Den store amerikanske journalisten Walter Lippmann skrev i boken ”Västerlandets räddning” (1929): ”Den moderna världens irreligiositet är, efter vad jag tror, radikal i en grad, som saknar motstycke. Upplösningen av de gamla tänkesätten har gått så långt och är så kraftig i sina verkningar, att den moderna människan efter en tid av sökande icke längre är i stånd att sjunka tillbaka i någon ny, men fast ortodoxi.”
Om man får tro de båda Economist-journalisterna John Micklethwait och Adrian Wooldridge , författare till uppmärksammade böcker som ”A Future Perfect” (om globaliseringen) och ”The Right Nation” (om amerikansk konservatism), kunde inget vara mer fel. I sin nya bok, God is Back: How the Global Rise of Faith is Changing the World (Allen Lane, 405 s), gör de gällande att religionen inte bara har klarat sig undan upplösningen av de gamla tänkesätten och frodas jämsides moderniseringen i många länder, utan att moderniteten också stärker religionens inflytande. ”Det som man antog skulle innebära slutet för religionen – demokrati och marknader, teknologi och förnuft – samverkar i att göra den starkare.”
Detta gäller inte minst i det land som har blivit författarnas specialitet, USA. I takt med att omvärlden anammar delar av eller hela den amerikanska ekonomiska och politiska modellen, kommer också religionen globalt – hävdar de – att bli mer amerikaniserad.
När det gäller det första påståendet, som innebär ett underkännande av den så kallade sekulariseringsteorins antagande att religionen skulle försvinna i takt med samhällets modernisering, är exemplen många. I USA har religionens betydelse i politiken och samhällslivet närmast ökat under 1900-talet, och i det postsovjetiska Ryssland ser sig – enligt en undersökning från 2006 – endast 16 procent av befolkningen som ateister. Enligt amerikanska Pew Global Attitudes Project uppfattar omkring en tredjedel av den kinesiska befolkningen religionen som en viktig del av livet, medan bara en tiondel i maoistisk anda anser religionen vara betydelselös; om den nuvarande religiösa utvecklingen fortsätter kan Kina år 2050 samtidigt vara världens största muslimska och världens största kristna land. Därtill har, som författarna påpekar, en del gamla konflikter med tiden kommit att få religiösa dimensioner – Israel-Palestina-konflikten är i allt högre grad en fråga om olika anspråk på gudomligt stöd, och både i israelisk och i palestinsk politik spelar de religiösa grupperingarna en allt större roll.
Och ”när det gäller intensiteten – ett fenomen som är svårt att mäta – verkar den ha ökat i stort sett överallt utom i Europa under det senaste halvseklet”, skriver Micklethwait och Wooldridge. I valet mellan två olika moderniteter, den religionsmättade amerikanska och den sekulära europeiska, framstår den senare i deras skildring som en alltmer utpräglad minoritetspreferens och närmast en historisk parentes.
Anledningen till att de amerikanska religiösa samfunden har visat sig mer förmögna att hantera moderna utmaningar och utnyttja moderna landvinningar är enligt Micklethwait och Wooldridge att de helt enkelt har varit tvungna. Religionen har, i avsaknad av statskyrka, varit en fri marknad som alla andra, och denna situation har stimulerat till den ena mer snillrika uppfinningen efter den andra. I bokens första del beskriver författarna hur den amerikanska kristenheten under hela 1900-talet konsekvent har använt den senaste tekniken för att sprida sitt budskap och hur de organisatoriskt alltmer har kommit att likna företag. Den fria konkurrensen sporrade till kreativitet, professionalism och ständig förnyelse – och gör så fortfarande.
I Europa, däremot, dras kyrkorna fortfarande med arvet från statskyrkotiden – uppbrottet från de gamla politiska ordningarna blev därmed också ett uppbrott från religionen i en helt annan utsträckning än i USA. Som gamla monopolorganisationer hade de stora och etablerade kyrkorna svårt att konkurrera om själarna i det nya läge som uppstod. Följden blev att modernisering i hög grad också innebar sekularisering, ett samband som blev allt starkare med tiden.
