Det har gått 30 år sedan jag först mötte Ding Gyuangxun i Nanjing våren 1978. Jag var en av de första utländska besökarna efter ett decennium av kaos och maktkamp i Kina. I omvärlden var han känd som biskop K H Ting. Han var vänlig men en smula distanserad och berättade inte mycket om sina erfarenheter under de år han varit nästan avskuren från omvärlden. Noggrann med orden och försiktig i sina omdömen framstod han som en intellektuell humanist med stor integritet. Han påminde lite om Zhou Enlai, Kinas premiärminister 1946–76, som stod honom nära och personligen hade skyddat honom från kulturrevolutionens värsta excesser.

Nu var den över. Mao Zedong och Zhou Enlai var döda och ”de fyras gäng” hade störtats. Deng Xiaoping var tillbaka vid makten, men den gamla religionspolitiken låg fast. Nästan alla tempel, moskéer och kyrkobyggnader var skändade, rivna eller stängda. All teologisk utbildning hade upphört sedan länge. Varje form av offentlig religionsutövning var förbjuden. Bortsett från Albanien var Kina världens enda land utan lovsång och böner. Små grupper av kristna samlades visserligen här och var, men kyrkan var avklerikaliserad och uppslukad av revolutionen. Ting var övertygad om att den inte skulle komma tillbaka. Kristendomen skulle möjligen leva kvar som en ”världsåskådning och en samling människor som höll fast vid den” men inte som en egen organisation. Han hade några veckor innan deltagit i Nationella folkkongressen, som samlats för första gången på 14 år. Den hade antagit en ny författning och gjort ett visst erkännande av religionens roll i samhället, men ännu hade ingenting hänt.

När förändringen kom året därpå, kom den med besked. Tillsammans med sin vän Zhao Puchu, som var det buddhistiska förbundets ledare, fick K H Ting då ett betydande inflytande över hur den lagfästa religionsfriheten skulle tillämpas. Han blev de kristnas viktigaste röst för öppenhet och reformer och utövade ledarskap (zheng), representerade vishet (xue) och främjade humanistiska värderingar (dao) på ett sätt som traditionen krävde. Han utsattes för hårdhänt kritik av konservativa kristna i omvärlden och kinesiska fundamentalister, men det var mycket tack vare honom som de kunde fira gudstjänst igen och göra sig hörda i det civila samhälle, som försiktigt började växa fram.

När jag för (förmodligen) sista gången mötte honom våren 2008 var han 93 år, rullstolsbunden och hade svårig­heter att minnas. Men han talade med samma exakthet, lågmält och bestämt. Han gladde sig åt en kyrka som bokstavligen uppstått från de döda, såg fram mot invigningen av ett nybyggt teologiskt seminarium, som staten bekostat inom ramen för harmoniseringspolitiken, och var stolt över att det nya tryckeriet skulle leverera biblar till hela världen. Många framstående kristna hade nött hans vita besöksfåtöljer och tagit del av hans dyrköpta insikter: Billy Graham, Desmond Tutu, Philip Potter, Olof Sundby och Rowan Williams, för att bara nämna några. Han hade sett den självstyrande, självfinansierande och självutbredande kyrkan förverkligas. För 30 år sedan visste inte ens han var det fanns några kristna kvar i Kina; nu visste han inte hur många de var.

Det är inte att undra över. Det finns igen tillförlitlig statistik. En konservativ beräkning ger vid handen att det finns minst 22 miljoner döpta och bekännande protestanter i Kina och kanske en tredjedel så många katoliker. Ibland förekommer uppgifter om 50–100 miljoner, men det är obekräftade uppskattningar, som bör tas med en stor nypa salt. Men även mycket försiktiga tal visar på en dramatisk kyrkotillväxt utan motsvarighet någon annanstans. Den fortsätter i oförminskad takt. Kyrkorna står tätt i kustprovinserna Fujian, Zhejiang, Jiangsu och Shandong, men antalet kristna ökar snabbt även i inlandet.

