Molières ”Tartuffe” har länge varit en av de stora franskklassicistiska teatertexterna, i dag ofta spelad på ett sätt som vill göra rättvisa åt både farsinslagen och sådant vi gärna uppfattar som djupsinnig komedi och dito personskildring. Pjäsen gisslar, skriver Nordisk familjeboks andra upplaga, ”den sinnliga egoism, som under skenhelighetens mantel trifdes bland såväl jesuiter som jansenister. Af dels verkligt, dels låtsadt religionsnit väcktes från båda hållen en så häftig protest, att konungen först 1669 öfvervann sin tvekan att låta den uppföras offentligt”. Och ett sekel senare slår Nationalencyklopedin fast att Molière avslöjar ”den religiösa hycklarens och uppkomlingens förmåga att behärska sin omgivning med sitt dubbelbottnade spel. Skådespelet väckte både i sin ursprungliga treakts- och i sin senare femaktsversion upprörd kritik inom vissa religiösa kretsar”. Bägge omdömena äger tveklöst sin giltighet, och är fullt rimliga med tanke på de få rader författarna har till sitt förfogande; men sakernas tillstånd blir som vanligt mer komplicerade när vi inte så mycket betraktar ett verk och forskningen därom på avstånd utan på nära håll.

Ty ”Tartuffe”har givetvis tolkats på olika vis, och det är inte alldeles lätt att veta vem som har minst fel. Har Molière skrivit en pjäs som kritiserar alla devota? Eller blott alla falska devota? (Devot var väl ursprungligen en person som helt gav sig religionen i våld, men mot slutet av 1600-talet verkar ordet ha fått sin negativa klang av hycklare. Man kan jämföra med termen libertin, som från att ha stått för frigjordhet, på gott och ont, från religiösa vanföreställningar, från officiell moral och tro, från folklig vidskepelse, senare fick innebörden epikureisk gris). Måhända är ”Tartuffe” endast en skojig skröna om en i alla fall presumtiv hanrej? Finner man här förborgad en varning till Ludvig XIV rörande alla dumheter han låter florera vid hovet? Det skulle väl förutsätta gamla analogier av typen ”Gud förhåller sig till sin skapelse som en härskare till sitt rike och en familjefar till fru och barn” – och husets herre i komedin, Orgon, låter sig ju uppenbarligen lura, lite grand kanske som Kung Sol själv i sitt Versailles. Ska vi åskådare möjligtvis lära oss att man inte leker med kärleken, det vill säga, i detta fall, med erotiken? Eller att all mänsklig samvaro måste bygga på tillit, på förtroende? Kan den eventuellt ha rätt som hävdar att Molière hellre velat skärskåda parasiterandet än hyckleriet?

1669 års undertitel, ”l’Imposteur”, skulle kunna tyda därpå, eftersom bedragaren i detta fall är en person som vill tvinga sig på andra med vilka medel det vara må; men varianten från 1664 skulle snarast tala mot slik tolkning av pjäsens förstaversion: ”l’Hypocrite”, hycklaren, är i vårt sammanhang den som spelar en roll i allmänhet och som simulerar helighet i synnerhet. Och nog ter det sig tänkvärt att La Rochefoucauld, ungefär samtidigt med ”Tartuffes” tillkomst, i en berömd maxim noterade att hyckleriet är lastens hyllning till dygden. Tämligen enkel, och så till vida tilltalande, är hursomhelst tesen att pjäsen framför allt kritiserar den godtrogenhet och den dumhet som är Orgons, han som så skamlöst utnyttjas av Tartuffe och så mirakulöst räddas av sin konung. Molière har visserligen inte lagt in en monolog framförd av en pjäsens resonör för att understryka den aspekten; å andra sidan fattar de flesta av de inblandade – och vi förhoppningsvis med dem – redan i (den av icke minst Goethe beundrade) öppningsscenen vilken bondfångare denne lika fräcke som frodige och kättjefulle Tartuffe i grunden är. Läses pjäsen som en satir i betydelsen skrattretande uttryck för något man föraktar, råder knappast någon tvekan om att just dumheten är löjets objekt och protagonistens fräckhet dramats så kallade motor. Sublima höjdpunkter nås när Tartuffe förklarar sig beredd att ange sin välgörare för att hämnas himlen, och när vi, med Tor Hedbergs ord, får lära oss att ”När ingen något vet, hörs heller intet knyst / och man ej syndat alls, om blott man syndat tyst”. Om Gud ser något spelar ingen roll: ett särdeles gott prov på kasuistik i betydelsen jesuitretorisk spetsfundighet. Devota skrymtare och fanatiker i en och annan politisk, religiös eller ideologisk mening har säkerligen funnits i alla tider: att Molière inte bara överdriver inser vi snabbt när vi betänker vilka ledare vår egen kultur understundom har hyllat och trott på. Den stora läxan torde till slut vara ingen annan än denna: om vi inte tar oss i akt riskerar vi själva att lätt, alldeles för lätt, bli tartuffierade.

