Foto: SCANPIX
Näringar föds, växer, blomstrar, vissnar och dör. Det gäller även dem som i sin tid anses livsnödvändiga. Ruhrområdets kolgruvor är i stor utsträckning döda. Sedan årtionden. Grönskan har krupit in mellan de höga uppfordringstornen, och i några av de väldiga hallarna, där tusentals ton varje dag lyftes upp ur schakten, försöker konsthantverkare och småindustrier fylla ut den ekande ödslighet som dröjer kvar efter ett och ett halvt århundrades maskindån och människomyller.
En annan tysk näring, Goetheindustrin, är alltjämt levande. Den är vid pass jämngammal med den industriella kolbrytningen i Ruhrområdet – båda föddes på 1830-talet. Termen ”industri” som beteckning för specialisternas lärda och konstförfarna sysslande med Johann Wolfgang von Goethe och hans verk är inte slumpmässigt vald och heller inte avsedd att vara cynisk, respektlös eller ironisk. Kring geheimerådet har vuxit upp en verksamhet som förvisso är mindre rökig och bullrande än den kolbrytning som försåg Tysklands alla stora och små smedjor med en energi som en gång föreföll oumbärlig och outsinlig. Men denna mer stillsamma verksamhet företer åtskilliga tecken som karakteriserar industriell drift: den frambringar utan avbrott nya produkter, den håller många sysselsatta, den ger bröd åt ännu fler, och den präglar ett helt landskap, låt vara av andligt slag.
Goetheindustrin har inte lämnats opåverkad av tiden. De gigantiska stordriftsprojektens dagar är förbi även inom denna näringsgren. Weimarutgåvan av Goethes verk i 143 band började utkomma 1887; den sista volymen utgavs 1919. Den gamle herrn hade visserligen kort före sin död i mars 1832 sörjt för en utgåva av de samlade verken i 40 band, den sista av honom själv auktoriserade versionen, den som betecknas ”Ausgabe letzter Hand”. Weimarutgåvan var emellertid ett ”officiellt” sista ord i viktiga hänseenden. Genom testamente av det sista efterlevande barnbarnet, Walther Wolfgang von Goethe, tillföll alla rättigheter till geheimerådets jordiska ägodelar och litterära kvarlåtenskap år 1885 storhertiginnan Sophie av Sachsen-Weimar. Hon såg utgivningen som en nationell förpliktelse, hon utsåg högt kvalificerade rådgivare och redaktörer, och hon vakade också med järnhand över att alla enligt tidens synsätt anstötliga texter – och de var inte få – hölls borta från den tryckta utgåvan. Luckorna fylldes visserligen i takt med nya tider och nya seder ut i de tilläggsband som publicerades under 1900-talet, men helt komplett blev editionen inte. Den utgåva som offentliggjordes 1975 var ett rent nytryck av Weimarutgåvan. Det har kommit många senare editioner av Goethes samlade verk, men de har hållit blygsammare format: från 40 volymer (jubileumsutgåvan 1902–12) till 27 (minnesutgåvan 1948–71) eller färre. Att vinna ens en ytlig överblick över allt vad Goethe skrev och dikterade under sitt drygt 82-åriga liv är alltjämt ett företag som kräver stor flit, lång tid och många hjälpmedel. Det är ingenting för amatörer.
Kring detta liv och detta verk har växt och växer alltjämt en ännu mer oöverskådlig litteratur. Den har naturligt nog under åren genomgått en tydlig men inte helt lättfångad utveckling. Till att börja med har den givetvis följt vågorna i humanvetenskapernas allmänna strömningar; det har här som eljest handlat om förändringar som i bästa fall har byggt på ny insikt, i sämsta fall varit osjälvständig införsel från andra näringsgrenar av tankegods som haft den enda förtjänsten att vara nytt, främmande och moderiktigt.
