År 1971 utfördes ett kontroversiellt psykologiskt experiment på Stanforduniversitetet som blivit känt som Stanfordexperimentet. Den amerikanske socialpsykologen Philip Zimbardo, som tog initiativet till experimentet, hade för avsikt att undersöka hur enkelt det var att få ”vanliga” college-studenter att framkalla grymma och sadistiska beteenden gentemot varandra.
Experimentet finansierades av den amerikanska krigsmakten som ville få kunskap om orsakerna till konflikter inom fängelser och marinkåren. Studenterna delades slumpmässigt in i två grupper – fångar och fångvaktare – och fördes till ett avskilt rum i universitetets källare. Efter några dagar utvecklade de studenter som blivit fångvaktare klart våldsamma och kränkande beteenden gentemot de studenter som spelade fångar. Över en tredjedel av de fångvaktande studenterna uppvisade också påtagligt sadistiska beteenden där de efter hand uppenbarligen fann ett stort nöje i att kränka och åsamka sina fångar.
Efter sex dagar blev Zimbardo tvungen att avsluta experimentet på grund av det lidande som uppstod hos både offren och vissa av förövarna. Förutom fångarna började nämligen även en del av vakterna drabbas av traumatiska upplevelser och ånger i ljuset av sina destruktiva handlingar. Zimbardo, som själv agerade som ”officiell” övervakare i experimentet, blev efter hand alltmer involverad i rollspelet och kollegan Christina Maslach (sedermera Zimbardos fru) var den person som satte stopp för experimentet när hon såg dess negativa följder.
Under nästan 40 år har Stanfordexperimentet varit en smärtsam följeslagare till Philip Zimbardo, och det är först nyligen som han på ett mer övergripande och systematiskt sätt har försökt reflektera kring experimentet och dess olika moraliska och psykologiska innebörder. På grund av forskningsetiska hänsynstaganden är liknande experiment inte längre möjliga i flera länder. Stanfordexperimentet kan således betraktas som ett unikt experiment i detta hänseende. I boken ”The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil” (2007, anmäld under strecket 18/8 2007)) analyserade Zimbardo experimentet i ljuset av tidigare psykologiska experiment och liknande händelser i det faktiska livet. En aktuell inramning till Zimbardos bok var rättegångarna mot de amerikanska fångvaktarna som utförde övergrepp mot sina fångar i Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad, rättegångar i vilka Zimbardo själv varit expertvittne. Under våren 2004 uppdagades det att amerikanska soldater brutit mot Genèvekonventionen och torterat, kränkt och förnedrat irakiska fångar på ett sätt som närmast förde tankarna till totalitära stater och koncentrationsläger. För Zimbardo kom det som en chock hur likt Abu Ghraib-fallet var hans egna tidigare experiment på Stanford.
Stanfordexperimentet var som sagt inte utan inspirationskällor inom universitetsvärlden. En berömd föregångare till Stanfordexperimentet var psykologen Stanley Milgrams experiment på Yale-universitetet i början av 1960-talet, i vilket Milgram fick deltagarna att tro att de deltog i ett minnes- och inlärningsexperiment. I själva verket var Milgram ute efter att undersöka hur lätt människor kan styras av förmenta auktoriteter för att utföra grymma handlingar. Det kusliga med Milgrams experiment var att en stor del av deltagarna successivt blev alltmer benägna att ge elchocker till dem som svarat fel.
Milgram utförde sitt experiment under samma tidsperiod som Adolf Eichmann ställdes inför rätta i Israel. Hans experiment kan även ses som en naturlig pendang till filosofen Hannah Arendts tes om den banala ondskan i boken ”Eichmann i Jerusalem”, att människor kan utföra bestialiska och grymma handlingar utan att för den skull ha en sadistisk eller grym läggning (något som i och för sig har varit omdiskuterat i fallet Eichmann och i andra liknande fall). Vad som i stället ofta ligger bakom grymma handlingar – särskilt i samband med politiskt igångsatta massmord och etniska rensningar – är enligt Arendt en oförmåga till kritisk reflektion hos förövarna samt en tendens att vara alltför auktoritetsbunden.
