Nestorn bland dagens franska filosofer, André Glucksmann, gav häromåret ut en bok med titeln Les deux chemins de la philosophie (Filosofins två vägar; 291 s, Plon) som han själv ser som sitt filosofiska testamente utan att för den skull förebåda sin snara död. Utgångspunkten i denna bok är hans personliga känsla av att filosofi som disciplin idag värderas högre än den gjorde till exempel under hans egen studietid för ett halvsekel sedan. Under detta halvsekel har värderingar förändrats. Det tekniska kunnande människan har utvecklat skapar lika många problem som lösningar, socialismen har inga svar på kapitalismens problem, människors böner försvinner i en tom rymd. För den som då inte nöjer sig med att lyssna på den ständigt skiftande allmänna opinionen återstår endast den egna reflektionen, grunden för all filosofi.
Grundtanken är enkel. Glucksmann framhåller att en viss filosofisk hållning påverkar en individs hela syn på världen, den egna rollen i den och det egna ansvaret. För att bevisa denna tes väljer han dock ett till synes komplicerat tillvägagångssätt. Han utgår från två filosofer, skilda åt inte bara i rummet utan även av ett tidsspann på två och ett halvt årtusende, nämligen den grekiske Sokrates och den tyske Martin Heidegger, ett val som är högst subjektivt. Han säger sig vilja gå tillbaka till källorna, därav valet av Sokrates, vår förste och i Glucksmanns ögon möjligen störste filosof.
Valet av Heidegger har däremot en personlig bakgrund. Under sin studietid ägnade han honom ett fördjupat studium. Hans intresse berodde på den förundran han kände över det faktum att Heidegger var filosof och nazist. Som son till österrikisk-judiska föräldrar, vilka flytt till Frankrike före kriget, hade Glucksmann upplevt nazismens hot. Familjen var senare nära att föras till ett uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz men räddades av att den yngste sonen, André, var född i Frankrike och alltså fransk medborgare (Se Under strecket 20/4 2007). Glucksmann uttalar dock ingen enkel förkastelsedom över Heidegger utan betraktar hans liv och verksamhet som en gåta att lösa. En förklaring till hans intresse ligger förmodligen i det stora inflytande Heidegger kom att utöva på sin samtid, inte minst i Frankrike. Han studerar honom alltså även som ett samtidsfenomen.
Hur går han då tillväga? En direkt jämförelse punkt för punkt mellan de två protagonisterna är inte möjlig. Glucksmann urskiljer dock två beröringspunkter vilka kan sägas förena dem. Båda levde de i en orolig tid, då en högtstående civilisation hotade att gå under. De problem som skapades av de peloponnesiska krigen respektive det andra världskriget var enligt Glucksmann jämförbara. Både Sokrates och Heidegger ansåg dessutom att filosofin kan rädda världen.
I sin presentation av de två kontrahenterna tillgriper Glucksmann ett stilgrepp, en tankelek: för att skapa större effekt åt de tankar som kommer till uttryck låter han framför allt Heidegger tala i första person. På så sätt vill han skapa illusionen av att inte vara den åklagare som valt åtalspunkterna utan endast ha rollen som neutral domare.
Först på scenen är Sokrates. Glucksmann påminner om att denne för två och ett halvt årtusenden sedan vandrade omkring på gatorna i Aten och ställde enkla frågor om viktiga ting för att få människor att tänka. Han satte igång diskussioner om hur vi ska leva och verka, om vänskap, humanitet och rättvisa. Han ansåg sig inte sitta inne med svaren, men med den enkla frasen ”Känn dig själv” ville han få motståndaren att inse att han ofta gjorde sig skyldig till motsägelser, att han omedvetet kunde försvara både svart och vitt.
När kriget fick världen att vackla och orsaken inte kunde tillskrivas gudarnas vrede utan människors maktlystnad, manade Sokrates mer än någonsin till vaksamhet. Han ansåg att människan varken är ängel eller demon och att ingen medvetet vill vara ond, men insåg samtidigt att orostider skapar inre kaos hos varje individ.
Höjdpunkten i Sokrates liv blev hans död. Bortom graven låter Glucksmann honom påstå att utan de omständigheter som omgav det dödsstraff han dömdes till skulle han idag ha varit bortglömd. Anklagad för att ha rubbat samhällsordningen och förfört ungdomen genom att sprida ifrågasättandets konst, accepterade han sin dödsdom och tömde giftbägaren hellre än att avsvärja sig tron på det han ansåg vara rätt.
