I dag fyller Jürgen Habermas 80 år. Men den oförtrutet produktive Habermas drar sig knappast tillbaka, utan lär idogt fortsätta att skriva och delta i samhällsdebatten. Allt från sanningsteorier och samhällsfilosofi till genteknologins etiska aspekter och mänskliga rättigheter i Kina fångar hans intresse. Hans plats bland samtidsfilosofins grand old men är obestridlig och hedersbetygelserna under årens lopp har varit legio. Få nu levande filosofer har ett jämförbart genomslag i samhälls- och kulturdebatten, trots att hans texter allmänt anses vara svårtillgängliga. Idag framstår han som Tysklands ledande vänsterorienterade filosof, förespråkande ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle.
Från mitten av 50-talet, när han tog upp kontakten med Frankfurtskolans Max Horkheimer och Theodor Adorno, har Habermas reflekterat över frågor om kunskap och rationalitet i ljuset av samhällsteoretiska problemställningar. Inspirerad av såväl marxism som nordamerikansk pragmatism betraktar han all kunskap som betingad av sociala och intersubjektiva faktorer. Rationalitet är aldrig något rent monologiskt. Välgrundade kunskapsanspråk är, idealt sett, frukten av det egalitära, herraväldesfria samtalet mellan en grupp kompetenta diskursdeltagare.
Även om Habermas fortsätter att hålla fast vid att rationella sanningsanspråk i princip ska äga universell giltighet, betonar han att varje rationell diskurs är inbäddad i ett historiskt och kulturellt sammanhang som den påverkas av. Denna hans filosofiska grundövertygelse kommer till uttryck i hans bestämda avvisande av den platonska föreställningen om filosofens liv som ett bios theoretikós ; ett liv ägnat åt abstrakta, teoretiska frågeställningar fjärran från det mänskliga livets konkreta vardagsproblem.
Religiösa frågeställningar hör väl inte till det som de flesta brukar förknippa med Jürgen Habermas. Hans egen beskrivning av religionens roll i hans liv pekar i samma riktning: ”Jag växte upp i en liberal protestantisk familj och blev en religiöst omusikalisk människa.” De sparsmakade intryck av religion som han mötte i sin ungdom ledde honom enligt egen utsago till ”ett ireniskt och avspänt förhållande till kyrka och teologi.” Temat religion väckte varken intresse eller aversion hos den unge Habermas, och så har det förblivit. Desto mer anmärkningsvärt är det faktum att just frågor om religion i allt högre grad kommit att stå i centrum för hans intellektuella arbete de senaste tjugo åren.
Ännu i början av 80-talet förutspådde Habermas religionens totala försvinnande ur det moderna samhället, med undantag för vissa uttunnade, kraftlösa rester i privatlivet. Dåförtiden trodde han att de stora världsreligionerna skulle omvandlas till någonting profant. De skulle reduceras till en kärna av universaliserbar postmetafysisk moralfilosofi.
Den synen på religion har Habermas sedan länge lagt bakom sig. I dag menar han att religionen har kommit för att stanna och att den har en viktig och oersättlig roll att spela också framöver. Denna omvärdering fick ett första omisskännligt uttryck i en pregnant formulering i hans bok ”Nachmetaphysisches Denken” från 1988: ”Så länge det religiösa språket innehåller inspirerande, ja omistliga semantiska innehåll som filosofin (åtminstone ännu) inte klarar av att uttrycka eller översätta i en argumentativ typ av diskurs, kommer filosofin i sin postmetafysiska gestalt varken att ersätta eller tränga bort religionen.” Med tiden har hans utsagor om religionens förblivande betydelse funnit alltmer långtgående formuleringar.
Två anmärkningsvärda stationer i denna omprövningsprocess förtjänar särskild uppmärksamhet; dels Habermas tal i Pauluskyrkan i Frankfurt den 14 oktober 2001, dels hans offentliga debatt i München den 19 januari 2004 med den dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger (numera påven Benedictus XVI).
Talet i Frankfurt hölls en dryg månad efter terrorattentaten i USA, vilket satt tydliga spår i innehållet. I sitt tal tolkar Habermas fundamentalisternas terrorism som en typiskt modern form av urspårad religiositet, framsprungen som svar på en aggressiv västerländsk sekularisering som diskriminerar religionen, med målet att göra den osynlig i samhället. Sin egen vision för framtiden beskriver Habermas med det av honom själv myntade uttrycket ”det postsekulära samhället”. Det är ett samhälle där aggressiv sekularism och religiös fundamentalism båda har lika lite att söka. Den religiösa tron har här en självklar plats i kulturen och i den offentliga debatten, där den fungerar som en viktig opinionsbildare i olika samhälls- och moralfrågor och därigenom hindrar samhället från att hamna i en moralisk kollaps. Men det fungerar endast under förutsättning att de troende fullständigt tar avstånd från våld i samband med religiös tro, att de accepterar vetenskapens kunskapsmonopol, samt bejakar att samhällets lagstiftning formuleras i profana kategorier.
Minst lika anmärkningsvärd var debatten mellan Habermas och Ratzinger i januari 2004. Under rubriken ”Förpolitiska moraliska förutsättningar för en frihetlig stat” diskuterade de religionens roll i det öppna, demokratiska samhället. Diskussionen kretsade bland annat kring den tyske juristen Wolfgang Böckenfördes bekanta tes om att den frihetliga staten lever av förutsättningar som den själv inte kan garantera. Om så är fallet inställer sig frågan om demokratin i längden kan överleva utan stöd av exempelvis en religiös värdegrund.