Samma slutsatser återkom också i Stanfordexperimentet. Sensmoralen av experimentet var, enligt Zimbardo, att till synes vanliga, ”hyggliga” medborgare lätt kan komma att utveckla diaboliska drag om de placeras i extrema omständigheter såsom allvarliga stressituationer, krig eller hungersnöd och om de följer en okänslig ideologi där ändamålet helgar medlen. Om förövarna uppmuntras att identifiera sig med en institutionaliserad roll som skänker dem en säkerhet och en till synes officiell legitimitet och anonymitet finns även en särskild jordmån för grymma ageranden. En historisk provkarta på särskilt grymma och konfliktladdade händelseförlopp ges också i Zimbardos bok, bland annat japanernas massaker i Nanjing i Kina 1937, Nazitysklands folkmord i koncentrations- och förintelseläger under andra världskriget samt massakern i My Lai under Vietnamkriget.
Zimbardos tes om situationernas avgörande betydelse för att utveckla grymma beteenden har emellertid inte stått oemotsagd i litteraturen. En vanligt förekommande kritik, som också Zimbardo själv stundtals överväger, är att sanningen ligger någonstans mittemellan Zimbardos ”situationshypotes” och den konkurrerande ”dispositionshypotesen” som innebär att grymma handlingar framför allt utförs av människor med vissa destruktiva läggningar.
Linjen som skiljer gott från ont går visserligen tvärs igenom varje människohjärta, som Alexander Solzjenitsyn så träffande uttryckte det i ”Gulagarkipelagen”. Men vissa människor har betydligt lättare än andra att träda över denna linje och utveckla grymma beteenden i en rad olika situationer – allt beroende på deras aktuella levnadsomständigheter, livshistorier och ”naturliga” förutsättningar. En forskare som nyligen givit uttryck för denna ståndpunkt är den brittiske filosofen och neurobiologen Kathleen Taylor i boken Cruelty: Human Evil and the Human Brain (Oxford University Press, 337 s). Projektet för Taylor i denna bok är att avmystifiera grymheten och göra den till ett mer förklarbart och vardagligt fenomen. Många gånger uppfattas nämligen mänsklig grymhet och ondska (i form av ett medvetet val att orsaka lidande hos ett oskyldigt offer) som en närmast exotisk företeelse vilken ses som outgrundlig – en naturkraft som slår till utan synbarlig logik eller urskiljning.
Genom att exotisera och avgränsa grymheten och ondskan till individer och varelser som inte uppfattas som riktigt mänskliga (tänk bara på Hannibal Lecter i filmen ”När lammen tystnar” eller monstret i sf-filmen ”Alien”) blir vi, enligt Taylor, blinda för vanligt förekommande tendenser till grymhet i vårt vardagsliv. En sådan inställning får oss att avdramatisera missförhållanden i vår närmiljö och gör det möjligt för oss att negligera våra moraliska förpliktelser att just förändra närmiljön. Vi avsäger oss följaktligen möjligheten att på ett seriöst sätt försöka förändra människor som uppvisar grymma drag och beteenden genom att betrakta deras drag och handlingar som oförklarliga och immuna mot rationell påverkan.