Samfundsuppdelningen upphörde redan i slutet av 1950-talet, när församlingarna föstes ihop i några få kvarvarande kyrkor. Kyrkan blev ”postdenominationell”, men det var inte detsamma som enhet i någon kvalificerad mening. Först när Kinas kristna råd bildades 1980 fick enheten en teologisk grund. Protestantismen förblir dock en löst organiserad rörelse som drar åt många håll. Tings försök att införa en slags episkopal struktur har misslyckats och oberoende karismatiska och fundamentalistiska församlingar växer som svampar ur jorden. Sedan 1994 skall alla församlingar vara registrerade, men en del ställer inte upp på detta. Att tala om en ”underjordisk” kyrka är dock att underskatta myndigheterna. Även oregistrerade församlingar är kända och lever för det mesta helt öppet. Det finns brister i religionslagstiftningen och bland lokala kadrer råder det på sina håll en kvardröjande ­avoghet mot allt vad religion heter. Därför kan man ännu inte tala om religionsfrihet i vår mening, men den offentliga bönen är ett tydligt tecken på att mänskliga rättigheter är på väg och att det civila samhället börjar göra sig gällande.

Kinas nutidshistoria kan med fördel studeras utifrån de troendes erfarenheter, som så skarpt avslöjar maktens förhållande till människan. Tings resa genom 1900-talet, från ”missionens guldålder” till kyrkans utplåning och återkomst, kan man följa i Philip L Wickerys bok Reconstructing Christianity in China. K.H. Ting and the Chinese Church (Orbis Books, 516 s). Det är en inkännande och väldokumenterad biografi, sammanvävd med en insiktsfull beskrivning av politikens tvära kast mellan hängivenhet och förnedring, framgångar och katastrofer. Wickery var i många år Tings nära medarbetare och är den ende västerlänning som har prästvigts av honom, men han lyckas ändå bevara en kritisk skärpa i sin analys och tolkning.

Ting föddes i en anglikansk medelklassfamilj i Shanghai 1915 och lärde sig perfekt engelska. Som student engagerade han sig i motståndet mot japanerna och patriotismen blev hans väg in i revolutionen. I KFUM, som var en mötesplats för socialt radikala studenter, lärde han känna Y T Wu, som skulle leda Patriotiska tresjälv­rörelsen. Den blev en partistyrd paraplyorganisation för de protestantiska samfunden när missionärerna tvingades lämna landet. ”Tre själv” stod för friheten från allt utländskt inflytande över kyrkoledning, ekonomi och evangelisation. Rörelsen syftade till att rensa bort ”imperialismen” som genomsyrade kyrkorna. Ting tog djupa intryck av Wu och hade många kristna vänner som var kommunister, men själv blev han aldrig partimedlem.

1946 fick han inbjudan att arbeta bland studenter i Kanada. Sedan studerade han ett par år i New York innan han kom till Kristna studentvärldsförbundets huvudkontor i Genève. Där fanns det nybildade Kyrkornas världsråd och Ting blev en av sin generations inspirerande ekumeniska ledare. Medan McCarthyismen fick vind i seglen, det kalla kriget tilltog, och den ekumeniska rörelsen balanserade mellan öst och väst, återvände Ting 1951 till Kina för att ge sitt bidrag till revolutionen. Han kom hem till en kyrka som var i händerna på Tresjälvrörelsen. Kampanjen mot imperialistiska krafter pågick för fullt. Kvarvarande missionärer och kuomintang­sympatisörer släpades i skamprocessioner genom byar och städer, men Y T Wu gjorde ingenting för att stoppa övergreppen.

K H Ting blev rektor för det teologiska seminariet i Nanjing. Där skulle han bli kvar hela livet, men offentliga uppdrag upptog mer och mer av hans tid. Underströdd av Zhou Enlai gjorde han politisk karriär, men inte inom partiet utan i Folkets politiska konsultativa konferens där en mängd ­organisationer backade upp regeringens politik inom ramen för den Förenade fronten. Redan 1955 blev Ting utsedd att representera kyrkan på regional nivå. 1988 ­utsågs han till en av den nationella konferensens vice ordföranden. Han kom alltså att tillhöra Kinas högsta ledning. Då var han ordförande både i Tresjälvrörelsen och Kinas kristna råd, som bildats 1980 för att kyrkan mer självständigt skulle kunna ta ansvar för pastoralt arbete, organisation, prästutbildning och internationella förbindelser. Med en sådan plattform blev K H Ting landets utan jämförelse viktigaste kyrkoledare.

