Som skrivande amerikansk samtidsskildrare skulle man 1967 vara i San Francisco. Såväl Joan Didion som Tom Wolfe reste till hippierörelsens epicentrum för att dokumentera den framväxande ungdomskulturen, om än med helt olika utgångspunkter. Genom distanserat deltagande observation plockade Didion ut de slokande blommorna ur hippiebuketten, för att gradvis följa hur de vissnar helt och hållet, vissa fortare än andra. Reportaget ”Slouching towards Bethlehem” slutar med en gripande skildring av den lekande femåriga Susan, hög på LSD som hon fått av sin mamma. Susan tycker om coca-cola, glass och Bob, berättar hon.
Tom Wolfe tog å sin sida aktiv del i författaren Ken Keseys psykedeliska, vilda LSD-fester – som hölls medan drogen ännu var laglig i USA – och försökte framställa umgängeskretsen inifrån efter bästa förmåga. Vilket resulterade i den kakafoniska reportageromanen ”The Electric Kool-Aid Acid Test” (1968) som nyligen återutgivits på svenska (”Trippen. Det elektriska syratestet”. Övers: Gunnar Barklund). Spelade på festerna gjorde bandet Grateful Dead, som utgör något av en mittpunkt i såväl Didions som Wolfes San Franciscoskildringar, då det var kring dem som hippiescenen i staden cirkulerade. Det är därför följdriktigt att den Bob som Susan syftar på är Bob Weir, gitarrist i Grateful Dead.
Grateful Dead präglades av hippiekulturens motsägelsefulla kombination av yta och djup, naivitet och mognad, mischmasch och stringens, strul och målmedvetenhet som Aase Berg karakteriserar rörelsen i sitt förord till den svenska utgåvan av Wolfes bok. Men under bandets dimmiga yta växte det snart fram en empiriskt utarbetad, avvägd musikalisk grundhållning. Och framför allt odlades en affärsplan som bandets medlemmar idag kan skörda frukterna av, trots att de slutade spela för gott 1995. Dessa mindre framträdande sidor har gjort att Grateful Dead rönt betydande framgångar, trots en tillåtande inställning till masskopiering och -spridning av sin musik. Det ger perspektiv på nutidens fildelningsdebatter och den nya teknikens möjligheter att förmedla och alstra musik.
För exakt 40 år sedan, i början av februari 1970, befann sig Grateful Dead i en inspelningsstudio belägen bakom rockklubben Fillmore West i San Francisco. De hade tio dagar på sig att få ihop det som skulle bli skivan ”Workingman’s Dead”, sedan var de tvungna att lämna stan illa kvickt. Då skulle inte bara skulderna från tidigare skivinspelningar inkasseras, en rättegång för droginnehav väntade också.
Bandets karaktäristiska skivomslag med bokstäver i fluorescerande färger och böljande mönster signalerar drogromantik, men på skiva är musiken ofta så långt ifrån psykedelisk luddighet man kan komma. Vilket inte minst gäller ”Workingman’s Dead”. Bandet tycktes behöva en musikalisk motvikt till den stress och paranoia som omgav inspelningen, vilket resulterade i en avslappnad men ändå distinkt blandning av country, blues, jazz och pop.
Den oortodoxa musikaliska stilblandningen kan säkerligen vara ännu ett skäl till att Joan Didion och Tom Wolfe gav bandet en framskjuten position i sina respektive böcker. Grateful Dead blev en musikalisk parallell till new journalism, den framväxande journalistiska inriktning som de bägge författarna utvecklade genom att bryta med den normerande journalistikens objektiva blick till förmån för ett öppet sinne för litteraturens subjektiva och mångfasetterade gestaltningsmöjligheter.
