Svensk läsekrets förknippar vanligtvis H C Andersen med sagor. "Stor-Klas och Lill-Klas", "Den fula ankungen", "Prinsessan på ärten", "Näktergalen", "Den lilla sjöjungfrun", "Den ståndaktige tennsoldaten", sådant hörde åtminstone i gången tid – innan ännu Astrid Lindgren tagit över – till barnkammarens mest spännande läsäventyr. Även de vuxna kapitulerade inför människokännedomen och den subtila humorn i denna förtrollande sagovärld. I Danmarks världsbekanta klassikertriumvirat, Ludvig Holberg, Søren Kierkegaard och H C Andersen, brukar de två sistnämnda utpekas som karakteristiska företrädare för den danska guldåldern. Fast nog är det en smula kuriöst att just guldåldern – harmonins, familjeidyllens och hemtrivselns period framför andra i nordisk litteraturhistoria – därmed blir representerad av två aparta och excentriska ungkarlar.

I fråga om inåtvändhet, självupptagenhet, ångest och originell fantasikraft torde de båda genierna kunna ta upp tävlan med varandra. Men eljest var de varandra olika. I yttre mening var det knappast den förmögne Søren Kierkegaard, son till en av Danmarks rikaste affärsmän, utan snarare uppkomlingen H C Andersen som fullbordade det mer imponerande levnadsloppet. Uppvuxen i djupaste fattigdom i Odense och med ett tungt släktarv att bära på – farfadern var sinnessjuk och modern på sin ålderdom förfallen och alkoholiserad – lyckades han sega sig upp till positionen av världsförfattare. Redan att han kom att försörja sig på sitt författarskap, var på sitt sätt en bedrift. Ty sådant var ännu inte alldeles vanligt på dåtidens danska bokmarknad, inte ens Kierkegaard var kapabel till något sådant. Men så skrev H C Andersen också för det mesta så enkelt och konkret, att hans läsekrets begrep. I gengäld brukar man från honom inte förvänta sig något större filosofiskt djupsinne. Att föreställa sig H C Andersen som upphovsman till filosofiska romaner är ungefär lika naturligt som att tänka sig statsminister Göran Persson som lindansare eller Jan Myrdal som konservativ.

Och likväl! I H C Andersens produktion saknas alls inte tanketungt gods. Till att börja med finns där åtskilligt annat än sagor, så till exempel en mångfald reseskildringar, självbiografiska och dramatiska arbeten, lyrik likaväl som romaner. Antingen man tror det eller ej, påbörjade H C Andersen sitt segertåg ut över världen just som romanförfattare och inte som sagofarbror! Framgången inträffade med romanen "Improvisatoren" (1835), som blev omtalad inte bara i Danmark utan också i England och Tyskland. Med färska reseintryck från Italien i god hågkomst lyckades Andersen här förmedla måleriskt pittoreska genrebilder från konstens stad Rom, den sinnliga förförelsens stad Neapel och sorgens och dödens stad Venedig. Och i ett tidevarv, då den nordliga publiken ännu inte vant sig vid turistresor till Medelhavet, slog sådant an. Fakta eller fiktion – sak samma! – att läsa om de sydliga länderna och deras exotiska folkslag bildade ett slags ersättning för att resa. Också romanerna "O.T." (1836) och "Kun en Spillemand" (1837) mottogs gynnsamt. Här tog Andersen temperaturen på sin samtids politiska Danmark och inte minst på sig själv: den hemlighetsfulle och genialt ensamme konstnären i kampen med ett omgivande materialistiskt samhälle. Och i "De to Baronesser" (1849) snuddar han vid en tanke som måste ha legat hans hjärta mycket nära: att sann själsadel inte har med härkomst och fina anor att göra utan mycket väl kan förvärvas.

