I en aktuell studie vid Karlstads universitet visar Lars Ivarsson och Patrik Larsson att personal inom tjänstesektorn inte upplever sig som underordnade, utan snarare emotionellt utmattade. Detta är en tydlig indikation på hur det samtida västerländska subjektet upplever en ökande kontinuitet mellan sitt personliga känsloliv och den sfär som historiskt sett har haft med yrkesliv och marknadslogik att göra. En rad sociologer har börjat uppmärksamma hur emotioner får en allt mer central plats inom samhällsordningen, inte minst i takt med att tekniker för att kvantifiera och klassificera känslolivet beretts allt större plats i det dagliga livet, i och med nätets och de sociala mediernas intåg. En synnerligen effektiv sammanfattning av dessa företeelser återfinns i den israelisk-franska sociologen Eva Illouz bok ”Cold intimacies. The making of Emotional capitalism”, som gavs ut häromåret.
Inom relationsmarknadsföring uppmuntras kunder och anställda att utveckla personliga, närmast vänskapliga relationer till varandra. I Ivarssons och Larssons studie visar det sig att mer än en fjärdedel av de anställda upplever sig ha blivit bekanta med verksamhetens kunder och användare. Även medarbetare emellan har kraven på personliga relationer ökat, i takt med att arbetslivet organiseras allt mer enligt premissen ”personlig motivation” snarare än ”tvång utifrån”.
I sitt banbrytande arbete på 90-talet skärskådade den brittiske sociologen Nikolas Rose management-teorin, och de psykosociala konsekvenser som följde av den typ av arbetare som uppmuntrades inom denna. Enligt Rose uppstod två modeller under efterkrigstiden, baserade på olika ideologier men pekande mot samma mål: ökad effektivitet och produktivitet på arbetsplatsen genom att maximera arbetarnas individuella välbefinnande och självförverkligande.
Den ena benämndes ”arbetslivskvalitet” och växte fram inom den demokratiska korporativismen i Sverige och andra länder på 60-talet, vilken också utgjorde en central del av det brittiska statsbyggandet under samma era. Vad som premierades var en bild av den anställde som en unik individ som ville finna mening i sin arbetssituation. Det påföljande idealet, menar Rose, återfanns inom 80-talets nyliberala management-teori, vilken hämtade näring från positivistisk färgad psykologi och syftade till en idé om ”excellens” inom projektstyrning, baserad på subjektiv motivation hos de anställda och tydlig målorientering inom alla delar av organisationen. Detta kom i Skandinavien och Storbritannien att implementeras i den våg av ”New Public Management” som följt sedan dess, med syfte att få den offentliga sektorn att efterlikna den privata.
Genom att ta de begär som sägs härstamma från människans ego i anspråk kunde därigenom det som Michel Foucault kallade ”governmentalitet” omsättas inom företagsvärlden, där prestationsförmåga inte enbart garanteras genom belöningar utan genom självupplevd motivation. När folk känner att en uppgift är genuint värd att utföra så anstränger de sig lite extra. Denna riktlinje kom att omfatta mer än bara arbetsplatserna, menar Rose. Den formar rentav vår självuppfattning – under ledord som flexibilitet, anpassningsförmåga, initiativkraft och personlig förpliktelse, rentav entusiasm, inför att leverera en så pass bra produkt som möjligt. Arbete har kommit att ses som den centrala komponenten i vårt självförverkligande.
I vår självbild ingår således att känna oss som vinnare – inte förlorare – och vårt känsloliv har konfigurerats därefter. Illouz skriver om hur kapitalismen har kommit att inlemma den terapeutiska situationen i arbetsvillkoren, där arbetstagare uppmuntras att uttrycka sin känslor och arbetsledare att lyssna på dem, vilket har resulterat i ett känsloladdat, psykoanalytiskt språk även på arbetsplatserna. Det är anmärkningsvärt att Illouz inte tar upp arbetslivsforskaren Arlie Hochschilds liknande slutsatser, samt utelämnar även den teoribildning kring ”the new spirit of capitalism” som vuxit fram via författare som Nikolas Rose, Luc Boltanski och Richard Sennett.
