckeln till tillvarons hemliga rum, den som väcker ”den underbara sången som sover i alla ting”. Den som inte kan ha något annat än gudomligt ursprung, som Eichendorff såg det.

Senare skrev han om sin egen dubbelhet, i form av en dialog mellan en ämbetsman och en baron Fortunat, i romanen ”Dichter und ihre Gesellen” (Diktare och deras gesäller), från 1834.

Men vid sidan om dagdrivarnovellen var det hans poesi som gjorde honom omtalad, och gett honom plats bland klassikerna. Också tack vare att flera dikter tonsatts, av bland andra Schumann och Mendelssohn-Bartholdy.

Han tyckte dock inte om när det blev ståhej kring hans person. Han var socialt tillbakadragen, snarast blyg. Och menade när han skrev sina ”Memoiren” – som aldrig hann bli färdiga – att hans eget liv ju inte var det intressanta, men väl det han upplevt. Tiderna, och hur de växlat. ­Eichendorffs ödmjukhet tycks ha varit alldeles äkta, livet igenom. Den hörde liksom ihop med hans andäktighet inför tillvaron, hans blick för livets egen poesi.

En samtida författarkollega beskrev honom en gång så här, efter ett möte på Berliner Literarische Gesellschaft, på Café National, adress Unter den Linden: ”han kom emot oss med en sorts vänlig vördnad. Han var slank, ansiktet hade ett friskt och välvilligt uttryck, och även om håret redan började gråna, fanns i hans väsen något utomordentligt ungdomligt och raskt”, som förstärktes av hans ”gladlynta, levande blick”.

Men tiden gick ifrån Joseph von Eichendorff. Faktiskt redan under hans levnad. Han var en av de sista romantikerna. Talande nog lär han ha dödförklarats två gånger, i mindre nogräknade publikationer, innan han verkligen gick bort, för 150 år sedan.

Hans livshållning har också blivit främmande i vår kultur. Nu när det som gäller är att synas, höras, ta för sig, vara cool. Kanske just i brist på vördnad, och förundran? Nu när vi ”vet” allt. Ödmjukhet och andäktighet har töntstämpel. Något annat det verkar råda en skriande brist på i dag är tillit; Eichendorffs novell om den bekymmerslöse vandraren handlar bland annat om just sådan. Tillit till sakernas ordning, till försynen.

Och vart tog poesin vägen? Den är förstås svårare att finna i dag, i allt buller, allt jäkt, och inte minst i en förgiftad och skövlad natur. Ta fram en Eichendorff-dikt, och hör hur världen lät en gång. Kanske är det ”livets egen poesi” som dagens vagabonder, backpackers och frenetiska strand-­paradis-resenärer egentligen söker?

Ylva Herholz är journalist.