I en central scen i Florian Henckel von Donnersmarcks Oscarsbelönade långfilmsdebut ”De andras liv” faller en kallsinnad Stasi-agent i tårar. Det intellektuella paret han fått i uppdrag att avlyssna har just spelat en vacker pianosonat och ovetande om att väggarna i deras lägenhet är fullspäckade med dolda mikrofoner frågat sig om någon som hört stycket verkligen kan vara en ond människa. Agenten, som tack vare paret också börjat intressera sig för Brecht, förvandlas som i ett trollslag från en diktaturens lakej till parets hemliga skyddsängel.
Filmen är, från dess skådespelarinsatser till dess skildring av en tidsanda, inget mindre än ett litet mästerverk. Ändå är det något som skaver. Kan konsten verkligen göra oss till bättre människor? Har konsten en särställning i förhållande till andra mänskliga aktiviteter – eller är det rentav oansvarigt att hänge sig åt konst och litteratur i en värld där miljontals människor varje år svälter ihjäl?
En som på senare tid tagit dessa frågor på allvar är den kontroversielle, numera pensionerade litteraturprofessorn i Oxford, John Carey, som i sin bok ”The Intellectuals and the Masses” (1992) retade gallfeber på många genom att hävda att den litterära modernismen i mycket kan betraktas som en elitistisk reaktion mot en ökande läskunnighet.
I sin senaste bok What Good are the Arts? (Faber and Faber, 304 s) tar sig Carey an hela den västerländska konsttraditionen och för en diskussion om alla de resultat humanister, sociologer, psykologer och naturvetare kommit fram till vad gäller konstens särart, funktion, värde och nytta. Till konsten räknar Carey allt från bildkonst, skulptur och arkitektur till film, musik och litteratur, även om hans kritiska blick oftast dröjer vid den del av konstvärlden som huserar på museer, gallerier och i konserthus.
Bortser man från att den kvicke Carey uppenbarligen är ute efter att provocera, och emellanåt lyfter fram just sådana passager som får hans meningsmotståndare att framstå i den mest ofördelaktiga dager, har hans infallsrika bok många poänger och slutsatser som är irriterande svårbemötta. Hans ledstjärna är en genuint demokratisk konstuppfattning som, om det inte vore för hans uppenbara förkärlek för social utjämning, skulle kunna anklagas för att gå nyliberalernas ärenden. Vad han kommer fram till är nämligen inget mindre än en fullfjädrad, men varm och uppriktig relativism som ifrågasätter flera av kulturlivets försanthållanden.
Careys utgångspunkt är uppfattningen att det inte finns några som helst absoluta värden inom konsten eller litteraturen, och att frågor om smak och kvalitet är dömda att förbli högst subjektiva, då vi aldrig på rationell grund kan hävda att någon annans upplevelser av ett konstnärligt eller litterärt verk skulle vara mindre värda än våra egna av något annat.
Beväpnad med denna syn på konsten genomför han sedan sin grundliga granskning, som utgår från misstanken att konsten kanske inte är alltigenom så välgörande som många hittills gjort gällande. Den som vill bevisa att konsten gör oss till bättre människor stöter i själva verket snart på kniviga problem, då nästan all empirisk forskning som gjorts inom området pekar på att det finns mycket lite som talar för att konsten skulle kunna öka vår förmåga till empati, eller att vissa estetiska preferenser skulle leda till ett visst beteende utanför konstens värld. Liksom i ”The Intellectuals and the Masses” drar Carey fram Hitler för att bevisa att det inte finns någon motsättning mellan ett högst raffinerat intresse för konsten och ett barbariskt beteende. Men som han påpekar räcker det egentligen med att skumma några författar- och konstnärsbiografier för att konstatera att få andra yrkesgrupper hängivit sig åt lika mycket svek, otrohet och skörlevnad.
