Wang Weiqins sista färd tog honom till gatukorsningen vid porten till Pekings grönsaksmarknad. Han kom dit i en kärra bevakad av soldater och han bör ha varit väl införstådd med vad som väntade honom.

Bödeln och hans medhjälpare stod redo och när Wang eskorterats till slutstationen kläddes han av och bands fast. Skarprättaren valde ur sin korg med knivar och började skära stycken ur Wangs kropp medan denne ännu levde, först från bröstkorgen och sedan från överarmarna och låren. ­Efter denna upptakt till vad man rimligen kan kalla en iscensättning av grymhetens teater, gjorde ett hugg i hjärtat snabbt slut på den dödsdömdes liv. Därefter vidtog det grundliga styckandet av liket, skiljandet av alla lemmar vid lederna och slut­ligen dekapiteringen. När huvudet så ­lösgjorts från bålen var dramat förbi. En ­er­faren yrkesman behövde inte mer än tre dussin snitt för att genomföra arbetet, ­enligt författarna till Death by a Thousand Cuts (Harvard University Press, 320 s), vari Wangs gruvliga öde återberättas som inledning.

Trion bakom verket, Timothy Brook, Jêrome Bourgon och Gregory Blue har därmed valt att börja sin historiska studie av den speciella kinesiska avrättningsmetoden lingchi från slutet. Året då Wang mötte döden var 1904 och det kinesiska kejsar­dömets tid hade nästan löpt till ända. ­Enligt Qingdynastins lagar fanns det ett antal brott för vilka knivdöden, med åtföljande styckning, föreskrevs. Den paragraf enligt vilken Wang dömdes berörde mord där minst tre personer i samma familj tagits av daga. Släktskapet mellan offren var en försvårande omständighet eftersom detta ansågs som ett angrepp mot något av det mest centrala inom den kinesiska samhällsordningen, familjen, och som ett försök att utplåna en hel släkt. Eftersom Wang, tillsammans med ett gäng inhyrda hejdukar, hade tagit kål på inte mindre än tolv personer, varav en treåring, i en familj med vilken han tvistat om markrättig­heter, fanns det ingen pardon.

Utgången kunde teoretiskt sett ha blivit en annan. Eftersom Wang var ämbetsman, om än bara en lägre sådan, borde han med hjälp av inflytelserika vänner ha haft god chans att påverka utgången av fallet. ­Diverse omständigheter gjorde emellertid detta omöjligt och några år efter gärningen stod så brottslingen fjättrad intill grönsaksmarknadens port. Han slapp åtmin­stone att få sitt huvud utställt till allmän ­begabbelse. Det fick följa resten av kvar­levorna till en anonym grav på en kyrko­gård i närheten. Besynnerligt nog kan vi, nu mer än 100 år efteråt, ta del av Wangs öde eftersom några fransmän fotograferade avrättningen. Det foto som avbildas i ”Death by a Thousand Cuts” är dessbättre taget tidigt i processen och därtill välgörande suddigt.

Något halvår efter det att Wang hade fått vad domarna ansåg att han förtjänade för sitt massmord ströks lingchi från straffskalan. Denna reform satte punkt för en tusenårig tradition i kinesisk rättskipning.

Mer eller mindre bestialiska avrättningsmetoder kan man spåra genom historien och kineserna lär inte ha varit så mycket värre än européerna i detta avseende, även om de europeiska resenärer som bevittnade lingchi krig förrförra sekelskiftet rapporterade hem med sensationslysten förfäran om de hemska scener de bevittnat. I ”The Peoples and Politics of the Far East”, utgiven 1895, berättar Henry Norman om hur han har sett människor slaktas som grisar och att hans kängor dröp av blod när allt var över. Också han förevigade de fruktansvärda scenerna i ­fotografier. Det nya bildmediet bidrog till att åskådligöra vad texten bara kunde ge en föreställning om. I en tid då denna ­direkta förmedling av verkligheten inte hade hunnit bli en självklarhet bör chockverkan ha varit stor. Och hur mycket mer civiliserade kunde de västerländska läsarna och betraktarna inte känna sig inför dessa skildringar av asiatiskt barbari.