Aningen tendentiös är också hennes aversion mot psykoterapi och feminism. Terapin har ju onekligen hjälpt människor, vill man liksom utropa när man läser henne. Dock växer insikten, allteftersom sidorna avverkas, att priset för terapins inträde i vårt samhälle är att vi blir mätbara och externaliserar våra interna liv i objekt. Även feminismen har bidragit till att göra våra nära relationer till kognitiva objekt som underställs kostnadseffektivitetens logik, menar hon. Dessutom har vi blivit mer androgyna: i traditionellt manliga sfärer såsom arbetsliv och ekonomisk produktion har emotionell kompetens uppvärderats, medan kvinnans ökande autonomi medför att vi får ett mer krasst förhållande till vårt personliga känsloliv. Den ”sentimentalisering” av massmedier som vissa pekar på avfärdas likafullt.
Det är i bokens andra halva som Eva Illouz argument verkligen blir intressanta, och landar som fräsande brandfacklor i samtiden. Hon kritiserar metodiskt hur just sociala medier och dejtingsidor på nätet är det allra senaste och mest extrema uttrycket för denna pågående integration mellan känsloliv och kapitalism. Hon skisserar en ömsesidig rörelse: medan arbetsmiljön genomsyras allt mer av särskilda känsloregister, har samtidigt kärlekslivet i sin tur blivit allt mer rationaliserat och kalkylerande, där vi uppmuntras att på ett närmast vetenskapligt sätt avgöra vem vi passar ihop med genom långa checklistor eller personlighetstest.
Hon menar att det är psykoanalysen som har gjort det känslomässiga jaget till en utlevande agent såväl inom familjen som på arbetsplatsen, i tv-programmen som predikar självhjälp och bättring, och på internet. Nätet förutsätter ett jag som kan förhålla sig till sig självt genom text, som klassificerar och kvantifierar sig själv och andra, som framträder offentligt och införlivar detta förhållningssätt i sitt dagliga känsloliv. Och det är just medelklassen som har gynnats av denna ökade kompetens, fortsätter hon. De får genom terapin ett långt bättre emotionellt kapital än 1800- och 1900-talens dysfunktionella borgerliga familjer.
Känslolivets gradvisa införlivande i marknadslogiken observerades av Theodor Adorno redan på 40-talet, men har sedan dess fortsatt bli mer allomfattande. Men det handlar inte om något totalt införlivande, menar Illouz. Situationen är snarast kännetecknad av ambivalens och motsägelse, då samma tekniker som används för att bättre lära känna oss själva är de som modifierar känslolivet. Samtidigt som tjänsteföretag tjänar pengar på vårt känsloliv, blir känslor en tillgång på arbetsplatsen – framför allt inom just tjänstesektorn. Samtidigt som kvinnor får mer jämställda villkor i samhället, blir intimiteten ett ämne för förhandling och kärleken av mer instrumentellt rationell karaktär. Det är som om emancipationen och den ökade transparensen mellan offentligt och privat har ett pris: de låter oss kalkylera, kommersialisera och spe- cialisera vårt känsloliv på tidigare oanade sätt.
Men endast en hyper- rationell dåre ställer upp kriterier och krav för det som människan i alla tider saknat förmågan att fullständigt verbalisera. Det är den stora insikt vi kan få från den här boken.
Här närmar sig Illouz ett område som här i Sverige kanske främst har utforskats av författaren och fysikern Helena Granström. Det kan kritiseras för att ställa upp kroppsligheten – att ha, nej, att vara en kropp – som en utgångspunkt för en civilisationskritisk analys, som av vissa akademiker skulle kunna kritiseras för att vara essentialistisk. Samtidigt kan vi inte komma ifrån det faktum att vi är kroppsliga varelser, och att de språkspel vi sysselsätter oss med blir en påbyggnad som så att säga växer utanpå kroppen och igenom den, för att låna symbolspråket från Granströms senaste bok, ”Det barnsliga manifestet” (2010).
