Fram till 1960 är litteraturen på afrikaans djupt sammanflätad med boernationalismen och kampen för modersmålets position i det vita Sydafrika (ofta förbises det faktum att hälften av de sex miljoner som talar språket är av indisk börd eller bruinmense, bruna, ett slags brokigt ”mellanskikt” i den gamla rassegregeringen). Med början på 1870-talet riktas udden mot nederländskan, som fram till 1925 förblir officiellt kyrko- och myndighetsspråk trots att den kreoliserade ”kapholländskan” under Södra korset hunnit utvecklas i ytterst egensinniga banor sedan de första kolonisterna landsteg vid Godahoppsudden i mitten på 1600-talet. Afrikaans kunde inte längre betraktas som en dialekt i stil med flamländska. Boerkriget 1899-1902, som ledde till att de båda självständiga republikerna Oranje Vrystaat och Transvaal uppslukades av det brittiska imperiet, gav näring åt en sammanbiten underdog-mentalitet, en fromt kalvinistisk känsla av såväl utsatthet som utvaldhet, närd av legender om de fattiga voortrekkers som på 1830-talet bröt upp från Kaplandet med sina enkla oxkärror och (ofta efter sammandrabbningar med svarta stammar) plöjde ny mark i inlandet. Ordet boer betyder helt enkelt ”bonde”, i dag används oftare termen afrikander. 1948 segrade nationalistpartiet i parlamentsvalen (där endast vita hade rösträtt), och under 50-talet lades grunden till det förhatliga och av hela världssamfundet fördömda apartheidsystemet.

På 30-talet når afrikanderpoesin en viss autonom ställning och hög litterär nivå, men inom prosan dominerar fortfarande hemvävda plaas-romans (farmarromaner). Jan Rabies surrealistiska kortnoveller i samlingen ”21” (1956) innebär en tvär strömkantring. Rabie hade vistats flera år i Paris, umgåtts med holländska modernister och tagit starka intryck av existentialismen. Han blir en banbrytare för die sestigers (sextiotalisterna): romanförfattarna André Brink och Etienne Leroux jämte poeterna Breyten Breytenbach och Ingrid Jonker. Sextiotalisterna revolterar såväl estetiskt som politiskt. I samband med Sharpeville-massakern 1960 skriver den hypersensibla, i förtid bortgångna, Jonker den hjärtskärande dikt, ”Barnet som sköts ihjäl av soldater vid Nyanga”, som Nelson Mandela reciterade i samband med sitt installationstal som landets första fritt folkvalda president 1994.

Efter Sowetoupproret i juli 1976, som bottnade i en protest mot afrikaans som påtvingat skolspråk i ett svart township, hårdnar samhällsklimatet steg för steg. Två viktiga romaner förbjuds av censuren: Brinks ”Ut ur mörkret” och Leroux klaustrofobiska ”Magersfontein o Magersfontein!”, en hejdlöst grym satir över ett tänkt försök att göra en spelfilm kring ett fältslag i december 1899 där boerna besegrade britterna. De oppositionella och anstötliga författarna som anses kacka i eget bo blir allt mer ”underjordiska”, med alternativa förlag, tidskrifter och spridningskanaler. Nya tabubelagda ämnen som feminism och homosexualitet tas upp till behandling. ”Gränslitteratur” är ett begrepp som också anspelar på den sydafrikanska arméns nogsamt hemlighållna militära operationer in över gränsen till Angolas territorium.

1981 utges en diktantologi, ”Brekfis met vier” (Frukost för fyra), av en kvartett unga poeter som samtliga med tiden har kommit att inta centrala positioner. Daniel Hugo är den ende som förblivit lyriken trogen. Peter Snyders övergick snart till dramatiken, Etienne van Heerdens romaner har översatts till åtskilliga språk (”Levande och döda” kom på svenska 1993) och André Letoit blev så småningom sångare.

