Hur identifierar man en stad? Frågan är långt ifrån enkel och vilket svar den genererar beror naturligtvis på vilken utgångspunkt som ligger bakom. Exempel på komponenter som svaren skulle kunna kretsa kring är invånare, minnen, arkitektur, infrastruktur och topografi. Men ser man till den komplexitet som ryms inom identitetsbegreppet, ter det sig mer fruktbart att i stället för att relatera svaret till enskilda fenomen söka finna det i relationen mellan dessa.
Etnologen Per-Markku Ristilammi, verksam vid IMER (Internationell migration och etniska relationer) vid Malmö högskola, har tidigare givit ut ett antal studier i vilka han med utgångspunkt i begreppen stad och förort behandlar identitetsfrågan i relation till svensk modernitet, inte sällan med Malmöförorten Rosengård som exempel. Så även i hans nyligen utgivna bok Mim och verklighet. En studie av stadens gränser (Symposion, 149 s). Med utgångspunkt i en syn på platser som både faktiska och symboliska arenor inleder Ristilammi sin studie med hänvisning till betongförorten Rosengård (och även till viss del Tensta och Rinkeby) och lyfter fram det paradoxala i dem. Som några av de mer uppmärksammade miljonprogramsområdena betecknade de under 60-talet en framtidstro och en vision om ett nytt modernt samhälle och var således bland de främsta uttrycken för svensk modernitet. I dag är de inte hemorter för det moderna projektets nya människa, utan upplevs ofta som nedslitna och har blivit till arenor för en etnisk annorlundahet i bemärkelsen att de är platser där ”icke-svenskar” bor.
Vad vi ser i förorterna i dag är således en blandning av exotism och en symbolisk modernitet. Det är denna dubbelhet inom det moderna som Ristilammi intresserar sig för och som han menar tar sig uttryck i att det moderna, för att inte försvinna, ständigt tvingas skapa sin annorlundahet. Inte sällan relateras det moderna till begrepp som framsteg, bildning och civilisation, men dessa begrepp har ingen betydelse i sig utan måste ställas mot sin motsats. Utifrån dessa exempel definieras alltså det moderna i opposition till det som inte är framsteg – det gamla – det som inte är bildning – det obildade – det som inte är civilisation – det primitiva. Och ser man på det moderna som ett disciplineringsprojekt där aspekter som till exempel primitivism och obildning skall fostras bort innebär ett fullbordat projekt inte bara att motsatserna försvinner, utan dessutom att det moderna försvinner eftersom det endast existerar i förhållande till det icke-moderna. Lite förenklat uttryckt: för att det moderna samhället ska vara bildat, behöver det obildningen. Paradoxen leder Ristilammi till frågan: ”Vad har det moderna projektet skapat och förträngt när det skapat sig självt?”.
Boken ”Mim och verklighet” är inte någon historik över Malmö, den erbjuder inte heller något svar på vad som kännetecknar en malmöit. Ristilammi intresserar sig framför allt för förhållandet mellan olika rumsliga och kulturella gränsfenomen. Hans studie handlar således om det som sker mellan invånarna. Att just Malmö fungerar som exempel har två huvudsakliga anledningar. Dels är det hans hemstad, vilket i boken blir till en retorisk poäng då han problematiserar innebörden av begreppet hemstad. Som andra generationens invandrare har han visserligen bott i Malmö hela sitt liv, men har ändå ingen traditionsbunden tillhörighet. Det finns ingenting som gör honom till en självklar malmöbo. Dels är Malmö intressant eftersom staden geografiskt sett är relativt liten, vilket innebär att även om det sociala avståndet mellan grupper ökar, kan de fortfarande mötas och framför allt: se varandra.
Just blicken visar sig ha en central roll i studien. Ristilammi lyfter fram hur seendet – genom vad vi ser eller inte ser men kanske främst: vad vi inte tillåts att se – organiserar stadsrummet. Ett exempel är fångtransporterna vilka under 1880-talet var en del av stadsrummet. Varje torsdag samlades invånarna för att betrakta fångarna i sina randiga kläder vilket gjorde dem till visuella referenspunkter i Malmös topografi. På den tiden tilläts det annorlunda och avvikande att vara synligt i stadsbilden. Ristilammi beskriver det som att fångtransporterna tillhörde stadens drama; dels innebar de en form av underhållning och dels utgjorde de ett varnande exempel. Men snart sker en förändring och runt sekelskiftet 1900 får det avvikande inte längre vara synligt, det passar inte in i det eftersträvade rena stadsrummet. I stället får vi möta dem via medierna där de med namn som ”Hjärte-Per” (försvenskad version av ”Jack the Ripper”) blivit till tecken för någonting annorlunda och farligt i negativ bemärkelse.