I våras utkom på Seuils förlag i Paris en drygt 450 sidor bastant volym om Molière et le roi. L’affaire Tartuffe. Boken kanske inte lägger så mycket till vår förståelse av pjäsen, men den utgör, i alla händelser för en fåkunnig Molièrebeundrare som undertecknad, på andra plan en både lärorik och underhållande läsning, låt vara att de viktigaste etapperna redan är väl kända i ”Tartuffeaffären”, det vill säga Molières fem år långa kamp för att få uppföra en pjäs som i viss mån vore otänkbar utan troninnehavarens i alla händelser ytligt sett motsägelsefulla mellankomst. Boken är resultatet av ett samarbete mellan François Rey (som länge har bedrivit företrädesvis arkivforskningar rörande Molière) och Jean Lacouture (med bland annat ett antal uppmärksammade biografier på sin långa meritlista). De har valt att i dialogform belysa de intrikata relationerna mellan komediförfattaren och Ludvig XIV i samband med detta litterära/ideologiska gräl. Vi får i detalj följa en sorglustig historia om en teaterdirektörs vedermödor och om såväl kungligt som kyrkligt maktutövande/maktmissbruk. Ty det handlar inte bara om hovets förhållande till en komediant utan också om den roll som med kuslig bravur spelas av ärkebiskopen av Paris, en man med det numera tack vare Astérix smått komiska namnet Hardouin de Beaumont de Péréfixe. ”Molière et le roi” består av en ”prolog” och fem ”akter” (inte ”kapitel”) plus tre bihang jämte en bibliografi, en kronologisk översikt och noter; tyvärr saknas namn- och sakregister. Uppläggningen har som synes väsentligen inspirerats av den franskklassiska femaktsmodellen (men är kanske en smula sökt i den meningen att Frankrikes lustspel vanligtvis icke inleddes med den typ av prolog som man kunde finna i exempelvis engelska motsvarigheter).

Rey och Lacouture presenterar alltså konverserande sitt digra material, och anknyter därmed till en ärorik tradition i europeisk och fransk litteraturhistoria. Det må räcka med att erinra om dialogens plats i 1600- och 1700-talens franska diktvärld: en prosaform som i ”teorin” självfallet aldrig kunde mäta sig med de prestigefyllda genrerna – främst verseposet och tragedin – men som i praktiken var nog så viktig, och som utmärkte sig genom att sky fiktionen för att i stället satsa på det argumentativa och det pedagogiska. Lacouture är ignoranten, den föregivet naive som ställer de små och stora frågor Rey vältaligt besvarar; men novisen drar sig emellanåt inte för att komma med egna inpass eller hypoteser, vilka då oftast vänligt men bestämt avvisas av en inter­lokutör som verkligen ger intryck av att kunna sina saker, och som av den anledningen icke sällan är påfallande försiktig i sina omdömen.

Hade författarna bestämt sig för att skriva en vanlig litteraturhistorisk avhandling hade den bärande forskningsfrågan kunnat ställas så: vad hände egentligen mellan 1664, då en första (i dag icke bevarad) kort ”Tartuffe” till konungens förtjusning iscensattes i Versailles för att strax därefter få allmänt spelförbud, och 1669, då den längre version vi numera betraktar som vår äntligen tilläts spelas inför så att säga vanlig teaterpublik? Under tiden hade likväl ingenting hindrat att man vid hovet kunde läsa eller till och med se framförd Molières komedi i dess skiftande skepnader fram till det att den fick sin slutgiltiga utformning. Vad sysslade Ludvig XIV med? Varför stängde han de vanliga skådeplatserna för detta lustspel, samtidigt med att han utgjorde ett ovärderligt stöd för Molières teatertrupp?

