Göbekli Tepe. Namnet trillar knappast lätt av tungan, ligger inte hemvant i folkmunnen, och har inte heller samma resonerande genklang som Colosseum, Taj Mahal eller Machu Picchu. Trots detta har det av David Lewis-Williams (vars teorier var föremål för en understreckare 7/7 2007) kallats världens viktigaste arkeologiska utgrävningsområde, just för att den förbryllande frågan om varför människan efter tiotusentals år av vandrande existens började bosätta och sysselsätta sig med åkerbruk kan besvaras där. Få är förtroliga med denna ödsliga kulle i ett kalt, trädlöst bergsområde i sydöstra Turkiet. Här kan man verkligen tala om mänsklighetens eller kanske snarare Europas vagga.

I geografiska sammanhang använder man ofta begreppet ”den bördiga halvmånen”: den börjar långt ner i Persiska viken och sveper upp längs Zagrosbergsryggen vilken binder samman gränsen mellan Irak och Iran, in mot östra Turkiet och sluttningarna till de mäktiga Taurusbergen, där de två livsviktiga floderna, Eufrat och Tigris, har sina källor, för att sedan i båge svänga ner mot Medelhavets kustremsa, till den så kallade Levanten, och slutligen till Röda havet. På grund av tydliga fotspår i denna väldiga båge är arkeologer numera samstämmiga om att människans första stapplande steg mot ett mer strukturerat samhälle kan avläsas och studeras i dessa trakter.

Gordon Childe, en känd teoretiker inom arkeologin, myntade redan år 1925 i sin debutbok ”The Dawn of European Civilisation” begreppet ”den neolitiska revolutionen”: han och många med honom sedan dess menar att först när människan började odla mark och växter, uppföda djur och bemäktiga sig naturens gåvor, lade hon grunden till det som satt igång vårt civiliserande maskineri. Ut ur åkerbruket reste sig människans kollektiva och kulturella väsen som vi idag kan njuta av och förbanna oss över. Nu har bilden av denna dunkla tidsepok blivit mycket mer detaljrik och mångskiftande. Övergången från ett jägarsamhälle till en mer bofast gemenskap var inte bara gradvis, icke-linjär utan också mer kringspridd och brokig. Processen rörde sig knappast om en revolution utan en mödosam evolution över flera årtusenden.

På jakt efter att tidsbestämma den neolitiska evolutionens begynnelse var fyndplatser runt Jeriko i Levanten först på tapeten, där man fann bevis på regelrätta stenboplatser men inget åkerbruk. Emellertid har utgrävningar inom bågens buk sakta men säkert visat att de tidigaste bosättningarna finns längre norrut i Taurusbergsutlöpare som rinner ned mot de syriska och irakiska slätterna. Att Karacadag, det högsta vulkanberget i området som utgjorde en av de få källor till obsidian (nödvändigt som material för vassa stenverktyg), genom DNA-prov av olika veteslag också har identifierats som ursprungshem till vildvetet, understryker därmed områdets särart.

Under mitten av 1960-talet vandrade ett turkisk-amerikanskt arkeologiskt pro­spekteringsteam genom detta karga och otillgängliga bergslandskap för att leta efter stenåldersbosättningar. Vid Göbekli Tepe lämnades kullen ifred då spåren tolkades som rester efter ett bysantiskt gravfält.

30 år senare körde några tyska arkeologer till samma trakt längs en dammig väg. Då Klaus Schmidt, en arkeolog från Heidelberg som redan arbetat ihop med ett annat tysk-turkiskt forskarlag på en närbelägen neolitisk utgrävning, Nevali Çori, anlände dit en solig senhösteftermiddag 1994, blev han helt betagen av platsen. Blicken fästes på ett ensamt mullbärsträd på toppen av kullen. Trädet, ett så kallat önsketräd, hade för byborna i området en vördnadsbetydelse som vallfärdsort. På turkiska betyder Göbek ”mage/navel”, och kullens namn kan översättas till ”magberget”. Schmidt kände sig övertygad om att kullen var havande med en hemlighet. De stora kalkstensblock som låg i jorden såg ut som delar av en stenålderskonstruktion. Även de skulpturfragment som låg utspridda förknippade han med liknande stenskulpturer i Nevali Çori. Däremot anade han inte att det där under hans fötter låg en enorm kultplats som skulle slå den arkeologiska världen med häpnad, eftersom det visade sig att stenbyggnaden var 12000 år gammal, dubbelt så gammal som Egyptens äldsta pyramider.

I utställningen ”Vor 12.000 Jahren in Anatolien”, som i juni avslutades på Badisches Landesmuseum i Karlsruhe, hade man satt upp en stor modell av en struktur som grävts fram. Många föremål från utgrävningen samt andra från närliggande områden visades för första gången för att belysa hela den neolitiska processen. Katalogen Die ältesten Monumente der Menschheit (Theiss, 392 s) är rikligt sammanställd med faktamässiga beskrivningar av alla fynd som ställts ut och fördjupande inlägg från verksamma forskare inom ämnesområdet.

Lagom till utställningens öppnande utkom Schmidt med sin bok Sie bauten die ersten Tempel (Beck, 282 s). Förutom att presentera ämnet, landskapet och tids­epoken, lanserar han också sina teorier om kultplatser i regionen. Han är bevandrad i stenålderns konst på olika kontinenter och blandar lättlästa berättelser om sin sensationella upptäckt med akademiska diskussioner om tolkningsmöjligheter.

Under drygt tio års utgrävningssäsonger har nu fem strukturer frilagts, som motsvarar mindre än 10 procent av högens yta på cirka nio hektar. Av okänd anledning begravdes hela komplexet med jord- och stenfyllning omkring 7500 f Kr, vilket des­to bättre bidragit till att anläggningen är så välbevarad. Geofysiska undersökningar antyder att cirka 20 strukturer kan finnas begravda med uppåt 200 stenpelare. En av pelarna som låg kvar i ett närliggande stenbrott vägde över 50 ton och var drygt sex meter hög.