Vägen dit hade varit motsägelsefull. 1955 vigdes han till anglikansk biskop i Zhejiang. Han skötte stiftet parallellt med uppgifterna i Nanjing. Efter ”låt hundra blommor blomma” stödde han Maos anti-högerrörelse, som drabbade hundratusentals intellektuella. Ting ansåg att kritik och självkritik var nödvändig för att skydda den socialistiska ordningen. Resterna av kyrkan kollapsade efterhand och teologin dränktes av ideologin. Han försvarade i det längsta den kristna teismens plats i det socialistiska samhället, men ultra-vänstern fick övertaget, seminariet stängdes och församlingslivet upphörde nästan helt. Folkkommunerna skulle visa vägen till den sanna socialismen, som en del kristna identifierade med Guds rike. Ting uppmuntrade de troende att vara mer revolutionära och mindre religiösa. Kyrkan var inte längre lika viktig för honom. Om han tidigare talat om kärleken som Guds främsta kännetecken, talade han nu om kärleken som ett utflöde ur socialismen.

Kulturrevolutionen blev dock för mycket även för honom. Tack vare Zhou Enlai kom Ting jämförelsevis lindrigt undan, men hans hem plundrades upprepade gånger och seminariets böcker brändes på bål. Fakulteten skickades till ”omskolning” och Ting själv måste arbeta som spikdragare på bron över Yangzi. Han trodde länge att kulturrevolutionen var nödvändig, men hans skepsis växte i takt med att han fördjupade sig i Maos ”lilla röda”. Han förlorade aldrig tron på Gud men väl på ­ultra-vänstern. Han kom tillbaka i offentligheten som en luttrad och förtänksam teolog, som ville värna allas rätt att tro så länge det inte hotade den nationella sammanhållningen.

Efter åratal av kaos, kom Deng Xiaoping till makten och ordningen återställdes steg för steg. Kyrkorna började öppnas 1979. Miljoner människor strömmade till. Det stod snart klart att det handlade om en väckelserörelse av aldrig tidigare skådat slag. Bibelläsare trängdes med dem som sökte bot för sjukdomar, gamla kvinnor fick maka på sig för tusentals ungdomar som sökte sig till kyrkorna. När K H Ting reflekterade över vad som hände, talade han om att Kinas kristna fick erfara sanningen och kraften i Kristi uppståndelse. Genom att mista sitt liv hade man vunnit det, alldeles som Jesus sagt.

Hans position i samhället, kyrkan och den ekumeniska världen återupprättades. Det fanns andra framträdande kristna ­ledare, men Ting var den självklare, mest erfarne och framför allt teologen bland dem. Han vacklade inte i sin patriotism. Hans teologi var kontextuell med en stark socialetisk dimension. Hans återuppbyggnad av kyrkan på tresjälvprincipens grund var mycket pragmatisk. Han hävdade kyrkans självständighet mot myndigheterna. Det ena prästseminariet efter det andra öppnades och en ny generation präster avlöste de få som fanns kvar sedan 50-talet. Mer än 50 miljoner biblar trycktes på några få år. Amity Foundation, som blev en av de allra första icke-statliga organisationerna, kunde ge ett omfattande katastrof­bistånd och driva många projekt inriktade på miljö, hälsovård och social utveckling. Kyrkan är sedan 1991 åter med i Kyrkornas världsråd och det internationella utbytet är mycket livligt.

Kristenhetens historia i Kina är mångtydig. Biskop Tings roll kommer säkert att prövas många gånger om. Det blev hans uppdrag att under de förutsättningar som bjöds rädda den kristna tron och rekonstruera både teologin och kyrkan. Trots dess oroande ecklesiologiska bräcklighet framträder kyrkan nu med ett självmedvetande och en framtidstro som saknar motsvarighet bland kyrkorna i västvärlden.