Till publikens – och förmodligen även Ratzingers – förvåning hävdade Habermas att vi riskerar att få ”ett urspårat sekulariserat samhälle” där ekonomiska intressen slår ut fundamentala mänskliga värden om religionen försvinner ur samhället. Och han framhöll att tanken på alla människors lika värde historiskt sett har sina rötter i den judisk-kristna traditionen. Inte så att Habermas menade att religionen innehållsligt har några för samhället viktiga värden att förmedla som inte kan återfinnas även i icke-religiösa källor. Vad han framhöll var snarare att religionen genom sin transcendenta blick på tillvaron förmår att motivera människors moraliska handlande med en helt annan kraft än andra slags inspirationskällor. På denna punkt var Habermas och den blivande påven helt eniga.
Såväl Habermas som Ratzinger gav under debatten en rätt pessimistisk bild av den västerländska samtidskulturen. Båda verkade anse att centrala mänskliga värden håller på att undergrävas i vår tid, inte minst genom att människors beredskap till socialt ansvarstagande offras för den allt annat överskuggande jakten på ekonomisk framgång. Vid en närmare analys av Habermas och Ratzingers synsätt visar det sig att deras enighet nog inte var riktigt så långtgående som man först kunde få intryck av. Likväl är det anmärkningsvärt hur pass mycket common ground om religionens roll i samhället det fanns att upptäcka mellan den agnostiske filosofen Habermas och den katolske teologen Ratzinger.
Men vad är det då för uppfattning om religion som Habermas utgår ifrån? Det har ofta sagts att han närmar sig temat religion enbart utifrån frågan om religionens relevans för samhällslivet. Habermas har på senare tid uttryckligt bestridit att han skulle företräda en rent instrumental syn på religion. Men man kan samtidigt konstatera att det i hans egna skrifter knappast går att finna några spår alls av ett personligt intresse för de religiösa frågorna för deras egen skull.
Den bild av religiös tro som tonar fram i Habermas texter är i hög grad präglad av hans egen brottning med arvet från Immanuel Kant och Søren Kierkegaard. Tre centrala motiv återkommer här gång på gång: religionen som upprätthållare av moraliska attityder, religiös erfarenhet tolkad i termer av gudomlig uppenbarelse, samt tron som en orubblig visshet bortom vetandets gränser. Dessutom menar Habermas att det är typiskt för den religiösa tron att den anlägger ett helhetsperspektiv på tillvaron som gör det möjligt att formulera vissa övertygelser som i filosofins historia tidigare kunde uttryckas i metafysiska termer. Hit hör exempelvis övertygelsen om att livet har en mening. Därmed har, i Habermas tankevärld, religionen i viss mening uppgiften att ersätta den metafysiska tanketraditionen i västerländsk filosofi.
Habermas förståelse av religiös tro som en orubblig visshet utan plats för några tvivel hänger samman med hans syn på religiösa övertygelser såsom framsprungna ur erfarenheter som de troende tolkar som gudomliga uppenbarelser. Och eftersom de troende ser Gud som en absolut garant för sanning, betraktar de utsagor som sanktionerats genom gudomlig uppenbarelse som värda obetingad tillit. Däremot är Habermas främmande för tanken att religiös tro skulle kunna vara frukten av rationell reflexion. Han placerar de religiösa övertygelserna utanför vetandets domän, eftersom de inte är underkastade någon intersubjektiv prövning. I denna bemärkelse påminner Habermas syn på förhållandet mellan tro och vetande om Kants berömda ord om ”att upphäva vetandet för att ge plats för tron.”
Det innebär emellertid inte att Habermas ser religionen som något irrationellt. Han menar nämligen att det finns olika former av absolut visshet i människors liv som ingalunda är irrationella, trots att de inte är frukten av en rationell prövning. Hit räknar han, förutom religiösa övertygelser, det han kallar för vardagslivets ofelbara praktiska sanningar, såsom övertygelsen att man inte bör gå på broar som man inte tror håller för det. På denna punkt återknyter Habermas till sina egna specifika sannings- och kunskapsteorier på ett sätt som öppnar för möjligheten att betrakta religiösa övertygelser som rationella, även om de inte utgör vetande i en vetenskaplig bemärkelse.
Habermas landar till slut i en utpräglat kontextualistisk och närmast fideistisk syn på religion. Religiösa utsagor kan göra anspråk på sanning enbart inom specifikt religiösa kontexter, och de kan inte bedömas i någon intersubjektiv diskursprocess. För Habermas eget sekulära förnuft framstår därmed den religiösa tron som ”en kognitiv utmaning”, utan att fördenskull kunna vederläggas rationellt. I konsekvensens namn värjer han sig mot idén om religiösa sanningsanspråk med universell giltighet. Var och en får bli salig på sin tro.
Jürgen Habermas har de båda senaste decennierna tillryggalagt en grundlig omvärderingsprocess när det gäller synen på religionens roll i samhället. Efter hans tal i Pauluskyrkan i Frankfurt 2001 valsade det runt funderingar i tysk press huruvida Habermas hade blivit troende. Det hade han inte alls. Som han själv förklarade i en intervju förra hösten: ”Jag har blivit gammal, men inte religiös.” Hans omvärdering av religionens betydelse är snarare ett exempel på ett drag som generellt präglar hans tänkande, nämligen beredskapen att ständigt på nytt ompröva sina hittillsvarande uppfattningar. Man kan jämföra med hur han under livets gång successivt ändrat sin syn på sanningsbegreppet. Ett sigill så gott som något på en filosofisk livshållning, om man så vill. Men religiös, nej det har han inte blivit. Däremot har han blivit övertygad om religionens omistliga roll i vårt mångkulturella, postsekulära samhälle.