Men H C Andersen som filosof och mer ambitiös livsåskådningsanalytiker – redan samtiden reste motstånd mot en så osannolik och smått bisarr tanke! Icke desto mindre har H C Andersen åstadkommit ett stort prosaverk i just denna genre, numera ganska glömt men väl värt en mässa. "At vÆre eller ikke vÆre" (1857) heter romanen som råkade bli hans sista. Den finns numera tillgänglig i en utgåva från Det Danske Sprog- og Litteraturselskab, med intressant efterskrift av Odenseprofessorn Mogens Brøndsted och med språk- och sakkommentarer av Erik Dal. När romanen första gången utkom, sablades den ner av Köpenhamnskritiken. Vid tillfället befann sig H C Andersen på besök hos självaste Charles Dickens i England. Känslig och fåfäng som alltid, lär han ha fallit i gråt. Han kände, skriver han, "FÆdrelandets vaade Klud om sin Hals" och fick tröstas av sin store kollega.

Och visst är det sant att romanen knappast utgör något episkt mästerverk. Berättelsen sönderfaller i fristående episoder, varmed helhetsintrycket blir tröttande och splittrat. Berättaren griper ständigt efter pekpinnen och föreskriver för läsaren vad denne skall tänka och tycka. Huvudpersonerna liknar ofta galgar, på vilka H C Andersen hängt upp allsköns abstrakt levnadsvisdom och prudentligt inlästa Lesefrüchte. Stilen är ömsom mångordig och ömsom förnumstigt idylliserande, något som ibland kontrasterar rätt bekymmersamt mot det allvarliga innehållet med svåra olyckor, livshotande sjukdomar och ond bråd död. Men tar man romanen för vad den är, H C Andersens allvarliga brottning med problemet "tro och vetande", blir den samtidigt intressant. Som personlig bekännelse är den högst avslöjande. Och som spegel av en period i danskt intellektuellt liv, då H C Ørsteds naturfilosofi tävlade med Martensens "Dogmatik", har den mycket att berätta.

Romanens titel anspelar givetvis på Shakespeares Hamlet och dennes kända ord i självmordsmonologen: "To be or not to be, that is the question". Även för H C Andersen står frågan om ett liv efter döden i centrum, men diskussionen vidgas efter hand till en uppgörelse mellan modern naturvetenskap och kristendom. Den fattige sonen till en portvakt i Det runde Tårn i Köpenhamn, Niels Bryde, blir faderlös och tas om hand av en prästfamilj ute på den jylländska heden. Här får han kärlek och omtanke av den gamle prosten och av sin "plejesyster" Bodil. Under påbörjade teologiska studier i Köpenhamn kommer han under inflytande av den nya tidens bibelkritik och filosofiska materialism – David Strauss "Jesu liv" och Ludwig Feuerbachs "Kristendomens väsen" nämns som viktiga auktoriteter – och tappar tron. Nu sadlar han om och blir i stället medicinare. Som informator i en judisk familj blir han bekant med en av döttrarna Esther, vilken efter hand låter sig omvändas till kristendomen. Lika trosvisst som Bodil predikar Esther sin förvissning om ett liv efter döden.

I 1848 års krig mot tyskarna i Schleswig-Holstein såras Niels Bryde som fältläkare och svävar i dödsfara men räddas i sista stund. Romanens tredje och sista del skildrar hans reträtt från de utsatta ateistiska positionerna. Hans tidigare förvissning om att livet måste ha ett slut med den fysiska döden beskrivs nu som ett stadium av ungdomligt övermod. Och den får sig ytterligare en knäck när hans älskade Esther dör ifrån honom. I ett slags egendomligt förmedlande hållning slutar denna roman, som resolut avvisar Nya Testamentets mirakelberättelser men som ändå utmynnar i en envis dröm om livets fortsättning på andra sidan graven. Kärnan i Andersens övertygelse formuleras i romanens allra sista mening: "AlkjÆrligheden forundte os her at være og evigt at være. " Och därmed anses Hamlets dilemma vederbörligen löst.

