Redan nu har jag svårt att tro att jag verkligen upplevt den natten, så olika är den allt annat i mitt fredliga skrivbordsliv; dess händelser har redan efter några veckor börjat förvandlas till en dröm, med drömmens underliga förening av overklighet och övernaturlig detaljskärpa.
Under ett par dygn har det ryska artilleriet förberett ett anfall. Just när vår bil med sin internationella besättning – en finsk officer, en amerikansk radioman och en svensk journalist – kommer fram till eldlinjen, vid åttatiden på kvällen, håller kanonaden visserligen andan en stund: bortom den lilla ås som här bildar no man's land dunkar endast enstaka skott, dovt och med långa mellanrum som sprängskotten i en gruva. Men det är bara en tillfällig paus, som det gäller att utnyttja.
Ingen av oss främlingar har varit här förut. Vår vägvisare, bataljonsadjutanten fänrik Jern, för oss därför först upp till en utsiktspunkt, en skogshöjd tätt bakom finnarnas främsta linje. Ryssarna har för någon vecka sedan retirerat hit till positioner, som byggts ut i förväg under en hel månads tid. Styrkeförhållandena är de vanliga i detta krig: ett fåtal svaga bataljoner mot en eller två divisioner, några tusen finnar mot tjugo, trettio, fyrtio tusen ryssar. I fråga om artilleri och annan stridsmateriel är den ryska övermakten ännu mer förkrossande. Och ändå är det här ryssarna som retirerar och håller sog på defensiven: björnen som viker för gråhunden, uven som flyr för snösparven.
Månen har inte gått upp ännu; och i det svaga ljuset från stjärnorna och snön kan man bara urskilja de öppna gärdena som ljusa fläckar, allt annat flyter samman till något grått, obestämt. Fänrik Jern pekar ut var den främsta ryska linjen går, fem-, sexhundra meter längre bort. Men hur vi stirrar, kan vi inte upptäcka något. Det enda vi ser är mynningselden från fiendens kanoner, som flämtar till inne i dunklet som flackande, svaga kornblixtar, och något som liknar vita, rörliga jättestjärnor. Kan det vara billyktor? Nej, det rör sig för långsamt och lyser för starkt: det måste vara strålkastarna på ryska tanks.
Vårt nästa besök gäller ett av finnarnas batterier, som står dolt i skogen längre bakåt. Då vi kommer dit, försvinner fänrik Jern bland träden och återvänder efter en stund i sällskap med en officer och en handfull soldater. Man har tidigare lokaliserat och skjutit in sig på ett fientligt batteri; nu vill man låta oss se finskt artilleri i aktion. Det blänker till vid kanonmynningarna; luften skakas av ett kort, unisont rytande; och sedan det slutat ringa i öronen, känns det som om hela natten skulle hålla andan och lyssna till ekot efter saluten. Mer än den enda salvan lossas inte förrän man fått rapport om nedslagen. Finnarna har inte råd att kosta på sig någon lyxskjutning, de kan inte som ryssarna dundra i väg på måfå i hopp om att alltid någon granat ska göra verkan någonstans.
Vi beger oss tillbaka mot bataljonsstaben, sedan vi tackat för artigheten – den egendomligaste artighet jag blivit föremål för och säkert också den hälsovådligaste. Den enstaka finska salvan sätter liv i fiendens artillerister: inom några minuter ger de hundrafalt svar på tal, skottlossningen på ryska sidan smälter ihop till ett enda, ihållande muller, och genom kanondånet tränger oupphörligt brakandet av granatkrevader i skogen runt om. Jag går och känner efter om jag är rädd. Visst kryper det underligt i kroppen; men rädd – nej, det är jag besynnerligt nog inte. Kanske det finns en förklaring: jag kan helt enkelt inte fatta att det är allvar, att granaterna verkligen är avsedda att döda oss. Än så länge känns det inte stort värre än att vara ute i ett riktigt våldsamt åskväder.
En av patrullerna har skjutit ett par renar, och alltså vankas i kväll i staben den stående läckerheten vid fronten, lappkok. Till lappkok hör som bekant brännvin; och självfallet tackar man ja, då en av officerarna tar fram en liter och bjuder på en sup. Som den äldste av gästerna serveras jag först i stabens gemensamma glas. Jag har just fört det till munnen, då universum exploderar i en gigantisk skräll. Aldrig har någon varit närmare att få en sup i vrångstrupen – jag vet inte själv genom vilken fakirkonst jag lyckas svälja den.
– Hur gick det med brännvinet? frågar min granne bekymrat.
– Jo, tack bra, svarar jag. Vad i Herrans namn var det?
– Bara en ärta från ryssarnas granatkastare. De smäller så förbannat – och den här tog nog bra nära.
I detsamma ringer fälttelefonen. Bataljonschefen själv svarar: det måste vara något allvarligt, hans ansikte mulnar.
– En fullträff i tält nummer fyra, förklarar han. Gudskelov var bara en av pojkarna inne. Han blev av med ena foten.
Doktorn och en ung fänrik reser sig och går. De övriga fortsätter att äta. Samtalet rör sig om det ryska artilleriet. Naturligtvis ödslar ryssarna ofta med ammunition genom att skjuta utan bestämt mål. Men detta betyder inte alls att de inte kan både skjuta och träffa. Att påstå något dylikt vore lika enfaldigt som att förneka deras skicklighet i att gräva skyttegravar, bygga skyddsrum och reparera vägar och broar. Krig mot ryssar är inte som att driva en fårskock framför sig – även om tidningarnas skildringar ibland kan inge den föreställningen.