Redan i slutet på 70-talet började den slagfärdige Letoit (f 1954) författa noveller, som publicerades i Huisgenoot (Hemmets Vän, en märklig hybrid mellan litterär tidskrift och publikation av ett slag som dess namn låter ana). Som lyriker intar han en dekadent attityd någonstans mellan Baudelaire och den amerikanska beatpoesin. Debutdiktsamlingen ”Suburbia”, utgiven samma år som antologin, innehåller fri, ”dekonstruktivistisk” vers som söker fånga upp storstadsjargongen från gator och kaféer och ge impressioner av Johannesburgs stökiga Hillbrow-distrikt. Under en handfull hektiska, drogomslöjade år präglade av undantagslagar och ett allt våldsammare samhälle gör Letoit en framgångsrik unglitterär karriär: ytterligare en lyrikvolym, tre novellsamlingar, två romaner. Efter hand kommer han att uppleva sig själv som offer för ett slags repressiv tolerans, en känsla av att bli avväpnad, eller som han skriver i sin öppenhjärtiga och storsäljande självbiografi ”Seks & drugs & boeremusiek” (2000) med undertiteln ”en folkförrädares memoarer”: ”Jag var inte längre en Robin Hood som skjuter sina pilar genom slottsfönstren. Jag stod i slottets tjänst. Jag var dess official clown.”

Ett första utbrytningsförsök ur den gyllene buren sker 1987, då Letoit medverkar i det kontroversiella workshop-teaterstycket ”Picknick hos Dingaan”. Dingaan var zulukungen i Natal som i februari 1838 lät mörda boerledaren Piet Retief och dennes följe vid vad som skulle föreställa ett vänskapligt gästabud. 16 december samma år utkrävdes en gruvlig hämnd i slaget vid Bloedrivier: 471 vita nybyggare besegrade drygt 15 000 zulus. Datumet är en sydafrikansk helgdag, fram till 1994 kallad Löftesdagen och numera – talande nog – Försoningsdagen.

I nämnda teaterprojekt deltog bland andra den unge journalisten Ralph Rabie, som även han stod i begrepp att spränga sina än mer åtstramade ramar. I fräna kabarétexter hade han vänt sig mot apartheid, kapitalismen och president P W Botha personligen (i en parafras på bönen Fader Vår). Letoit och Rabie bestämde sig för att fortsätta samarbetet, nu som sjungande duo med artistnamnen Koos Kombuis (”kök”) och Johannes Kerkorrel (”kyrkorgel”). Komporkestern – med ett blasfemiskt finger riktat mot boernationalismen – döptes till Die Gereformeerde Blues Band. Och man sjöng inte på engelska, även om vissa rock'n'roll-poser imiterades, utan på de rättrogna, utvalda reformerta kalvinisternas eget heliga språk.

Det kom att fungera som en trojansk häst: ackompanjemanget var en regnbåge av rock, reggae, ballader och olika former av svart inhemsk musik (karoo soul), och i och med att texterna utgjorde ett direkt tilltal inifrån fördubblades den uppviglande effekten. Ungdomen, de strängt uppfostrade deciderade upprätthållarna av det rådande systemet, svävade i fara. Präster och lärare varnade för norm- och moralupplösning. ”Voëlvry” (Fågelfri), bandets riksomspännande turné 1989-90, har gått till historien. I memoarerna hävdar Kombuis, inte utan fog, att ”die alternatiewe Afrikaners” kraftigt bidrog till den gamla ordningens sammanbrott. Musiken framfördes på vita universitetsområden under säkerhetspolisens vakande öga. I Stellenbosch, afrikanderkulturens Sorbonne, blev publiktrycket så stort att konserten måste flyttas till stadens utkanter, där bland annat ett svenskt tv-team fanns på plats och filmade. Nu stod historiens gång inte längre att hejda: Botha avgick och efterträddes av F W de Klerk, som med ett pennstreck den 2 februari 1990 legaliserade ANC. Nelson Mandela släpptes fri efter 27 års fångenskap på Robben Island.

Under 90-talet blir Kombuis boernas ledande rock star, en ”ikon” med bandana runt hjässan och ständigt en pava Tassenberg-rödvin inom griphåll. På cd-skivan ”Niemandsland & Beyond!” återfinns mästerverket ”Swart September”, en förtvivlad ballad om läget i landet hösten 1984. Ett annat slagnummer heter ”A W B Tiete”, en ironisk och djävulskt uppiskad hyllningslåt till ariska, storbystade griete i den numera avsomnade nazigrupperingen Afrikaner Weerstandsbeweging, som förberedde sig på ett blodigt raskrig efter införandet av svart majoritetsstyre 1994.

