Tar man flygtåget från Oslo till Gardermoen kan man inte undgå de bildskärmar som mal nyhetsnotiser och börsnoteringar växlande med reklam för högteknologiska eller finansiella produkter. Det är som det är på alla liknande ställen i hela världen, dock med ett undantag. I den norska versionen blandas reklamen med filmsnuttar som visar våghalsiga idrotter i naturromantiska miljöer: i kanot utför en fors, klättring uppför ett stup, skidvolter nedför obanade pister. Jag inbillar mig att denna konstellation meddelar någonting om fenomenet Norge: avancerade kommunikationer, finansiellt och teknologiskt självförtroende, blandat med föreställningar om att Norge egentligen består av ren ”natur” som man bara kan umgås med på fysiskt utmanande vis. Norway. Powered by Nature – som det heter i årets turistreklam.
Liknande motsättningar är sen länge politiskt inarbetade under namn av ”distriktspolitik”: den starka koncentrationen till Osloregionen motarbetas, vid stortingsvalen, av att Oslorösterna är mindre värda än rösterna från norr, där naturen anses bevarad tillsammans med de traditionella näringarna, särskilt fisket. De kommunala anslagen fördelas efter samma princip: mest till de minsta. Det är också påfallande mycket mer traditionellt liv i den norska landsbygden än i den svenska.
Att Norge ställt sig utanför den europeiska gemenskapen verkar följa av en liknande logik: i många avseenden är Norge det mest avancerade landet i Europa, vilket också gäller anpassningen till den gemensamma marknaden. I mitt lilla område, som är universitetet, var faktiskt Norge det första landet i Europa som drev igenom den strömlinjeformning av de europeiska universiteten som går under namnet Bolognaprocessen. Men denna välutvecklade anpassningsförmåga står på intet vis i vägen för att Norge kan uppfatta sig som ”självständigt” gentemot Europa, som ”annorlunda” och på något vis mer naturligt.
Ovanstående norska egenheter har fallit mig in när jag har orienterat mig i litteraturen av och om Knut Hamsun. Det är idag 150 år sedan Hamsun föddes och detta markeras av att man inviger ett spektakulärt Hamsun-center på Hamarøy, där han växte upp och även bodde några författarår. Uppmärksamheten har också lett till förnyad ”debatt” om hur man egentligen ska förhålla sig till den besvärlige författaren. Besväret består förstås i hans politik: den gamle Hamsuns oförbehållsamma och aktiva stöd till de nazistiska ockupanterna var väl förberett av hans anti-moderna hållningar, som blommade ut främst i hans romaner från 1910-talet. Läser man till exempel ”Segelfoss stad” eller ”Kvinnfolken vid brunnen” så slås man av berättarens aversioner mot exempelvis industri, fackföreningar, tidningar, teater, filologi, turister, engelsmän, Kristiania, konserverad mat, löständer, aborter, för att bara nämna några idiosynkrasier. Hamsun skildrar en tid som gått ur led, där människorna övergett sitt naturliga tillstånd, det vill säga manuellt fiske och jordbruk, och i stället fångats i modernitetens elände. I ”Markens gröda”, som skrevs mellan dessa romaner, möter vi i gengäld en hänförd hyllning av jordarbetet och där är fienden helt enkelt ”staden”.
Det var ”Markens gröda” som gav Hamsun Nobelpriset 1920 och det var de civilisationskritiska romanerna som betydde det stora publikgenombrottet i Norge och snart också i Tyskland och på några andra håll i världen – i mindre grad i Sverige och nästan inte alls i England och USA. Med min inledning ville jag antyda att Hamsun slog an något som var och fortfarande är djupt förankrat i Norge, om än numera uttunnat till politiska konventioner, ideologiska reflexer och turistreklam. Därmed inte sagt att Norge följde Hamsun in i nazismen. Även om inte alla norrmän var ”motståndsmän” under kriget, som efterkrigsideologin gärna gör gällande, så sjönk det norska intresset för Hamsuns produktion dramatiskt i takt med att han från ungefär 1935 började presentera sig som nazist. När han fyllde 80 år några dagar före krigsutbrottet 1939 var den norska hyllningen återhållsam. I gengäld tog sig följande tyska toppar tid att sända hyllningstelegram: Hitler, Göring, Goebbels, Schirach, Ribbentrop, Rosenberg. Hamsun tackade genom att ge sin Nobelmedalj till Goebbels.