På 710 Ashbury Street i San Francisco finns idag inte någonting som påminner om att The Grateful Dead House legat där, ett kollektivhus som drevs av bandet; spelningar hölls i trädgården och publiken erbjöds gratis mat och husrum. Numera är gräsmattan utanför det omsorgsfullt renoverade viktorianska huset välklippt och en mörkblå Mercedes cab står på uppfarten. I en bowlinghall som byggts om till skivaffär, belägen på Haight Street bara några kvarter från kollektivhuset, är engagemanget för Grateful Dead ett helt annat. Just innanför dörren finns en hel avdelning tillägnad bandet. På väggarna hänger rariteter som inramade konsertaffischer och t-shirtar från bandets otaliga turnéer, och på ett podium står skivboxarna uppställda i olika prisklasser. Själva cd-avdelningen motsvarar en mindre skivaffär.
Grateful Deads alla skivor låter sig inte enkelt systematiseras. Till skillnad från många andra band tog inte Grateful Dead avstånd från inofficiella inspelningar och skivutgivningar av bandets konserter, utan valde tidigt att bejaka dem, vilket följaktligen gjorde att deras skivkatalog svällde i snabb takt och idag har tagit oöverblickbara proportioner. För fans som ville spela in konserten ordnades på varje konsert en Tapers Section, belägen på de platser där bästa ljudupptagning kunde fås. Bandet fick snart en svans av fans som följde dem världen över och spelade in varje konsert. På www.archive.org listas omkring 8000 konsertinspelningar, varav majoriteten kan avlyssnas och/eller laddas ned. I USA finns flera radiokanaler som enbart spelar bandets musik, dygnet runt. Spotify ligger dock lite efter, för närvarande finns där bara 2332 låtar.
Mängden av tillgängligt gratismaterial är överväldigande, vilket emellertid inte har påverkat försäljningen av de officiellt utgivna skivorna negativt. Grateful Dead finns med på RIAA:s (Recording Industry Association of America, som granskar den amerikanska skivförsäljningen) lista över de mest populära artisterna någonsin i USA, och har sålt fler skivor än exempelvis Elton John och nästan dubbelt så många som Creedence Clearwater Revival.
Dagens multinationella skivbolag har genom Ipred-lagen möjlighet att inhämta ip-adresser till dem som sprider deras musik illegalt, och inför konserter med världsartister visiteras publiken noggrant efter kvalificerad inspelningsutrustning och otillåtna kameror. Det finns flera skäl till att Grateful Dead gjorde tvärtom och istället tillät en spridning av sin musik efter klassiskt utilitaristiska principer, det vill säga att så långt det är möjligt maximera mängden av det goda. Ett av skälen är att man tidigt insåg att lyssnarna inte kommer att sluta köpa bandets officiella skivor bara för att inspelningar av deras musik finns att tillgå på annat håll. Snarare tycks fansens liveinspelningar fungera som reklam för deras egna skivor. Eller som sångaren och gitarristen Jerry Garcia sammanfattade affärsidén i en intervju från 1981 med journalisten Geraldo Rivera: ”Vår publik kan jämföras med folk som tycker om lakrits. Alla gillar inte lakrits, men de som gillar det kan inte få nog av det.”
Det finns emellertid en sida av Grateful Dead som inte kan kompenseras och ersättas av alla icke-auktoriserade liveinspelningar: de album som bandet spelade in i musikstudio. Just ”Workingman’s Dead” är ett av de mest uppskattade exemplen och röstades fram till årets skiva i musiktidningen Rolling Stone 1970.
En vanlig åsikt är att Grateful Dead kom till sin fulla rätt endast när de stod på scen, eftersom man då bjöd på samma sorts överraskningsmoment som brukar finnas i jazzkonserter: samma låtar stod på repertoaren dag efter dag, men de genomfördes med ständig variation och intensitet. En låt som tog tre minuter att spela på den ena konserten kunde ta 15 minuter på den andra. Men inte sällan krävdes inspelningsstudions möjligheter till omtagning och omlyssning för att kunna vässa fram den musikaliska udden. Det är i skivstudion som Grateful Deads eklektiskt särpräglade musikaliska grundhållning framträder som tydligast.
