Av Tommy Olofsson

Någon skönlitteratur fanns inte i det småländska hem där Pär Lagerkvist växte upp kring förra sekelskiftet. Det samlade familjebiblioteket lär ha bestått av tre böcker på en hylla i köket: Bibeln, psalmboken och Arndts postilla. I en minnesanteckning från 20-talet berättar den blivande Nobelpristagaren i litteratur att denna begränsning inte alls berodde på att föräldrarna var likgiltiga inför skönlitteraturen utan att de tvärtom hatade den med ett brinnande engagemang och uppfattade den som något direkt syndigt, något oberörbart, en förvillelse, ett flärdfullt missbruk av Ordet.
I sin självbiografiskt präglade roman "Gäst hos verkligheten" (1925) skildrar Lagerkvist föräldrarnas och morföräldrarnas envetna bibelläsande och den fjärmning från barnen som detta innebar. Barnen vågade inte störa och blev beklämda av de vuxnas allvarstyngda läsarminer. I romanen berättas om hur fadern kommer hem från sitt arbete på järnvägsstationen. Han talar kortfattat om dagens händelser och sätter sig sedan till bords:

Men när de ätit tog han ner bibeln och läste i den. Det var så tungt och märkvärdigt när de båda satt och läste och ingen sade någonting. Barnen höll sig stilla, det kändes så tyst att de blev beklämda. Inunder låg tredje klassens kafé och därifrån hördes väsen och röster av folk som satt och drack där. Men det var något annat och främmande som de inte tänkte på. Ibland när ett senare tåg körde in på stationen gick fadern fram till fönstret, sträckte på sig och såg ut, med bibeln i hand. Så satte han sig igen och fortsatte läsa.

Som ung var Pär Lagerkvist främmande för föräldrarnas gammalkyrkliga, pietistiskt präglade religiositet. Pojken i "Gäst hos verkligheten", Anders, känner att han håller på att kvävas av föräldrarnas evinnerliga suckar och ålderdomliga gudsfruktan. Han vill möta livet "öppet och rått", utan metafysisk bedövning.
1910 tog Pär Lagerkvist studenten i Växjö och bröt upp från föräldrahemmet för att aldrig mer återse sin hemstad, skriver sonen Bengt Lagerkvist i den biografi som utkom förra hösten, "Vem spelar i natten. Den unge Pär Lagerkvist" (recenserad i SvD 28/10 2001). Genast slog han in på den litterära banan, först som författare till revolutionära kampdikter i olika socialistiska tidskrifter, senare som estetisk reformator med den första modernistiska programskriften i Sverige, "Ordkonst och bildkonst" (1913).
Det paradoxala är att man i Lagerkvists tidiga "modärnism", med uppror inte bara mot den realistiska litteraturen utan även mot etablerad stavningslära, möjligen kan ana en reminiscens av föräldrarnas misstro mot det skönlitterära. Vad han själv krävde av den nya litteraturen var en frigörelse från det akademiska och från den realistiska traditionen. I hans program finns inslag som gör att man får för sig att han ville frammana en litteratur som också skulle kunna tala till hans föräldrar, en litteratur med "enkla tankar, osammansatta känslor inför livets eviga makter, sorg och glädje, vördnad, kärlek och hat, uttryck för det allmänmänskliga som höjer sig över individualiteten". Denna föresats blev Lagerkvist trogen, trots att hans författarskap kom att präglas av ständiga uppbrott från olika estetiska ideal.

I sin tidiga ångestdiktning gör han uppror mot den förkvävande tro som han kände sig så främmande för i sin barndom. Det är en tom himmel som välver sig över det av ångest och självtvivel torterade jag som talar i dikterna. Ändå är det denna livskänsla som gör att han kan se sina föräldrar och deras tro i ett försoningens ljus. Den ångestladdade erinrar sig med bävan, också med av livserfarenhet erövrad respekt, hur hans mor sökte frid i Skriftens ord - men kanske inte alltid fann den just där, som han förut hade tänkt sig:

Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort,
och alltför väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Innan Lagerkvist själv vänder sig till de bibliska motiven och i en lång rad romaner ägnar
sig åt en sorts bibliska parafraser eller tilldiktningar, detta med början 1920, då "Det eviga leendet" publiceras, är det en annan folkligt djupt förankrad epik som utgör hans främsta inspirationskälla. Det är myten och sagan han utgår från i sin ambition att finna ett gångbart alternativ till samtidens individfixerade psykologiska realism. Detta utreder Karin Fabreus i en nyutkommen doktorsavhandling med titeln Sagan, myten och modernismen i Pär Lagerkvists tidigaste prosa och "Onda sagor" (Almqvist & Wiksell International, 205 s).
Utöver "Onda sagor" från 1924, den bok som uttryckligen anknyter till sagans genre, lägger avhandlingsförfattaren Lagerkvists allra tidigaste verk under luppen. Hon granskar det opublicerade prosaverket "Livets blod", som först 1974 blev tillgängligt på KB i Stockholm, samt de två först utgivna prosaverken, "Människor" (1912) och "Två sagor om livet" (1913). De tidiga verken är skrivna enligt Lagerkvists mer eller mindre hemmagjorda nystavningsprinciper och kännetecknas, enligt Fabreus, av något hon kallar "den postiva sagopraktiken", medan "Onda sagor" räknas till det mogna författarskapet och kännetecknas av en "negativ sagopraktik" i den meningen att Lagerkvist helt enkelt utnyttjar sagans form för att gestalta det lidande som finns i världen.

Det råder inget tvivel om att Fabreus är väl inläst på Max Lüthi, Volker Klotz och en rad andra moderna sagoforskare. Hon vinnlägger sig energiskt om att göra sina studier angelägna och hade säkerligen kunnat göra det bättre, om inte Urpu- Liisa Karahkas utomordentliga avhandling om den unge Pär Lagerkvist och hans estetiska strävanden, "Jaget och ismerna" från 1978, hade funnits där och nu tornar upp sig som det allra viktigaste som finns att säga om den tidige Lagerkvist. Det forskningsmässiga manöverutrymmet är radikalt krympt.
För den som inte är Lagerkvistexpert utan främst intresserad av vad en litteraturvetare kan göra för att blåsa nytt syre i en tynande modern klassiker verkar det, för att tillgripa en metaforik med
anknytning till Lagerkvists bakgrund, som om Karin Fabreus har känt sig nödtvungen att styra in sin forskning på ett stickspår, där vagnarna svabbas och städas och sedan ställs att vänta på att ett lok kommer och drar dem ut på stambanan igen. Det händer inte så mycket, trots all investerad kunskap och iakttagelseförmåga.
Kanske har det också gått lite för fort, trångt utmätt som tiden är för humanistiska doktorander numera. Avhandlingen är besvärande repetitiv, styckeindelningen bisarr med både indrag och dubbelt radavstånd, rutinerna inkonsekventa i litteraturförteckningen. Man hade gärna önskat att så mycket kunskap och kreativ energi hade fått större svängrum och mera tid till sitt förfogande, möjligen också en mer angelägen uppgift.