Den norska lösningen på det som började bli problemet Hamsun var att idiotförklara politikern för att kunna fortsätta hylla ”diktarhövdingen”. Det är en klassisk lösning som går tillbaka ända till Platon, som ju inte ville släppa in oansvariga diktare i sin idealstat. Den norska varianten kulminerade efter kriget, när man beställde en psykiatrisk examination av diktaren. Den kom inte oväntat fram till att han var senil, således oansvarig. Den snart 90-årige Hamsun svarade med att skriva ”På igenvuxna stigar”, en välskriven och bitvis rörande bok där han ljuger friskt om sin politik.
Hannah Arendt skriver i en essä om Bertolt Brecht att denne straffades av gudarna för sin lojalitet mot Stalin och stalinismen. Hon syftar på att han skrev mindre och sämre under sin tid som statsdramatiker i Östtyskland. (Det är för övrigt tankeväckande att Hitlerdyrkande författare med rätta utsätts för eftervärldens kritik medan man överser med Stalindyrkarna). Något liknande kan man säga om Hamsun: hans tid som aktiv nazist sammanfaller med att han inte längre ville eller kunde skriva. Med romanserien om äventyraren August avslutas den civilisationskritiska attacken och ”Ringen sluten” från 1936 är ett slags epilog – appendixet ”På igenvuxna stigar” kom ju efter hans ”fall”. Efter hans död 1952 repade sig det norska intresset även om man än idag inte riktigt vet hur man ska hantera ”problemet Hamsun”. Att idiotförklara politikern Hamsun är fortfarande frestande: därmed räddar man författaren och skriver samtidigt under på den historiska bilden av Norge som enat i tappert motstånd under kriget. Problemet är att man samtidigt måste underkänna den naturdyrkande civilisationskritik som föregick och motiverade Hamsuns nazism – och, som jag har antytt: element av sådan kritik bidrar ännu till norsk självförståelse. Välkommen Hamsunkritik blir med andra ord lätt till ovälkommen självkritik.
Bäst är nog att försöka glömma den kritiske Hamsun och istället glädja sig åt hans psykologiska skarpsyn, hans mustiga språk, hans humor och den ännu ofarliga naturromantiken i de tidiga böckerna. När ”Markens gröda” häromåret dramatiserades och spelades med stor framgång på Nationaltheatret var det knappast Hamsuns ideologi som bejublades utan Sebastian Hartmanns spektakulära iscensättning. Den tidige Hamsun kan man läsa för den maniska konsekvensen i ”Svält” och den pittoreska romantiken i ”Pan”. Den sene Hamsuns böcker om August kan man väl svälja som underhållande skrönor. Men ”Segelfoss stad” gissar jag att man inte läser alls. Sigrid Combüchen, i sin fina bok om Hamsun som ”Livsklättraren” (2006), försöker göra den läsbar genom att betona den demoniskt ondsinta samhällsvisionen. Själv slogs jag av att Hamsun gör allting smått: han berättar föraktfullt nedlåtande om en småstad befolkad av små människor styrda av småaktiga bevekelsegrunder. Jämför man med samtida litterära småstäder – Hjalmar Bergmans Wadköping, Ludvig Nordströms Öbacka, Birger Sjöbergs Lilla Paris – utmärker sig Hamsun genom att alldeles sakna den godmodighet som är obligatorisk i de svenska versionerna.