”Mim och verklighet” placerar sig i en kulturanalytisk kontext och kan beskrivas som i foucaultsk mening genealogisk, genom att den intresserar sig för härkomster för nutida fenomen. Således söker Ristilammi här efter ursprung till modernitetens paradox i tankemönster från förra sekelskiftet. Genom att göra ett antal snitt i stadens historia illusterar han sitt resonemang med belysande exempel.
Två av Ristilammis fallstudier utgår från arkitektoniska verk skapade under mellankrigstiden, närmare bestämt Ribergsborgsstrand samt Malmö stadsteater. Med hjälp av metaforen – som har en framträdande roll i Ristilammis analys där han ser byggnaderna som konkretiseringar av tidsandan – närmar han sig stranden och teatern som arenor för stadens identitetsskapande.
1926 fick malmöborna genom Ribergsborgsstranden ett nytt utflyktsmål. Vad som tidigare varit en svåråtkomlig och stenbelagd kustlinje mellan Limhamn och det gamla Kallbadet hade nu gjorts om till en 200 meter lång sandstrand. Bakom anläggandet låg Malmö förskönings- och planteringsförening. För dem utgjorde stranden en del av moderniseringsprojektet, men ambitionen att genom Ribergsborgsstranden skapa en socialt neutral plats var inte problemfri. Medan stranden låg i Malmös västra delar, levde arbetarna i de östra, vilket innebar att de för att ta sig till den nya stranden dels måste färdas betydligt längre än vad de var vana vid för att åka och bada, dels att de på vägen tvingades passera genom välbärgade områden med fabriksägarnas stora villor. Ristilammi lyfter fram Ribergsborgsstranden som en intressant illustration av modernitetens paradox. Samtidigt som den betecknar dess mer hedonistiska riktning, där att gå till stranden kan ses som ett uttryck för att ”unna sig” – att sola och bada blir här till tecken för frihet – kan den förstås i termer av disciplinering av den mänskliga kroppen. Badandet innebar alltså inte enbart en förnöjelse utan sågs även som fysiskt fostrande. En ytterligare disciplineringsaspekt kan relateras till seendet: på grund av trängseln tvingades badgästerna utveckla ett slags icke-seende, som hör moderniteten till. Att befinna sig endast någon meter från en okänd människa som var mitt uppe i att byta om till badkläder eller att själv tvingas byta om framför en främling krävde att man lärde sig att ”inte se”.
Intressant är också vilka förändringar den nya stranden gav upphov till i det ordinarie stadsrummet. Tolv år efter anläggandet av Ribergsborgsstranden invigdes i dess närhet bostadsområdet Ribersborg. I detta område, där det tidigare bara funnits exklusiva villor, byggdes nu några av Malmös första höghus, vilket innebar en såväl fysisk som symbolisk omstrukturering av stadsrummet. För strandgästerna blev känslan av framtid och modernitet högst påtaglig, då höghusen gav stranden en storstadsinramning som påminde om det man tidigare bara tagit del av genom reportage från andra stadsmiljöer i medierna. Och trots att hyrorna var betydligt högre än vad en arbetare hade råd med, fick höghusen en symbolisk laddning genom intrånget i det tidigare homogena villaområdet, som vittnade om en ny tid i vilken arbetarna var en viktig del.