Allting är "relationellt", som Stefan Klint fastslår i sin doktorsavhandling Romanen och evangeliet. Former för Jesusgestaltning i Pär Lagerkvists prosa (Norma, 272 s), och "det är omöjligt att förstå ett ting i sig självt utan att relatera det till andra fenomen i sinnevärlden". Möjligen är det just därför som Karin Fabreus avhandling om Lagerkvist framstår som så ofullgången och begåvat trevande. Hon är en litteraturvetare som vad gäller stringens och metodisk medvetenhet inte kan mäta sig med teologen Stefan Klint.
Förr om åren fick vi stå ut med tämligen osofistikerade litteraturhistoriska studier från teologiskt håll, enkla temastudier som tacksamt noterat ett kristet engagemang hos olika författare eller sådana som velat brännmärka kristendomsfientliga författare som till exempel Hjalmar Söderberg - detta gjorde Lars Ljungberg i en mer häpnadsväckande än vetenskaplig teologisk avhandling från 1982, "Om Hjalmar Söderbergs kristendomskritik". Att tacksamt notera inslag av fromhet eller åtminstone bibliska motiv i den alltmer sekulariserade samtidslitteraturen verkade ha blivit den lott som återstod för de teologer som gav sig in på litteraturvetarnas av allsköns alltmer komplicerade teorier tätt minerade terräng.
Länge log litteraturvetarna överlägset åt de välmenande, men beträffande modern estetisk teori endera fumliga eller helt likgiltiga teologerna. Nu är scenen en annan. De extrema teoretikerna sitter som tillbakadrivna möss i sina hörn, medan scenens väsentligheter återförs till rummets mitt, till ett krav på att skönlitteraturen åter skall intressera sig för livets mening och inte längre uteslutande åt skrånarcissistiska övningar i postmodern intertextualitet. Den abstrakta svadans tid är tillfälligt förbi, innan pendeln åter svänger - och kanske måste göra det, för att hämta ny energi. Säsongens krav är empiri och iakttagelseförmåga. Nu råder skriande brist på åskådning snarare än på teori, men till de drivna teoretikernas fromma skall sägas att det gäller en åskådning som nu kan bygga på de litteraturteoretiska landvinningar som har gjorts under de senaste decennierna.
Här är Stefan Klint med. Hans doktorsavhandling är framlagd i Uppsala inom disciplinen Nya testamentets exegetik. Den är vetenskapsteoretiskt oerhört driven och befinner sig i sina
ställningstaganden till moderna teorier om receptionsestetik och intertextualitet på en nivå som ligger skyhögt över den litteraturvetenskapliga normalavhandlingens.

Klint kan navigera mellan poststrukturalistisk teori och hermeneutik av både gammalt bibelexgetiskt och modernt gadamerskt snitt, mellan receptionsestetik i Jauss efterföljd, vidare mellan olika grader av intertextualitet, dels sådan som är öppen och ger kommentatorn fria händer att associera, dels sådan som försöker hålla sig till författarens intention och ligger i linje med de krav på vetenskaplig empiri och respekt för författaren som Kjell Espmark framlade i en essäsamling som vid det här laget framstår som mer betydande än när den kom ut, "Dialoger" (1985). Den satte fingret på en öm punkt, som sedan dess har fortsatt att både värka och verka inom svensk litteraturforskning.
Klint diskuterar såväl Jauss som Espmark, liksom Ulrich Luz och Theodore Ziolkowski, utan att glömma andra som har haft viktiga detaljupplysningar att komma med, som Harald Riesenfeld och Rikard Schönström. Han orienterar sin läsare i såväl receptionsestetik som intertextualitet, alltsammans på ett förtroendeingivande sätt, med ett stort mått av energi och självständig intelligens, samtidigt som han får mycket gjort i sina textstudier, vilka koncentreras kring två verk av Lagerkvist och specifikt gäller gestaltningen av Jesus i "Det eviga leendet" (1924) och i "Barabbas" (1950).

Träffsäkert visar han hur Lagerkvist förhåller sig till Bibeln, inte bara tematiskt och motiviskt utan även genom genremässiga kopplingar till de olika böcker som ingår i NT, inte bara till evangelierna. Vad han erbjuder är ett substantiellt och viktigt bidrag till Lagerkvistforskningen. Samtidigt utgör hans föredömligt disciplinerade framställning - med rymlig diskussion av tidigare forskning och även i övrigt vidsträckta referenser,trots allt detta med total kontroll över varje kapitel, till läsarens fromma avslutat med en pedagogiskt utformad sammanfattning - ett utmanande memento för många numera teoretiskt demoraliserade litteraturvetare.
Man måste bejaka Stefan Klints doktorsavhandling som en högklassig intellektuell prestation, som ett angeläget bidrag till Lagerkvistforskningen och en remarkabel uppryckning av den forskning i modern skönlitteratur som hittills har bedrivits av svenska teologer. Här läggs ribban högt, om också inte ända till himlen.

Tommy Olofsson är fil dr i litteraturvetenskap.