Dock visade det sig ganska omgående att Nelson Mandela ingalunda var av samma skrot och korn som Robert Mugabe i grannlandet Zimbabwe. Den vedergällning som världen skulle ha förstått, om än inte förlåtit, uteblev. I stället tillsatte den nye presidenten en sannings- och försoningskommission under ledning av biskop Desmond Tutu, som fick till uppgift att så detaljerat som möjligt klarlägga vad som egentligen hade tilldragit sig under åren av rigorös rasåtskillnad (även ANC:s egna, hårdföra och grymma, interna uppgörelser lades under lupp) för att sedan kunna gå vidare och bygga ett nytt Sydafrika. Det rörde sig sålunda inte om någon domstol, envar som avlade vittnesmål om egna illgärningar beviljades amnesti. Till dem som kallades men vägrade att infinna sig hörde ”krokodilen”, den åldrade ex-presidenten P W Botha. Afrikanderpoeten Antjie Krog följde förhören som radioreporter och hennes personliga redogörelse i bokform, ”Country of My Skull” (1998; märkligt nog aldrig översatt till svenska), ger lika inkännande som förfärande porträtt av hukande, stukade vakthundar med en bakgrund slående lik författarens egen.

I dag är afrikaans nummer två av elva officiella modersmål i Sydafrika, mindre än xhosa men större än engelska. Det sistnämnda språket, som självfallet också utgör förbindelselänken mellan de olika folkgrupperna, tar över på allt fler områden inom medier, affärsliv och undervisning: därvidlag är afrikaans (som skänkt världen ett enda lånord: apartheid) tillbaka på ruta ett. Den omfattande självrannsakan och identitetskrisen tillspetsas av ytterligare två komplikationer: det finns inget europeiskt ”hemland” att återvända till och det hotade språket talas även av människor som inte är vita kalvinister. IT har möjliggjort en, tidigare otänkbar, helt öppen dialog i diskussionsgrupper och på hemsidor. Åsiktsspektrumet är enormt, det är mycket svårt att skönja något genomgripande konsensus. LitNet (www.mweb.co.za/litnet) – med Etienne van Heerden som webbmaster – är en livaktig kulturell mötesplats, som ständigt uppdateras och även innehåller material på xhosa och engelska.

I och med millennieskiftet återvänder Kombuis (icke Letoit) på allvar till det skrivna ordet. På memoarerna följer en samling med samtidskommentarer och inlägg i ”den stora afrikanderdebatten” (initierad av Breytenbach), många ursprungligen offentliggjorda på LitNet. Hösten 2002 innebar det definitiva slutet på den numera legendariska Fågelfri-turnén. Den ene av de båda frontfigurerna den gången, Johannes Kerkorrel, begår självmord, marginaliserad som artist och djupt deprimerad inte minst av utvecklingen i aidsförnekaren Thabo Mbekis Sydafrika. Koos Kombuis ger ut sin första roman på halvannat decennium.

”Hotel Atlantis” är en gnagande gåtfull historia. Här finns ekon av landsmannen J M Coetzee, men också Stephen King-stämningar och ett filosoferande à la Douglas Adams (”Liftarens guide till galaxen”). Handlingen utspelas år 2012, efter ett antal katastrofer: en stor komet närmar sig jorden, hepatit F-epidemien skördar offer överallt, Paris har träffats av en atombomb och lösbrutna isberg från det uppvärmda Antarktis seglar förbi Kapprovinsens västkust (numera omdöpt till Atlantis). Berättaren, en misslyckad författare, sätter sig i Land Rovern med hunden Kabul och åker – mer eller mindre i blindo – norrut från Kapstaden, där kaos råder efter ett långvarigt strömavbrott. Han far mot en alltmer folktom trakt, då och då möter han svärmar av jättelika flugor. Efter en tid i en ödeby där en åldrad hippie lever ensam går resan vidare in i det gamla avspärrande diamantdistriktet mot en ort vid havet, där det överdimensionerade hotellet befolkas av gäster som tycks helt omedvetna om världens – ja, hela tillvarons – sönderfall. Möjligen är de redan döda. Två ungdomar som driver omkring i samhället utgör det enda, ovissa framtidshoppet. Boken slutar med att författaren bryter upp och far in bland stranddynerna.

Kombuis övertygande återkomst som romanförfattare är bara ett exempel på högintressant prosa från ett udda språkområde som i dag präglas av mångfald och gränsöverskridningar. Den brunhyade A H M Scholtz debuterade i 70-årsåldern med att skildra en hittills obeskriven värld fjärran från såväl vit utvaldhet som Black African Renaissance. Riana Scheepers noveller berättar om numera ofrånkomliga konfrontationer med svart folktro. Ett viktigt tema i Annelie Botes unika roman om autistpojken Alexander är synen på avvikelse och normalitet i olika etniska grupper. Med andra ord: en enda lång picknick hos Dingaan.