Den kinesiska debatten om styckning som straffmetod var livlig under åren före dess avskaffande och faktiskt hade denna form av avrättning varit ifrågasatt ända sedan den först kom i bruk under norra Songdynastin, som härskade i Kina från mitten av 900-talet och drygt 150 år framåt. En så brutal hantering av dödsdömda var för en del kommentatorer inte hemmahörande i ett högt utvecklat samhälle som det kinesiska. Ursprunget till lingchi kunde härledas till de ickekinesiska folken norr om Song­dynastins Kina. De var väl kända för sin grymhet. Extrem straffutmätning hade ­förekommit tidigare i kinesisk rättspraxis, men termen lingchi, vars besvärliga etymo­logi utreds av författarna till ”Death by a Thousand Cuts”, genomgår en förändring under Song. Det var vid denna tid som den knyts till det specifika straff som då introducerades i den kinesiska lagstiftningen.

Det första tillfälle under Songdynastin då en domstol tilläts utdöma lingchi kan dateras till år 1028. Enligt ett påbud skulle detta straff, eller halshuggning, vara påföljden för medlemmar i sekter som praktiserade människooffer. Styckningsstraffet kan i detta sammanhang uppfattas som rättvisans motsvarighet till gärningen. Inledningsvis var det bara domstolar med särskilda befogenheter som hade möjlighet att utdöma lingchi och det hörde till sällsyntheterna att så skedde. Ett argument för grymma straff var att de kunde fungera avskräckande och därmed bidra till att värna rikets säkerhet. Det fanns ju alltid hot mot dess fortbestånd, såväl in­ifrån som utifrån. Oppositionen mot bestraffningsmetoden var emellertid stark redan från begynnelsen och den har, ­enligt Brook, Bourgon och Blue, utgjort en betydande del av dess historia. Kritikernas kommentarer är en god källa till kunskap om denna del av den kinesiska rättstraditionen.

Bruket av styckning som straff infördes med motiveringen att det behövdes något strängare att ta till än strypning och halshuggning, de gängse metoderna för avrättning. Den nya strafformen skulle endast tillgripas vid de allra grövsta brotten, ­exempelvis förräderi och fadermord, men med tiden kom det att få vidare tillämpning och från slutet av 1300-talet blev det allt vanligare. Okontroversiellt förefaller det ändå aldrig att ha blivit och dess kritiker, ofta ansedda ämbetsmän med höga positioner, pekar på dess ickekinesiska ursprung. Motargumenten var av skiftande art, men det etiskt tveksamma i att staten använder sig av samma brutala metoder som de kriminella man ställer inför rätta framhölls tidigt i diskussionen om grymma bestraffningar. Intressant nog kunde kritiska synpunkter framföras trots att lingchi inlemmades i lagstiftningen och därmed var sanktionerat av kejsaren. Det är denna långa rättsfilosofiska tradition som lämnar avgörande argument när straffet slutligen avskaffas i april 1905.

Författartrion bakom ”Death by a Thousand Cuts” ägnar sig inte endast åt de kinesiska förhållandena, utan analyserar dessutom ingående den europeiska föreställningsvärld som har byggts upp kring Kina och Fjärran Östern. De visar hur den formats under århundraden, allt från européernas tidiga kontakter med Ostasien. Så kunde den spanske munken Juan Gonzales de Mendoza i ett verk om Kina, utgivet 1585, baserat på missionärers berättelser, skildra kinesisk tortyr och förteckna olika metoder för att verkställa dödsstraff. Det han förmedlar tycks inte skilja sig nämnvärt från vad som försiggick i hans samtida Europa och kanske är det därför som han tillskriver kineserna bruket av hängning och bränning trots att sådana straff inte förekom i kinesisk lagstiftning.