Taylor menar (liksom Hannah Arendt) att grymhet hos människor ofta bottnar i ytterst vardagliga företeelser som feghet, konformism, bristande insikt och fantasi och inte i några ”grandiosa” metafysiska eller biologiska krafter. Viljan att anpassa sig till en grupp som ska skänka säkerhet och trygghet samt benägenheten att skapa en vi-känsla med hjälp av komprometterande bilder av dem som uppfattas stå utanför gruppen, ”de andra”, är ständigt återkommande hos personer som utvecklar grymma beteenden. Detta gäller i de flesta sociala sammanhang, alltifrån fängelser till skolgårdar, arbetsplatser och storpolitikens salonger. Genom abstraktioner, objektifieringar och demoniseringar förnekas ”de andra” sin mänsklighet och blir istället till föremål för fördomar, manipulering, våld och – i extremfallet – förintelse. Mänsklig grymhet har således i alla sina mångskiftande skepnader sin grund i en och samma psykologiska mekanism, nämligen förövarens vilja att distansera sig från sitt offer.
Vad kan då, enligt Taylor, förklara skillnader mellan människor när det gäller uppvisandet av grymma beteenden? Vissa människor verkar nämligen ha lättare än andra att tillgripa våld och uppvisa grymhet även när de befinner sig i mycket likartade omständigheter. I sitt svar på denna fråga utgår Taylor delvis från den moderna hjärnforskningen. Grymma attityder och beteenden av skilda slag kan ha en varierad förankring i människors neurologi, allt beroende på hur intimt sammankopplat det grymma beteendet har varit med ”belöningar” såsom eufori och känslor av maktfullkomlighet i det förflutna. Att ständigt vistas i brutala miljöer där våld premieras förstärker också sådana destruktiva beteenden ungefär på samma sätt som när en drogmissbrukare eskalerar sitt missbruk i miljöer med en rik tillgång på droger.
Taylors bok fokuserar dock mer på de psykologiska och kulturella förklaringarna till grymhet, inte minst därför att beskrivningen av grymhet fordrar moraliska begrepp som har att göra med ett uppenbart hot mot människors grundläggande fri- och rättigheter. Hennes förslag på botemedel är följaktligen en moralisk-politisk strategi snarare än en medicinsk och neurobiologisk (även om Taylor lämnar dörren öppen för att framtida forskning kan komma att blottlägga vilka drag hos människan som särskilt kan vara förknippade med grymma handlingar). En socialpolitik och en moralfostran med ledstjärnor som mod och empati ska med andra ord vägleda arbetet att motverka grymma attityder och beteenden i våra samhällen.
Taylors fokusering på socialpolitik och moralfostran kan förklaras utifrån förhållandet att just vardagsmänniskans tendenser till grymhet står i fokus för hennes framställning. Mycket av det konstruktiva förändringsarbetet består således i att verka för bättre sociala förhållanden och mer humana samhällsmiljöer. Här ger Taylor uttryck för uppfattningar som i mångt och mycket liknar Philip Zimbardos. Han har bland annat flaggat för betydelsen av så kallade whistleblowers, vardagshjältar som vågar gå mot strömmen och som kan bryta grymma och inhumana tendenser i samhällslivet genom det egna föredömliga ageranden. Zimbardo väljer själv som talande exempel sin fru Christina Maslach som hade tillräckligt mod att stoppa Stanfordexperimentet, och menige Joe Darby som agerade whistleblower när det gällde missförhållandena i Abu Ghraib-fängelset genom spridandet av de omskakande fotografierna.
Både Taylor och Zimbardo ger också uttryck för en relativt optimistisk människosyn genom föreställningen att människors benägenhet till grymma handlingar kan motverkas om människors missförhållanden upptäcks på ett tidigt stadium. Forskningen har nämligen visat att de flesta människor som utvecklat allvarliga tendenser till grymhet senare i livet ofta själva blivit utsatta för grymhet som barn inom hemmets och skolans väggar. Den sanna hjälten för både Zimbardo och Taylor är nog i detta sammanhang ingen mindre än den idoga skolläraren som ständigt och jämt vakar över att eleverna inte utvecklar några destruktiva och exkluderande gängbildningar – och som alltid vågar säga ifrån. Så enkel och samtidigt så svår tycks kampen mot grymhet vara. Mot ”den banala ondskan” står således en godhet som är långt ifrån banal.