Härutöver har Goetheindustrins idkare emellertid – kanske som en följd av dess tidvis överväldigande dominans – med tiden ställts inför nya krav, som inte helt sammanfaller med de vanliga kritiska nyttoanspråken på humaniora. De har med stigande skärpa avkrävts svar på frågan varför de alltjämt bedriver sin näring. På vilka grunder och på vilket sätt angår Goethe en medlem av den läsande allmänheten vid den tidpunkt då en ny bok om honom saluhålls? Hanteringen är uppenbarligen inte självklar längre, som den var i den tid, ännu levande i gamla mäns och kvinnors minne – ett par mansåldrar tillbaka eller så – då den nyss nämnda läsande allmänheten visste varifrån talet om pudelns kärna härrör och då en verkligt ambitiös abiturient här i landet för säkerhets skull kunde bereda sig på att räkna upp den store mannens älskade, från Gretchen i Frankfurt 1763 till Ulrike von Levetzow i Marienbad 1823, med samma säkerhet som hon eller han kunde rabbla upp Donaus bifloder, Josefs bröder, Gamla testamentets profeter, (åtminstone till Sefanja), Pauli brev (åtminstone till Kolosserbrevet), Sveriges biskopar och Svenska Akademiens ledamöter.
Borta är denna självklarhet. Men med de kulturella självklarheternas död får Goetheindustrin liksom besläktade näringsgrenar mer att göra: plötsligt måste allt berättas och förklaras. Den historiska okunnigheten ger inte bara upphov till många originalitets- och geniförklaringar. Den ger också upphov till många nya arbetstillfällen. Kejsarvalet i Frankfurt, som gjorde så djupt intryck på tonåringen, vad var nu egentligen det för något? Var det månne demokratiskt legitimerat? Vad hade han i Wetzlar att göra? Och alla dessa grekiska och latinska namn? Frågor om sådant kräver svar, och svaren kräver nya volymer. Industrin växer således, men tillväxt tyder inte alltid på uppskattning. Verksamheten måste samtidigt alltmer aktivt motivera sitt eget berättigande. När många vet sig vara okunniga om något som är dem alltmer fjärran och främmande och därför nödgas motta undervisning av andra, som uppenbarligen finner denna främmande materia viktig och värdefull, då kan bittra, sturska och till slut upproriska tankar födas och leda till revolt: varför slita med att få upp denna gamla stenkol när det finns ny kärnkraft ovan jord?
Den tyske litteraturforskaren Bernd Hamachers Johann Wolfgang von Goethe. Entwürfe eines Lebens (Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 256 s) präglas av ett starkt medvetande om att det inte är möjligt att undvika den grundläggande frågan huruvida nationalskalden alltjämt är värd att intressera moderna läsare. Den skildrades modernitet är därför också ett huvudtema i Hamachers bok. En genomgående tanke är att Goethes hela levnad kännetecknades av existentiella kriser av det slag som är karakteristiska för nutidsmänniskans jordevandring. I den meningen framstår Goethe enligt författaren som en tidig samtida med oss. Den store diktaren utvecklade sina egna metoder för att hantera dessa kriser; han bedrev vad Hamacher med en oskön term betecknar ”Krisen- und Katastrophenmanagement”, och på grund av livskrisernas aktualitet har Goethe intresse än idag. Författaren faller inte i den slitna fällan att proklamera sitt föremål till ”den första moderna människan”, som så många kallats av så många, men han pekar med goda exempel på de djupgående mentala förändringar som samtidigt inföll i europeiska elitmiljöer under de tre eller fyra årtiondena efter Goethes födelse och som berövade människor det tvång och den trygghet som religion, samhällsordning och familjestruktur erbjudit. Famlandet efter egna hållbara orienteringspunkter i de nya valsituationer som förändringarna medförde är otvivelaktigt ett alltjämt bestående och således ”modernt” dilemma.
Det är ett långt steg från den bild av den tyske olympiern som utvecklades av 1800-talets många Goetheforskare – och som tecknades ännu av Georg Simmel i hans biografi från 1913 – till detta porträtt av en individ som under ständig egen förändring möter livets krävande skiften med växlande överlevnadsstrategier. Simmel såg Goethe som en förebild, en gestalt som visade hur den människa kunde utvecklas som helt och fullt levde ut sin mänsklighet. Bilden av en man som under ett långt liv av egen kraft formade sin tillvaro till ett slags stegrad mänsklighet, ett mönster av harmoniskt samspelande krafter, dröjde sig länge kvar i läroböcker och handböcker.