Korta svar på dessa frågor låter sig inte formuleras. Den nyfikne måste, för att få veta hur det kan ha gått till, själv läsa ”Molière et le roi” och sålunda ta sig igenom det förvisso bearbetade och systematiserade men icke desto mindre bitvis svåröverskådliga materialet. På vägen mot slut­sidorna bestås vi inte bara en redogörelse för de stora scenerna i detta emellanåt tämligen bedrövliga spektakel utan också ett i sin detaljrikedom magnifikt porträtt av franskt – ibland även europeiskt – 1660-tal. Vi får klart för oss hur lite vi egentligen med säkerhet vet om 1664 års uppsättning; några andra Molièreverk utsätts för en om- eller rentav nyvärdering; den allt annat än oviktiga undertitelsändringen – från hypokrit till ”impostör” – sätts i sitt antagligen korrekta perspektiv. Till detta måste läggas en mängd person-, kultur- och litteraturhistoriskt stoff: om hur man påstått att det mer eller mindre var Ludvig XIV som skrev pjäsen (ungefär som någon hävdat att Molières finaste alexandriner var av Corneilles hand), om den enväldets och kyrkans förbudspolitik som inte bör göras till liktydig med censur (Molière bekämpades nog mer än han förföljdes), om skrifter vi i dag skulle kalla debattinlägg, om den osannolika men likväl sanna berättelsen om hur påven bad Frankrikes monark om ursäkt med anledning av en diplomatisk incident, om hur Molière hotades med att exkommuniceras, om bakgrunden till namnet Tartuffe, om hur dramats persongalleri utvecklades under arbetes gång med mera. Till det allra mest intressanta hör synpunkterna på ”Tartuffes” relationer till jesuiter och jansenister: deras konfliktfyllda syn på förhållandet mellan Guds nåd och människans frihet, på ondskan och synden, ledde ju till en oförsonlig kamp som ytterst gällde den inomkatolska ideologiska hegemonin. Ett särskilt gott öga hade Molière kanske till de religiösa sällskap vilka lockade till sig de devota, enkannerligen då La Compagnie du Saint-Sacrement som lär ha ägnat sig åt lika delar välgörenhet och klerikalt spioneri. Han blev tack vare sitt (kungligt sanktionerade) ämnesval en farlig provokatör – Tar­tuffegestaltningen kan förvisso ses som en varning för den fara som var å färde när ”les directeurs de conscience”, själasörjarna, från slika grupperingar nästlade sig in i de borgerliga hem som av simpla snobbskäl inte ville nöja sig med en vulgär präst. Det förvånar ingalunda att Molière råkade illa ut när han till den grad roligt och elakt, om än med majestätets goda minne, gick till frontalangrepp mot Tron.

Rey och Lacouture har inte prytt sitt bokomslag med den tavla av Jean-Auguste-Dominique Ingres från 1857 som föreställer Molière ätandes middag hos Ludvig XIV: de har föredragit två äldre porträtt av huvudpersonerna. Eventuellt döljer sig något symboliskt i detta, i själva avståndstagandet från ett visst 1800-tal och, indirekt, dess arvtagare. Rey är övertygad om att ”Tartuffe” sedan längre gjorts mer samhällskritisk än den faktiskt var eller är: Molière förebådar ingen upplysningsfilosofi, och en riktig radikal blev han först i den efterromantiska vänsterns fantasivärld. De som under förrförra seklet ogillade Molière och hans förmenta(?) ateism var ultrakatolikerna: avslöjande är förstås att skolupplagor av ”Tartuffe” kunde censureras långt in på 1800-talet. Man måste till syvende och sist betänka att Molière nog aldrig satte i fråga den sociala ordningen: hans budskap var främst moraliskt, icke politiskt – vilket självfallet gäller även för det opus om vars framväxt Rey och Lacouture så elegant informativt har samtalat.