Sekulariseringsteorin gick ut på att detta förlopp skulle upprepas varhelst modernisering ägde rum; den amerikanske sociologen Peter Berger förutspådde på 60-talet att religionen på 2000-talet bara skulle finnas kvar som små öar i ett globalt sekulariserat hav, och den tyske filosofen Jürgen Habermas förutspådde så sent som i början av 80-talet något liknande (se Under strecket 18/6). Att världens mest moderna land, USA, samtidigt var starkt religiöst präglat var ur detta perspektiv undantaget som bekräftade regeln.
För Micklethwait och Wooldridge ter sig emellertid, som sagt, Europa som det stora, historiska undantaget. I Asien och Mellanöstern spelar religionen en allt större roll, och dess betydelse kommer sannolikt bara att öka i takt med den tekniska utvecklingen och demokratiseringen: ”Ge människor frihet att styra sina egna liv och de väljer, på gott och ont, ofta att ge religionen mer makt. Ge religiösa människor modern teknik och de använder den som regel för att sprida Guds ord till en allt större skara troende.” Därför har inte heller sekulära väljarkårer och regeringar något annat val än att anpassa sig – det är omöjligt, skriver Micklethwait och Wooldridge, att förstå internationell politik idag om man inte tar religionen i beräkning.
Deras andra tes, den globala amerikaniseringen av religionen, är mer originell och samtidigt mer diskutabel. Ny teknik används, som i de amerikanska kyrkorna, allt mer flitigt för att sprida religiösa budskap. Den amerikanske ”pastorprenören” har helt klart många imitatörer i andra länder och rentav inom andra religioner – författarna skildrar motsvarigheter i den muslimska världen som Abdullah Gymnastiar i Indonesien och Amr Khaled i Egypten (”islams svar på Billy Graham”). Megakyrkor är inte längre något exklusivt amerikanskt fenomen: fem av världens tio största megakyrkor ligger i Sydkorea. Också innehållsmässigt pågår amerikaniseringen – både genom en omfattande amerikansk missionsverksamhet och genom att predikanter och församlingar runt om i världen anammar och för vidare karakteristiskt amerikanska budskap.
Som helhet tycks dock teorin diskutabel av åtminstone två anledningar. För det första är inte, vilket Micklethwait och Wooldridge verkar mena, användandet av ny teknik för religiösa ändamål ett specifikt amerikanskt fenomen – man kan exempelvis tänka på den då nyintroducerade tryckteknikens betydelse under reformationen.
För det andra leder teorin till ett säreget urvalsförfarande, inte helt olikt mannens som letade under gatlyktan efter sina tappade nycklar inte därför att han hade tappat dem där utan därför att det var där som det var ljust. Att den amerikanska kristenheten utövar ett betydande internationellt inflytande är närmast en truism; det finns när allt kommer omkring få områden där det helt saknas amerikanska influenser.
Att amerikaniseringen skulle vara den enda eller ens den dominerande religionstendensen är desto mer tvivelaktigt. ”Den amerikanska formen av modernitet sprider sig definitivt snabbare än den europeiska, men det betyder inte att den kommer att ha framgång överallt”, skriver författarna visserligen – men också med denna begränsning verkar föreställningen väl storslagen. För många människor blir religionen aldrig, som amerikaniseringsteorin förutsätter, en fråga om val och konsumtion utan är något man bokstavligen föds in i. ”Från Salt Lake City till Jerusalem”, skriver Micklethwait och Wooldridge, ”gifter sig religiösa människor tidigare och får fler barn. En ultraortodox judisk kvinna i Israel kommer att få nästan tre gånger så många barn som sin sekulära jämnåriga.” Desto mer besynnerligt är det därför att författarna, efter att ha noterat i hur hög utsträckning befolkningsutvecklingen ligger bakom religionens ökande inflytande, nästan helt bortser från demografiska faktorer. Dessa faktorer må passa dåligt in i bilden av den moderna religionen som en fråga om konsumtion och konkurrens om marknadsandelar, men deras frånvaro gör argumentationen i ”God is Back” mer modern än den moderna världen själv.