Carey avfärdar således snart alla teorier om konsten som förädlande, och vad gäller konstens värde menar han att den knappast är mer meningsfull än många andra mänskliga aktiviteter. Flera av de undersökningar han refererar till talar snarare för att ett djupt intresse för konst och litteratur verkar passiviserande, leder till ett minskat socialt engagemang, världsfrånvändhet och i enstaka fall till ett känslokallt estetiserande av andras lidande. När det gäller den transcendenta extas som djupa konstupplevelser ofta kan beskrivas som visar det sig att dessa även kan orsakas av allt från trädgårdsarbete och sexuellt umgänge till huliganvåld, ja rentav enkelt framkallas på kemisk väg. Detta leder Carey till att betrakta självförverkligande, extatiska konstupplevelser med skeptiska ögon, som en form av ansvarslös verklighetsflykt.
Föga oväntat väckte ”What Good Are the Arts?” rabalder när den utkom i Storbritannien. Inte minst hos Jeanette Winterson, som i boken utmålas som en elitistisk metafysiker – ett exempel på den pseudoreligiösa hållning Carey mer än något annat vänder sig mot, då han menar att en tro på konstens absoluta värden och en övertygelse om att konstförståelse endast är förbehållen ett exklusivt fåtal leder till en uppblåst och självbekräftande elitism som bygger på förakt för andra människor.
Vad de flesta kritiker reagerade på var dock inte utfallen mot de pseudoreligiösa anspråken, utan Careys resonemang om vad som är konst, och hans slutsats att konst är precis vad som helst som av någon uppfattats som konst, om det så bara är konst för en enda person. Denna pragmatiska, tautologiska definition föregås i boken av en sorgfällig nedmontering av tidigare estetiska teorier, från Kant och Schopenhauer till Kandinsky, Adorno, Benjamin och Arthur C Danto, vilkas definitioner Carey finner lika pretentiösa som oanvändbara. När han inte beskriver dem som fördomsfulla skrivbordsprodukter utan empirisk förankring, ”a branch of imaginative fiction”, utmålar han dem som kompensatoriska fantasier med det uppenbara syftet att framställa konstfilosofer som en utvald skara skild från en obildad folkmassa berövad subjektstatus.
Förutom av dessa försöker den stridslystne Carey också dra brallorna av flera politiker, domare, museiintendenter och konstsamlare. Inte märkligt då om många inom konstvärlden uppfattade Careys bok som ett respektlöst utfall mot deras privilegier och unika förmåga att fastställa vad som är och inte är konst. Att döma av den genomgång av mottagandet av boken som finns i pocketutgåvans efterord var det emellertid få som lyckades bemöta hans argument med annat än personliga påhopp.
Vad ska vi då med konsten till? Finns det verkligen inget bra med konsten enligt Carey? Märkligt nog lyfter han endast fram några få områden där alla resultat pekar åt samma håll beträffande konstens konkreta samhällsnytta, nämligen i rehabiliteringen av fångar och psykiskt sjuka, där drama, bildkonst och litteratur visat sig ha reella effekter när det gäller att bygga upp ett förlorat självförtroende och skänka mening i tillvaron. Det rör sig alltså knappast om våra statssubventionerade institutioner såsom operor, teatrar och konstmuseer, och Carey talar varmt för att de resurser som i dag satsas på vad han menar vara prestigeartefakter – som om konsten vore en elitidrott för passiv, närmast religiös beundran – hellre borde läggas på kulturaktiviteter som skulle komma alla i samhället till del. Man ser nästan framför sig hur gatorna fylls av dans, sång och teater, och hur vi i Careys värld alla deltar i en ständigt pågående, livsbejakande karneval. Men det visar sig snart att det knappast är dessa konstformer han ömmar för.
I bokens andra hälft, som många kritiker gjorde sitt bästa för att missförstå som en självmotsägelse, formulerar Carey ett subjektivt lovtal till skönlitteraturen, som han anser vara överlägsen alla andra konstformer. Med ymniga exempel ur kanoniserade engelska texter av författare som Donne, Swift, Wordsworth och George Eliot lirkar han fram skönlitteraturens unika förmåga att kritisera på djupet. Litteraturen blir hos Carey en tänkandets konstart, en värld av ständigt pågående debatter om moral, politik, normer och om livets mening – diskussioner som han hävdar endast finns i de andra konstformerna i den utsträckning de bygger på lån från litteraturen.