Combüchen förenar uppskattning av författaren Hamsun med en skarp och kritisk blick på personen och politikern. Det som är bra med författaren – mångstämmighet, motsägelsefulla och sammansatta karaktärer – motvaras av mindre tilltalande drag hos personen Hamsun. Combüchens Hamsun har bara en sak i huvudet: att skriva. När skrivandet går trögt är han odräglig, när det går bra försvinner han från världen, när det upphör kommer han tillbaka på sitt värsta humör. När författarskapet är avslutat blir han rentav nazist. Combüchen kan stödja sig på en hel del biografisk forskning, där man på senare år gått i närkamp med ”problemet Hamsun”. Ståle Dingstad, med ”Hamsuns strategier” (2003), läser det senare författarskapet i ljuset av Hamsuns politik och går tillrätta med tendensen att döma personen men frikänna författaren. Jørgen Haugan, i ”Solgudens fall” (2004), finner en stark kontinuitet av fascistisk ideologi i hela författarskapet. Ingar Sletten Kolloen utrustades av förlaget Gyldendal med en stab av medarbetare, som hjälpte honom att gräva fram alla upptänkliga detaljer för att därmed skriva en ”definitiv” biografi. Det blev två bastanta band, ”Hamsun, Svermeren” (2003) och ”Hamsun, Erobreren” (2004), som med stor inlevelse berättar om Hamsuns liv och verk. Den mest imponerande biografiska insatsen står Lars Frode Larsen för: i ”Den unge Hamsun” (1998–2002) dokumenterar han i tre volymer Hamsuns liv, praktiskt taget från dag till dag, fram till det sensationella genombrottet med ”Svält” (1890).
De biografiska attackerna är således många och olikartade. De utgör faktiskt en intressant provkarta på den litterära biografins svängrum. Lars Frode Larsen satsar på detaljrik och saklig dokumentation. Kolloen verkar ibland vilja tävla med Hamsun själv genom att låna av hans språk, inte minst när han kan vända det mot Hamsun själv och beslå honom med lögner och undanflykter. Det gäller också hans porträtt av Hamsuns andra hustru, Marie, som här kommer till tals och får ett slags upprättelse. Kolloen korrigerar den myt som cirkulerat om Marie Hamsun som den häxa som förförde den stackars mannen till nazism – en populär tanke hos många Hamsun-beundrare. I Thorkild Hansens ”Processen mot Hamsun” (1978) skrivs denna myt med stora bokstäver, för att leva vidare, om än nedtonad, i Jan Troells filmatisering. Kolloens inlevelse har sina risker: ibland vet man inte riktigt vems språk man egentligen läser. Men i stort sett har det blivit en både tillförlitlig och medryckande läsning.
Combüchen står för en helt annan attityd: hon utgår från att ingen biografi kan vara slutgiltig och ingen tolkning definitiv. Hon drar i det biografiska materialet, följer trådar i olika riktningar, jämför med litteraturen, funderar, tolkar. Jag har stor sympati för detta sätt att bedriva litterär biografi: hon avstår från den biografiska tvärsäkerheten som vill säga hur allting egentligen förhöll sig. Hon avstår emellertid inte från att fälla omdömen och markera egna meningar; hon tillåter sig att ta Hamsun i örat eller tröttna på hans idiosynkrasier men hon fortsätter ändå att läsa och värdera hans böcker.
Hos Combüchen förskjuts ”problemet Hamsun” till en problematik som Hamsun inte alls är ensam om: nu gäller det förhållandet mellan liv och dikt hos en författare som envist prioriterar dikten, samtidigt som han predikar livets företräde. Men Combüchen är ju inte norsk och det som i Norge uppfattas som ”problemet Hamsun” uppfattar jag inte bara som ett Hamsun-problem utan också som ett norskt problem: upphöjer man en författare till ”diktarhövding” så får man räkna med att han förr eller senare ”faller”. Uppfattar man sitt land som ”annorlunda”, som ren ”natur” och som ”självständigt” i förhållande till resten av världen, så får man problem med en författare som säger att landet borde vara just det – och som drar förskräckande ideologiska konsekvenser därav.
Arne Melberg är professor i litteraturvetenskap vid Universitet i Oslo.