Ytterligare en fråga som väcks, men inte direkt får något svar, i ”God is Back” är varför den amerikanska religiösa moderniteten inte har slagit igenom i Europa. Här finns trots allt förutsättningarna enligt teorin i högre grad än någon annanstans i världen, med undantag för USA. Efterfrågan borde finnas: att religionen spelar så stor roll i USA beror, enligt Micklethwait och Wooldridge, på att den tillhandahåller lösningar på det moderna samhällets praktiska och psykologiska problem, problem som därmed finns också i Europa. Också i de länder där statskyrkosystemet lever kvar är marknaden öppen för alla. Det finns visserligen exempel på religiösa genombrott också i sekulariserade europeiska länder – att två miljoner britter har gått den så kallade Alphakursen är ett av dem – men de får ändå anses blygsamma med tanke på marknadens storlek och natur. Och författarna förutser ingen radikal förändring: ”Vi tror att religionen kommer att leva upp i Västeuropa, men Europa kommer inte desto mindre att förbli en övervägande sekulariserad kontinent”, skriver de.
Micklethwait och Wooldridge argumenterar inte bara för dessa båda teorier, de pläderar också för en global lösning av den till synes ofrånkomliga konflikten mellan religion och politik i linje med den amerikanska. Den teoretiskt-historiskt lagde frågar sig möjligen om detta kan anses så lyckat: det pågår trots allt mer eller mindre konstant politiska och juridiska kontroverser om religionens plats i det offentliga USA, och har så gjort under en lång tid – om vad som undervisas i skolorna, om vad som installeras i offentliga byggnader och om huruvida julen ska kallas ”Christmas” eller något mer neutralt. Men författarna står på sig: ”Amerika lyckas bättre än något annat land med att kombinera religiös livaktighet med både religiös mångfald och religiös tolerans”, och det finns därför, fortsätter de, all anledning att internationalisera den amerikanska åtskillnaden mellan kyrka och stat.
Den mer pragmatiskt lagde frågar sig kanske snarare hur meningsfullt det är att spekulera om vad som borde hända när, som Micklethwait och Wooldridge noterar i inledningen, det hursomhelst är ”fel sorts” religion som befinner sig på frammarsch. Somliga sekulariseringsteoretiker föreställde sig att i den mån religionen alls överlevde i det moderna samhället skulle det vara i förnuftig, liberal och ekumenisk form – så kallad ”sval” religion. Men den amerikanska episkopala kyrkan som helt klart tillhör denna kategori har lyckats med konststycket att hamna på tillbakagång under en period då andra, ”varma” kyrkor har vuxit. ”Trosvisshet har visat sig mycket enklare att marknadsföra”, skriver Micklethwait och Wooldridge.
Detta har i sin tur också lett till att separationen mellan kyrka och stat, religion och politik, har ifrågasatts. ”En anledning att oroas är att många människor, särskilt i traditionella samhällen, inte skiljer religionen från allting annat. De ser tron som ett svar på ett fruktansvärt kaos i deras egna liv”, skriver Micklethwait och Wooldridge i avsnittet om religionens globala tillväxt. Men då har de dessförinnan noterat exakt samma tendens i USA: religionen uppfattas som ett svar på meningen med hela livet, inte bara livets privata del, och inverkar i allt högre grad på sådant som val av arbete och uppfattning om arbetet eller ”kallelsen”. Därifrån är steget inte långt till att också fatta politiska och moraliska beslut på grundval av religiösa trossatser.
Utbredandet av denna expansiva religionsföreställning skulle därmed också kunna kallas amerikanisering, om det inte hade varit så vilseledande – för även om Micklethwaits och Wooldridges stimulerande och engagerande bok ger intryck av att religionens globala frammarsch kan härledas till USA tilldrar sig denna utveckling i hög grad, för att inte säga huvudsakligen, utanför den amerikanska och europeiska inflytandesfären.