Illouz menar att internet markerar ett återvändande till den gamla cartesianska dualismen mellan medvetande och kropp, vilket befrämjar en ouppnåelig fantasi om att söka i sitt inre efter de mest ”genuina” önskningarna kring vad man söker hos någon annan, för att sedan gå utåt och projicera denna önskan på det mest generaliserbara sätt som går – på nätets sociala forum och dejtingsajter.
Att ha känslor förutsätter en kropp, och att ha en kropp innebär att vara utsatt. Att ha känslor innebär ett erkännande av jagets litenhet i en enorm värld. Antro- pologen Erving Goffman noterade att den kroppsliga samvaron är unik, då den hela tiden ”flödar över” av signaler vi inte avser att avge. Förtingligandet av känsloupplevelsen är paradoxal: den innebär en förminskning av upplevelsen i sig, samtidigt som informationsteknikens förmåga att överbrygga tid och rum bär på ett löfte om omnipotens.
Om man verkligen rannsakar sig själv inser man att vi sällan ens kan formulera exakt vad vi behöver hos en annan person. Kanske vi upptäcker att det enda sättet att approximera detta är genom poesi. Ord som flödar över. Med andra ord, varför tenderar man på dejtingsajterna att klassificera sin personlighet såsom ”rolig”, ”spontan” eller ”trygg”? Söker man själslig närhet är det kanske egentligen mer effektivt att uttrycka mer svårfångade register av den mänskliga erfarenheten: pendlandet mellan ungdomens sorglöshet och medelålderns uppgivenhet, en egendomligt plåtig resonans i hjärtat eller den genuina oförmågan att över huvud taget sätta ord på det.
Vi kan stipulera livsmål och ståndpunkter, men tekniken kan ju inte fånga hur någon ler på det där alldeles speciella sättet, under lugg, i ett svepet av ett andetag. Kärlek, menar Illouz, är att se ens eget förflutna såväl som ens framtida förhoppningar i någon annan. Det går sällan att rationalisera. Ändå försöker vi.
Det ironiska är dessutom att självhjälpskulturer har vuxit fram på nätet där användarna uppmuntras att just använda ”ett mer originellt språk” för att undvika klichéerna. Vi ser flera företag som arbetar med så kallad relations- och attraktionscoachning – där ett fullständigt funktionalistiskt, ändamålsenligt nyspråk har uppfunnits med syfte att snärja personer man sexuellt attraheras av. ”Attraction spikes”, ”openers” och ”transitions” är några av de sekteristiska kodorden på dessa forum. ”Marknadsför dig själv” är den direkta uppmaningen, ”men var inte för uppenbar”. Det hela blir som en stilstudie i hur språket slår knut på varje försök att överhuvud taget kliva utanför det. Adorno ler i sin grav. Reifieringen är fulländad. Samtidigt gynnas de med ”emotionell kompetens”, de som bäst kan segmentera sitt själsliv mellan språklig framställning, föreställningsförmåga, och eventuella kroppsliga möten.
Bokens akilleshäl är den omständighet som den aldrig nämner – just den konti-nuitet mellan nätet och ”köttvärlden” som allt oftare poängteras inom mediesociologin. Det är synd, eftersom ett erkännande av den kontinuiteten egentligen inte skulle motsäga bokens närmast militanta kritik av den digitala miljön, utan snarast förstärka den: de romanser som börjar på dejtingsajterna syftar ju nästan uteslutande till att fullföljas i offline-världen. Problemet är väl snarare det, efter att ha läst Illouz bok, att det emotionella landskap som breder ut sig i det digitala såväl som i det analoga färgas av den ändamåls- enlighet som det digitala instiftar.