– Nå, ni får snart se själva, säger fänrik Jem och tittar ut genom tältdörren. Månen är uppe nu. Ska vi gå ut och se oss om ett slag?
Därute kommer krevaderna med ens närmare, där blir de med ens verklighet. Ett tält är dåligt skydd mot granater. Men så långt tänker inte ens nerver. I tältet finns värme, människors närhet, hägn och hemkänsla. Tältet liknar en kåta, gubben Labbas kåta vid Virihaure – och där händer intet så onaturligt som att granater slår ner och stympar människor. Men här ute står man alldeles naken och försvarslös under en himmel, som sänder skurar av vassa granatskärvor. Inne bland träden har man ändå en känsla av betäckning. Vägen däremot, som sträcker sig vit och kal i månljuset, ser inte alls inbjudande ut. Den liknar vägen till dödsriket, till ett ödsligt, iskallt Nifelhem. Och vid vågkrönet rakt fram, som ritar ett glimmande streck mot rymden, tar också vår värld slut; där bortom väntar förintelsen.
Vårt mål är de yttersta finska utpostema, några kulsprutenästen hundrafemtio meter från de ryska linjerna. Strax nedom backen tar gångstigen dit av från vägen och löper sedan längs foten av den lilla ås som skiljer finnar och ryssar. Fänrik Jern gör ett tecken åt oss: det ryska artilleriet är inskjutet på gångstigen, och vi får inte längre gå i samlad klunga, utan i gåsmarsch med tio stegs luckor. Ingen människa syns till; hela skogen verkar övergiven, fast vi vet att åsen är kantad med kulsprutor och gevärsskyttar. Endast granathålen, som ligger tätt som ett pärlband utmed gångstigen, vittnar om de ryska kanonernas träffsäkerhet.
Plötsligt börjar fienden åter ösa ned granater över terrängen runt om. Det brakar och dånar i ett, i ett bland träden; bara några sekunder tycks gå mellan de osynliga nedslagen. Med ens flammar det till rakt framför oss, och en bedövande skräll skakar luften. Hur långt borta var den – femtio meter, sjuttiofem? I detsamma. tjuter något tätt ovanför oss. Aldrig har jag kommit omkull så fort; jag har inte hunnit tänka, innan jag ligger där framstupa i snön med armarna kring ansiktet och fötterna mot nedslaget. Efter några ögonblick tittar jag upp: det ryker ännu ur ett nytt granathål, ruskigt nära oss. Min första känsla är förvåning över att vara vid liv; min nästa ett dovt ursinne, inte så mycket mot den osynliga fienden som över det stupida i hela detta krig och över ens egen, fullkomliga maktlöshet. Man kan inte försvara sig, inte göra det bittersta, bara kasta sig omkull och lita på slumpen. Den som åtminstone hade ett gevär och fick skjuta, fick ge igen!
Fänrik Jern har stannat och tycks tveka; synbarligen tycker också han att här börjar bli väl hett. Då skräller det till igen, nästan lika nära som nyss; och plötsligt genljuder hela skogen av en mänsklig röst. Gång på gång hör jag den ropa: ”Pojkar, oj, jag dör! Pojkar, oj, jag dör!” Var kommer den från? Den ljuder tätt intill oss. Men jag kan inte se någonting, inte höra någonting utom krevadernas brakande och den ensamma människorösten. Eljest ligger skogen lika spökligt tom och död som förut.
Fänriken har vänt och säger halvviskande: ”Kom, vi måste gå tillbaka. De fick en fullträff i kulsprutenästet. Nu vore det självmord att gå dit”.
Han har rätt: ryssarna tycks fördubbla sin eld och samtidigt rikta in den enbart på den olyckliga kulspruteposten. Den sårade har tystnat för länge sen; men ändå fortsätter krevaderna bakom oss en god stund att dåna så tätt att ljudet blir ett enda rytande. Kring oss faller bara enstaka granater; och snart vågar man åter gå i sällskap och prata.
– Så underligt, att han talade svenska, säger jag till fänrik Jern.
– Vem?
– Finnen som blev sårad.
– Han nej – han talade inte svenska. Han ropade: Pojat, pojat, älkä menkö – pojkar, pojkar, gå inte från mig! Han förstod inte att kamraterna bara gått efter hjälp.
Naturligtvis tror jag honom. Och ändå kunde jag ha gått ed på de ord jag tyckte mig höra. Sällsamt, vilken makt modersmålet har. I ögonblick av starkaste spänning hör vi det ljuda också ur ett främmande tungomål; då talar liv och död det enda språk som är vårt eget.
Spänningen har varit mycket stark, det lönar sig inte att förneka. Jag känner det inte så länge jag sitter i stabens tält, dricker kaffe och hör rapportema som kommer in: en dödad och en svårt sårad borta i kulsprutenästet, två döda och tre sårade annorstädes vid bataljonen. Då befinner jag mig ännu i denna främmande värld, där döden är närvarande varje sekund och blir något självfallet, något som inte tycks märkvärdigare än mycket annat. Men när bilen åter för oss bort, mot större trygghet för varje meter, märker jag hur hårt spända alla nerver varit. Och jag har ändå bara varit här en enda natt, sex, sju timmar, medan andra levt under samma oavlåtliga press i veckor och månader. Jag tänker på soldaternas röda, utvakade ögon: jag hör den sårades okroppsliga röst, som aldrig ska tystna inom mig: Pojkar, pojkar, gå inte från mig! Och den stämman blir det sårade, blödande Finlands, som ropar till världen att vi inte får överge vår broder i hans nöd.