De äldsta byggnaderna är nersänkta i marken utan tak, är runda eller ovala, med så kallade terrazzogolv och T-formade pelare inbyggda i murarna, cirka tre meter höga, och har sittbänkar. Ett par gigantiska pelare, fem meter höga, reser sig i mitten. De flesta pelare har dekorationer i högrelief, oftast med rovdjur: ormar, skorpioner och lejon. Andra djur som har identifierats är vildsvin, tjurar, rävar, gaseller, spindlar, tusenfotingar och fåglar som tranor, gamar och änder. Många av djuren står på bakbenen, morrar med tänderna, oftast med en erigerad penis. Inga hondjur har avbildats. En del pelare är klart antropomorfa, framför allt de två i mitten av strukturen, med böjda armar på sidorna och händer knäppta på framsidan. Ithyfalliska statyer har också hittats med en liknande ställning, där händerna håller i lemmen. På vissa pelare ser man geometriska symboler, bland annat cirklar, halvmånar och ett H-format tecken. 2005 års säsong ledde till upptäckten av en mindre bosättning, bortom kullen, där man hittade små kalkstensfigurer, ett morrande rovdjur och ett annat med ett människohuvud i klorna samt fragment av stora kalkstensringar. Klaus Schmidt är övertygad att en bergshelgedom som samlat hundratals människor har stått här. Själva byggandet måste ha krävt enorma resurser i form av mannakraft och planering. De olika pilspetsar som grävts fram har Schmidt använt som ett sätt att avgöra varifrån människor kom för att bygga och besöka helgedomen.

Schmidts rationella förklaringsmodell bygger på tesen att ett regionalt centrum för en dödskult har stått här, fast inga gravar än har hittats. De T- formade pelarna föreställde mytiska figurer, gudomligheter eller demoner vars funktion var att vakta och skydda de döda och skrämma bort de levande. Schmidt har undersökt fynd från andra utgrävningar i området, framför allt Jerf el-Ahmar i Syrien och anat ett gemensamt narrativt symbolspråk, en hieroglyfskrift, ett religiöst budskap med inslag av schamaniska riter, där schamaner i trans förvandlade sig till rovdjur.

Förintelseångest, förföljelsefantasier och dödsskräck var nog ständiga ingredienser i vardagen för ett nomadfolk omringat av rovdjur och farliga reptiler. Olika försvarsstrategier var nödvändiga för att hantera dessa överväldigande känslor och hot. Kultiska sammankomster var ett sätt. Man behöver inte se likheter mellan psykotiska upplevelser och schamanens transtillstånd för att förstå hur viktigt det var för den neolitiska människan att tämja sina förföljelsefantasier och övervinna sin dödsskräck inför till exempel de rovdjur som avbildats innan en beständig socialiseringsprocess kunde ske. Gemensamt för schamanen och den neolitiska folkmassan var nog en paranoid föreställningsvärld med ett kaotiskt flöde av till exempel projicieringar, introjektioner och klyvningar för att på ett magiskt sätt försöka hantera de ständigt närvarande dödshot som livet och omgivningen drällde av.

I detta sammanhang kan ett något yngre lerföremål från utställningen komplettera resonemanget: en huvudlös kvinna – på framsidan har hon stora, frodiga bröst, en uppsvälld mage, och framträngande navel. Men på bak­sidan ser man tydligt hennes avmagrade armar och beniga skelett. I en och samma figur integreras som övergångsobjekt både den livsbejakande och goda modern samt även hennes motsats – den döda och förbrukade – som dock levde i nyckfull symbios med varandra.

Några turkiska läkare har i tidskriften Urology nyligen lämnat tänkvärda kommentarer till fynden i Göbekli Tepe, genom sina iakttagelser av de ithyfalliska statyer och bilder av ormar som hittats. De menar att vad som avbildas är ollonet eller en omskuren penis och refererar till omskärelsens dunkla förflutna och förhistoriska fertilitetskulter. Tillsammans med det fynd som mest förbryllar arkeologerna, av vilket en kopia fanns med i utställningen, en stenristning på ett trappsteg i en av byggnaderna som visar en naken, hukande eller liggande kvinna, pekar alla skulpturer på en ceremoniell plats för en helig könsakt, enligt dessa forskare. Hennes kön ser speciellt framträdande ut, men medan Schmidt tolkar teckningen som ett exempel på fenomenet makronymphia (förstorade blygdläppar), ser läkarna en manlig lem vid penetrationens ögonblick.

För Schmidt var religion den samlande kraft som fick människan att kunna bosätta sig tillsammans och bruka jorden. Hans slagord lyder ”Först kom templet och sedan staden”. Här ansluter han sig till de nydanande idéer som bland annat Jacques Cauvin förespråkade. Han var en av de få arkeologer som ifrågasatte det materiellas avgörande betydelse, alltså åkerbruk, djuruppfödning, befolkningstillväxt och klimatförändringar för människans utveckling. Hans ”psykokulturella” tankegångar berörde människans förmåga att under senpaleolitikum omvandla sin värld genom att gestalta sina föreställningar i nya symboliska former. Nya religiösa riter, konsthantverk och bildspråk formulerades, kanske som reparationsprocess, som fick människan att bearbeta sitt inre såväl som den yttre naturen.

Schmidt är beredd på att utgrävningen tar decennier att slutföras och att flera överraskningar väntar. Förmodligen kommer andra teorier att lanseras och stöpas om innan magberget har förlöst sin allra sista hemlighet.