Som bildningsroman präglas "At være eller ikke være" långa stycken av den framstegstro som var så vanlig under naturvetenskapens klang- och jubeldagar på 1800-talet, samtidigt som den förutskickar många upptäckter som i våra dagar blivit verklighet. Entusiasmen över ångmaskinen och järnvägarna vet inga gränser. Bryde fantiserar om att Saharas öknar skall komma att bevattnas och ge plats för enastående bördighet. Och han ser fram mot en tid, då konserter lätt kommer att kunna transmitteras över kontinenterna och avlyssnas av alla och envar över hela jordklotet. Själen, menar han, kommer snart att reduceras till att bli en fråga om elektriska impulser och nerver i hjärnan.

Och han svärmar för en framtid – här verkar romanen snarast mer utopisk än verklighetsförankrad – då människan skall framträda i all sin härlighet: som förnuftig, ständigt kunskapssträvande, genuint fredlig och harmonisk. När Niels Bryde förebrår sin styvfar dennes bibliska fundamentalism och bokstavstro, återkommer han gång på gång till tanken att människan både i religion och vetenskap måste använda sitt förnuft. Evangelierna kan omöjligen ha dikterats av någon gudomlig makt. Inte heller utgör de några ögonvittnesskildringar av Kristi liv utan är bara mänskliga vittnesbörd, med alla de ofullkomligheter som brukar utmärka sådana källor. Den nytestamentliga världsbilden – med himmel och jord i två våningar – sägs vara föråldrad och får tas för vad den är, ett slags poesi att läsas som symboliska omskrivningar av djupare liggande andliga realiteter.

När Niels Bryde går i tvekamp med sin styvfar prosten, kan den nutida läsaren ofrivilligt komma att associera till ärkebiskop K G Hammar. I alla händelser rimmar Brydes uppfattning att bibeltexterna inte får läsas efter bokstaven utan vinner på att läsas symboliskt och bildligt – som ett slags "Livsens Poesie" – förträffligt med ärkebiskopens bibelutläggning i "Ecce homo" (2000). Gärna värnar Niels Bryde också om en religiös hållning, som inte exkluderar några meningsmotståndare utan som anser trons verkningar viktigare än uppslutningen kring fasta dogmer. På andra punkter märker man däremot att romanen är skriven i Tycho Brahes och H C Ørsteds Danmark. Hjältens Erasmus Montanus-liknande uppvisningar i modern universitetsvisdom redogör omsorgsfullt för astronomins senaste resultat och elektromagnetismens verkningar. Inte för intet beundrade H C Andersen mycket sin landsman Ørsted, som han brukade kalla för "den store Hans Christian".

Huvudpersonernas tvister angående tro och vetande interfolieras med mörka ögonblicksbilder ur dansk samtidshistoria: förutom kriget med tyskarna den stora koleraepidemin 1853, missförhållandena i sinnessjukvården, den religiösa vidskepelsens härjningar och inte minst landets tryckande fattigdom. När Niels Bryde i sin skyttegrav riskerar att förblöda och börjar hoppas på ett liv efter detta, blir han – åtminstone i överförd och litterär bemärkelse – bönhörd. Ty ett par decennier senare låter J P Jacobsen i en av den nordiska genombrottets allra mest berömda romaner "Niels Lyhne" (1880) sin hjälte dö "den vanskelige Død" vid alldeles samma dansk-tyska front. Och här utandas krigaren sin sista suck utan några förhoppningar om en fortlevnad efter döden. Också hos Jacobsen spelar inspirationen från Feuerbach en viktig roll. Men i detta den nordiska ateismens klassiska dokument har vissheten vuxit sig starkare, att jorden är människans hem och att alla översinnliga perspektiv är och förblir önsketänkande. Att föreställa sig J P Jacobsens Niels Lyhne utan H C Andersens Niels Bryde som föregångare, är numera otänkbart. Slutscenen i "Niels Lyhne" är skriven som ett direkt motstycke till "At være eller ikke være" och ingår, som Mogens Brøndsted riktigt påpekar, i dialog med den. Andersens roman har därmed fått viktigare litteraturhistoriska verkningar än vad dess upphovsman någonsin kunnat drömma om. Helt andra verkningar, bör man kanske tillägga, än dem som den barnafromme H C Andersen själv skulle ha gillat.