I skönlitteraturen finner han också en annan styrka som de andra konstarterna saknar, obestämbarhet eller otydlighet (indistinctness). Hans inte helt originella resonemang går ut på att litteraturen utnyttjar språkets inneboende ofullkomlighet så att läsaren alltid måste bli en aktiv medskapare som konstruerar bilder och intryck i sitt inre och anpassar sin tolkning efter sina erfarenheter och privata associationsmönster. Ingen läsning blir den andra lik, och alla kan få ut något berikande ur skönlitteraturen. Med sina metaforer, liknelser och tvetydigheter tilltalar litteraturen läsarens fantasi och förnyar språket, men den förstärker samtidigt också läsarens identitet och självuppfattning.
Carey påstår dock inte att man av att läsa skönlitteratur blir en bättre eller mer moralisk människa – och pekar på hur avundsjuka, illvilja och baktaleri är minst lika vanligt förekommande på litteraturvetenskapliga institutioner som i samhället utanför. Vad han däremot förfäktar är att litteraturen förser sina läsare med idéer, att böcker ger redskap med vilka man kan tänka, och att det faktum att litteraturen – med dess sammelsurium av motstridiga röster, åsikter och erfarenheter – aldrig är överens, förhindrar att den blir ett verktyg för indoktrinering. Snarare ser han den som den enda kritiskt granskande konstformen, en som uppmanar till tvivel och ett öppet sinnelag.
Och det är här han kommer in på något verkligt intressant. Han jämför nämligen skönlitteraturen med droger, alkohol och antidepressiva läkemedel, som i likhet med litteraturen erbjuder en flykt från det moderna livets tristess och tomhet, men vilka till skillnad från litteraturen, och i synnerhet bland minderåriga, utövar en allt större lockelse. Nu är jämförelser mellan skönlitteratur och droger knappast något nytt, och berättelser om litteraturknarkandets effekter har förstås en lång historia, från ”Don Quijote” och ”Madame Bovary” till åtminstone två exempel på litterär överdosering från det förra årets svenska debutantskörd, Fabian Kastners ”Oneirine” och Martina Lowdens ”Allt”. Men vad Carey, möjligen en aning idealistiskt, antyder är att man genom att framhålla skönlitteraturens eskapistiska, sinnesutvidgande och personlighetsförändrande effekter kunde tvätta bort litteraturens nördstämpel och locka de unga att betrakta böcker som ett fullgott alternativ till att skicka runt en holk i buskarna.
Trots dess ikonoklastiska tendenser och ibland överdrivna provokationer lyckas ”What Good Are the Arts?” sticka hål på flera vedertagna men sällan ifrågasatta sanningar. Ska man tro Carey har vi i århundraden gått och inbillat oss att konsten gör oss till bättre människor, medan konkreta fakta varit ytterst få och påfallande ofta kunnat tolkas i rakt motsatt riktning.
Att döma av efterordet har många brittiska läsare känt sig befriade av Careys bok, och brevledes tackat honom för att de nu vågar lita på sin egen smak snarare än de självutnämnda smakdomarnas. Enligt Carey ligger också konstens konkreta nytta framför allt i dess förmåga att alstra en försonande självaktning i dem som känner sig uteslutna av samhället, oavsett om det rör sig om genuina självinsikter som förstärker karaktären, eller om den sociala prestige som en förfinad konstbehärskning medför.
Parat med diskussionerna av konstens framgångar vid rehabilitering av fångar och psykiskt sjuka leder detta till den lika svindlande som skrämmande tanken att kulturlivet överlag kan betraktas som en arena för samhällets olycksbarn – de sensibla och världsfrånvända varelser som inte skulle ha klarat sig i en kall och rationell värld utan tillgång till fiktiva världar. Kan måhända konsten ses som de missanpassades sociala och kulturella revansch i samhället, men att detta är något vi under alla dessa år framgångsrikt lyckats dölja bakom statligt finansierade prestigeinstitutioner och tjocka sjok av teoribildningar?