Några år senare, 1944, invigdes Malmö stadsteater. Den ritades av Sigurd Leverentz, David Helldén och Erik Lallerstedt och var enligt Ristilammi en modernistisk manifestation. Till skillnad från den gamla teatern, som genom sin hierarkiska uppdelning av publiken i olika loger och i främre och bakre parkett utgjorde en tydlig symbol för klassamhället, beskrivs stadsteatern av Ristilammi som Malmös ”nya demokratiska stadsrum där ingen var förmer än den andre”. Liksom höghusen i Ribersborg innebar även stadsteatern både en fysisk och symbolisk omstrukturering av stadsrummet. Och liksom Ribergsborgsstranden är den ett intressant exempel på modernitetens paradox i det att den under samma tak rymde såväl hedonistiska som disciplinerande aspekter. Återigen handlade det om att ”unna sig” genom att njuta av en kväll på teatern och återigen handlade det om att disciplinera den moderna människan i form av socialt beteende och kulturell bildning, medan teaterbesöken blev ett sätt för stadens socialdemokrater att manifestera sitt nyvunna kulturella kapital.
Pauserna samt stunderna före och efter själva föreställningen i den ljusa och rymliga foajén (till skillnad från den gamla teaterns mörka vrår) var alltså minst lika viktiga som vad som visades på scenen i den nedsläckta salongen. Här handlade det om att se och bli sedd. Vidare rörde det sig inte heller här enbart om vad som ägde rum mellan teaterns väggar, utan i likhet med bostadsområdet Ribergsborg började ett modernt stadsrum ta form runt teaterbyggnaden.
Nästan samtidigt som Ristilammis studie gavs ut presenterades en avhandling vid etnologiska institutionen vid Göteborgs universitet: Stadens tidsbilder. Om minnen, erfarenheter och förväntningar utifrån stadens omvandlingar i Sverige 1880-1990 (313 s) av Lennart Zintchenko, som delvis ställer liknande frågor och som även den kretsar kring relationen mellan stad och individ, och som dessutom behandlar i stort sett samma tidsperiod. Trots dessa likheter är studierna mycket olikartade, vilket bland annat kan förklaras av deras så gott som motsatta teoretiska utgångspunkter. Det är därför intressant att läsa dem i ljuset av varandra: medan Zintchenko lutar sig mot strukturalismen och med hjälp av Claude Lévi-Strauss begrepp binära oppositioner formulerar ett antal tematiska motsatspar, närmare bestämt slum och idyll samt småstad och storstad, söker sig Ristilammi bortom oppositionerna och intresserar sig för att dekonstruera eller som han själv skriver ”re-konstruera” dem. Till skillnad från Zintchenko söker han inte motsatser för att låta dem definiera varandra utan fokuserar på de gränszoner där de existerar parallellt.
Så var står en stads identitet att finna? Enligt Ristilammi är det just i gränszonerna – och inte i enskilda fenomen – som dess verkliga identitet synliggörs. Zintchenkos svar skulle ge en delvis annorlunda bild, eftersom han i första hand fokuserar på hur en stads identitet kommer till uttryck i minnesbilder, där de motsatspar han utgår från beskrivs som referenspunkter i en kollektiv minnesbildning. Tillsammans bildar dessa vad Zintchenko kallar för ett stadshistoriskt tidsmedvetande. Trots sin teoretiska utgångspunkt konstaterar han avslutningsvis att det rör sig om dynamiska och föränderliga begrepp snarare än absoluta gränser. I de klipparkiv han undersöker benämns till exempel en och samma stadsdel som både slum och idyll, beroende på vem som uttalat sig om den och i vilket sammanhang och syfte. Således drar han slutsatsen att det inte finns något statiskt stadshistoriskt tidsmedvetande utan att det är just föränderligt och kontextberoende. Att utgå från ett antal tidshistoriska snitt illustrerade av konkreta byggnadsverk och utifrån dem diskutera stadens vara, ter sig alltså som ett mer fruktbart tillvägagångssätt då det ger en mer problematiserande bild av det komplexa fenomen som en stad är.
Men innan vi ger oss in på att söka stadens identitet, finns det ett antal frågor som ”Mim och verklighet” gett upphov till och som jag tror är minst lika viktiga att ställa: kan man tala om en stads identitet i singular eller handlar det snarare om identiteter? Om det rör sig om flera identiteter, utgör dessa i slutändan ändå tillsammans en identitet baserad på minsta gemensamma nämnare? Eller kan de snarare betraktas som parallella fenomen vilka ibland överlappar varandra, ibland tangerar varandra och ibland helt skiljer sig åt? Och, avslutningsvis, identitet för vem?