Den forskning som redovisas i en oändlig och obruten följd av artiklar och monografier och som sammanfattas i den senaste efterkrigstidens stora biografier – Eduard Sprangers ”Goethe. Seine geistige Welt” (1967) och Emil Staigers ”Goethe” (tre band, 1963–70), för att nämna två bland de främsta – kan emellertid inte sägas ha förnekat eller försummat kontinuitetsbrotten, de sterila perioderna och motsägelsefullheten i Goethes livsvandring och ställningstaganden. Spranger pekar på den tendens till flykt och slutenhet inför sorg och lidande som kom diktaren att för vissa uttolkare framstå som upphöjt likgiltig. Såvitt bekant bevistade han överhuvudtaget aldrig en begravning. Kris och förvandling efter hemkomsten till Weimar från den stora Italienresan på 1780-talet diskuteras ingående av Karlheinz Schulz i ”Goethe. Eine Biographie in 16 Kapiteln” (1999); författaren ägnar betydande uppmärksamhet åt den åldrande Goethes dagliga vinkonsumtion, som tidvis tycks ha noterats som avsevärd även med den toleranta samtidens mått.
Hamachers anspråk på att sedan han väl har givit skäl för ämnets aktualitet också presentera en nytolkning bygger först och främst på att han ansluter sig till en allmänpsykologisk uppfattning som avvisar den traditionella tanken att det hos varje normal människa finns en oföränderlig, genetiskt fixerad personlighetskärna och att det därför är möjligt att genom trägen analys söka sig fram till en permanent individualitet, i detta fall den ”sanne” eller ”äkta” Goethe. Någon fast ”individ” i denna mening finns inte, säger författaren och hänvisar bland annat till ett uttalande av studieobjektet själv i ett samtal med en fransk besökare i februari 1832, fem veckor före hans död. ”Vad är jag själv?” frågar sig den gamle herrn. ”Vad har jag gjort? Jag har utnyttjat allt jag hört, iakttagit, samlat.” Och han avslutar: ”Mitt verk är ett kollektivt väsens och heter Goethe”.
Med denna utgångspunkt förklarar sig Hamacher vilja utveckla en ”innovativ biografisk framställningsform, som varken följer livets och verkets kronologi eller upplöser eller uppoffrar utveckling och kontinuitet”. Han eftersträvar en kombination av tidsordning och problemorientering.
En annan utgångspunkt är att Hamacher ser Goethes liv som ett antal ”utkast”, som i högre eller lägre grad fullbordades. Stöd för detta synsätt har han otvivelaktigt i diktarens egen skriftliga hantering av sin levnad. Det stort anlagda verket ”Dikt och sanning”, ”Dichtung und Wahrheit” fullbordades aldrig. Det förs fram till 1775, det år då Goethe slutgiltigt accepterade hertig Karl Augusts inbjudan till Weimar och lämnade hemstaden Frankfurt am Main för gott. Brottstycken av självbiografiskt innehåll finner man i senare skrifter, men någon sammanfattande självbiografi kom aldrig till stånd.
Resultatet av Hamachers försök till förnyelse av genren Goethebiografier är en grundligt genomarbetad och informationsrik levnadsteckning, som också präglas av självständighet och en viss originalitet. Den eftersträvade kombinationen av kronologi och problemorientering genomförs i huvudsak. Efter drygt 60 år som dilettantisk men trogen och ofta återvändande läsare av Goethe och av hans levnadstecknare har man svårt att finna något verkligt nytt i en biografi av begränsat format. Styrkan i Hamachers bidrag ligger framför allt i den konsekvens och de väl valda exempel med vilka han utvecklar sin tes om den utsatta personligheten och dess föränderliga överlevnadsstrategier. Goethe förblir vad han tidigt tycktes mig vara: en livsresenär som från början insett att han bär på en skatt av omätligt värde och som oroligt och vid behov hänsynslöst håller vakt om den – därför en evigt flyende. Skrattade han någonsin? Vittnesbörd härom mottages tacksamt.