Titeln ”Workingman’s Dead” är en referens till Merle Haggards countrystandard ”Workin’ Man Blues”. Låten är visserligen inte med på skivan, men precis som i countrymusiken prioriterades här harmonier framför melodier, och Garcia tillbringade mer tid med en steelguitar i knät än med gitarren runt halsen. Här och där låter det som om han rentav försökte improvisera fram svajiga jazzsolon på den. Här finns dock inte den minsta likhet med de silkeslena countryskivor som spelades in i Nashville vid samma tid. Ljudbilden är rå och kantig, lite torr. Som för att vilja kompensera det har len stämsång lagts på, i stil med Beach Boys och Beatles.
Men texterna är knappast sockersöta. I låten ”Dire Wolf” återkommer versen ”Don’t murder me” flera gånger. Texten uttrycker desperation, men Garcia sjunger fram den smeksamt och glatt, som en förälskelse. Detta kan liknas vid Ernst-Hugo Järegårds dramaturgiska metod, som han förklarade i dokumentären ”Ernst-Hugo”. När han skulle säga ”jag hatar dig” uttrycktes det i samma tonläge som om han skulle säga ”jag älskar dig”. Garcia tillämpade samma metod i Dire Wolf. Det krävdes en skivstudio för Garcia för att kunna mejsla fram det rätta tonläget – det hör man om man jämför inspelningen med konsertupptagningar av Dire Wolf.
Att likna musiken på ”Workingman’s Dead” med lakrits räcker inte, de gastronomiska metaforerna måste preciseras en aning. Att lyssna på skivan är som att äta knäckbröd med ett tjockt lager smör brett på rika sidan, med honung ringlat över. Det är krispigt, fett och sött på samma gång. Oefterhärmligheten gör att ”Workingman’s Dead” finner nya lyssnare fortfarande, men det finns flera skäl till att Grateful Dead än idag ligger på försäljningslistorna.
Bandet slutade spela efter Jerry Garcias död för 15 år sedan, men de kvarvarande medlemmarna hittade snart nya sätt att föra musiken vidare. Brusiga amatörinspelade konserter dämpade inte lyssnarnas sug efter mer, och för några år sedan skrev bandmedlemmarna kontrakt med skivbolaget Rhino, som specialiserat sig på att göra påkostade skivboxar riktade till en köpstark medelålders publik. Arkiv efter arkiv letades igenom efter ratade konsertinspelningar, och med avancerad brusreduceringsteknik anpassades det analoga ljudet till senaste HDCD-kvalitet. Allt förpackades i omsorgsfullt formgivna boxar med tillhörande inbundna böcker med foton, tidningsartiklar i faksimil, introducerande essäer med mera. Eftersom bandet redan hade en publik som var van att lyssna till konsertupptagningar, togs detta väl inarbetade koncept till en ny nivå där förpackningen är minst lika viktig som innehållet. I en tid där nerladdning och masskopiering får en allt större roll för samtidens musiklyssnare gäller det för artister att kunna hitta alternativa sätt att hålla sig kvar på försäljningslistorna. Som Hugh Brown, formgivare på Rhino, formulerar det i en intervju: För oss är paketeringen av största vikt. Nittionio procent av det vi ger ut är möjligt, och ofta ganska enkelt, att ladda ner gratis nånstans ifrån. Så om man vill få någon att betala för det måste man få det att se fantastiskt ut.
För Grateful Dead har masskopiering alltid betraktats som ett verktyg i promotionsyfte, vilket dessvärre inte varit fallet för de andra artisterna på Rhino. Skivbolaget har på senare år inte bedömts vara tillräckligt lönsamt, och i september 2009 aviserades att ägarna Warner kommer att avveckla det. Återstoden av Grateful Dead tycks dock ta utvecklingen med ro. De har varit med förr och hittar som vanligt andra sätt att använda sig av bandets starka varumärke. Nyligen introducerades Grateful Dead-opoly, en variant på sällskapsspelet Monopol. En satsning som andas både ironi och nostalgi. Nog måste väl de mest eftertraktade blå tomterna på spelplanen – som i Monopol är Norrmalmstorg och Centrum – motsvaras av San Franciscogatorna Haight-Ashbury?