Den europeiska uppfattningen om Kina har skiftat från tid till annan och den har ingalunda varit genomgående negativ. ­Under upplysningen diskuterades frågan om den kinesiska despotin av Europas ­intellektuella. Detta styresskick värderades högt av vissa och intresset för Kina utvecklades till en vurm för kinesisk kultur som spred sig i salongerna. Mot slutet av 1700-talet skulle den positiva attityden ersättas av en genomgående mer kritisk hållning och skildringarna av tortyr och plågsamma straff trädde i förgrunden, bland annat skildrade i en rad arbeten försedda med förtydligande gravyrer och teckningar som illustrerade de hemskheter som den kinesiska rättsordningen föreskrev. Fascinationen för Kina kvarstod dock och den snarare tilltog, liksom för andra främmande kulturer, under 1800-talet, kolonialismens stora århundrade. Kunskaperna ökar också, tack vare den orientalistiska forskning som under senare tid har blivit så misskrediterad.

I Europa var trots detta kännedomen om den kinesiska diskussionen kring brott och straff begränsad, men det brutala styckningsstraffet väckte stort intresse. Både i reportage och i skönlitteratur odlades föreställningarna om den asiatiska grymheten. Lingchi, som kineserna alltså ofta hade haft svårt för att betrakta som ett självklart inslag i den kinesiska straffrätten kom att för européerna vid förrförra skelskiftet att stå som något typiskt för de österländska barbarerna. Denna bild av asiater i allmänhet och kineser i synnerhet tillfredsställde inte bara den tidens begär efter kittlande underhållningsvåld, den tjänade också politiska syften i det Europa som för inte alls länge sedan hade över­givit bruket av överdrivet våld i rättskipningen.

De i egna ögon så civiliserade européerna kunde motivera sin grova våldsut­övning i andra delar av världen med att detta krävdes för att komma till rätta med barbariet, en disciplinerande grymhet i framstegets tjänst. I slutet av 1800-­talet pågick den imperialistiska kampen om herraväldet över Ostasien och när till exempel det kinesiska motståndet mot de europeiska kolonialmakternas påträngande närvaro övergick i våldsamheter under det så kallade Boxarupproret kunde de etablerade föreställningarna om den grymme asiaten brukas i rapporteringen. Det fanns ingen gräns för vilka skändligheter den kinesiska mobben hade gjort sig skyldig till i sina besinningslösa angrepp på européer som var bosatta i Kina. Asiaterna, liksom andra främmande folk som skulle kuvas, var råa och grymma, om inte till sin natur så till sin kultur, medan européerna tvingades utöva våld i mänsklig­hetens tjänst, i ädelt syfte.

Brook, Burgon och Blue hävdar att deras framställning av lingchi skiljer sig från mer traditionella studier av kinesisk kultur såtillvida att de valt detta dubbla perspektiv där inte bara en kinesiska sidan av saken blir belyst, utan även den europeiska föreställningen om det studerade fenomenet fogas in i skildringen. Ett par årtionden av postkoloniala studier avspeglar sig i ett ­sådant förhållningssätt och det förefaller naturligt att skriva historia utifrån ett mer komplext betraktande. Det kinesiska styckningsstraffet var förvisso en brutal handling som det inte går att känna annat än avsky för, men i europeisk tolkning kom det att bli så mycket mer än en extrem avrättningsmetod, till vilken det för övrigt hade funnits paralleller i europeisk rättstradition. Kring lingchi formades en retorik och ett bildspråk vars syfte var att underbygga föreställningen om den grymme asiaten och om den främmande kulturen med sin ociviliserade samhällsform.

Något motstånd mot den reformerade lagstiftning som avskaffade denna tusen­åriga strafform fanns det inte. När den försvann var den uppenbart av större intresse för européerna än för kineserna och kanske hade det varit så under lång tid. I ­västerländsk tappning blev lingchi den förfärliga döden genom tusen snitt, i verklig­hetens Kina dock avklarad med cirka tre dussin. Många nog, kan tyckas, men ­uppenbart inte för dåtidens européer.