Redan före sin död var Sokrates medveten om den uppskattning hans elev Platon hyste för honom. Platon gjorde honom till huvudperson i sina filosofiska dialoger. I dessa framställs även Atens samtida politiska historia. De peloponnesiska krigen hade en förödande verkan på den utåtriktade stadsstat som Aten utgjorde. Det som överlevde var den tankens frihet som man började kalla filosofi och som Grekland lämnade i arv till eftervärlden.
”Kalla mig gärna förste filosof”, skulle Sokrates ha kunnat säga, ”men glöm inte att jag filosoferat på grund av att jag saknar vishet. Om ni är rädda att bli besvikna i det fall ni följer mig, om ni drömmer om en filosof som går till verket med större grandezza, bör ni vända er till någon annan.”
Den ton Heidegger slår an är förvisso en annan. ”Vänta er varken avbön eller ånger”, inleder han.
”Mitt namn förhånas av en handfull kritiskt inställda men idag har jag ingen anledning att dölja att jag var filosof och nazist, men framför allt filosof. Jag var inte den ende. 95 procent av det tyska universitetets respektabla medlemskår anslöt sig till Hitler. De är bortglömda men jag är välsedd, mer än någonsin i ropet i era demokratiska föreläsningssalar. I nittio år har jag stått i centrum på den intellektuella scenen. När naturvänner och anhängare av biodynamisk odling demonstrerar, ryser jag av välbehag.
Min generation hade upplevt kriget och jag började min karriär med att bryta med den äldre generationens idealism. Jag uppmärksammades som den som ledde in europeiskt tänkande på nya banor och jag har aldrig avvikit från det som kom att bli grundtanken i mina verk, att det är det moderna samhället som gör människan rotlös och berövar henne hennes identitet. Många anser att mitt politiska engagemang var ett enormt misstag. Ytligt sett kan det verka så. I själva verket var det Hitler som inte levde upp till mina förväntningar. Han förmådde inte förverkliga den stora folkgemenskap han hade förebådat.
Min verkliga framgång kom efter Tredje rikets fall. Jag fick yrkesförbud under ett antal år. Jag var isolerad och deprimerad men jag gick raskt till motattack. Mitt ’Brev om humanismen’ som kom 1946, vände återigen situationen till min fördel. Vi hade trätt in i kärnvapeneran, denna slutgiltiga manifestation av hur tekniken styr människan istället för att styras av den. Mitt avståndstagande från hela den moderna civilisationen samlade skaror av likasinnade. Inte minst bland dem som så småningom skulle erkänna sin besvikelse över kvartetten Stalin, Mao, Castro och Che.
Under efterkrigstiden betraktades jag som seklets störste filosof men jag undrar ändå vad jag har åstadkommit. Människor är idag mer rotlösa än någonsin, främmande för allt meditativt lugn. Allt som medierna presenterar berör dem mer än himlen ovanför dem och dygnets alla växlingar. Denna obeständighet präglar hela vår tillvaro.”
Sokrates versus Heidegger. Efter dessa glimtar av de två filosofernas tänkande inträder Glucksmann som skiljedomare. Han knyter an till Sokrates och Aten vid 400- talets fKr slut. Han preciserar Sokrates människosyn genom att varna för en alltför lättvindlig tolkning av hans maxim ”Ingen vill medvetet vara ond”. Det Sokrates vill säga är att utslag av ondska och illvillighet, önskan att förstöra, kan drabba oss alla men det är då inte vår vilja som styr utan det är det onda som övermannat vår vilja och självkontroll. Enligt det grekiska tänkandet pågår alltid en strid i en människas inre mellan motstridiga krafter. Sokrates maning att lära känna sig själv handlar om att utforska dessa krafter, att lära känna sin styrka och sina svagheter. I sista hand är det viktiga inte att i varje läge veta vad man ska göra utan att veta vad man inte ska göra.
Det Sokrates fruktade mest av allt under krigs- och orostider var utplånandet av logos, av förmågan att skilja falskt från sant. Utplånas den skillnaden kan allt vara sant och allt kan vara falskt, helt i strid med den princip han alltid tillämpat i sina diskussioner med Atens medborgare, motsägelselagen. Om relativismen helt tillåts ta över rymmer Sokrates fältet.
Det ”inre kaos” som Sokrates fruktade för sina samtida drabbade i hög grad människor under 1900-talets långa kris. Enligt modern terminologi använder Glucksmann termen ”nihilism” för att beteckna samma upplevelse av att krisen drabbar samhällets fundament och att det totala godtycket råder. Nihilismens mest förödande effekter ligger dock enligt Glucksmann inte i att den raserar invanda värderingar och rubbar ideal, detta har Västerlandet bevittnat mer än en gång under sin existens. Det mest förrädiska är den mentala självstympning som människan undergår. Ingenting är längre självklart rätt eller fel.
”Ingen ånger”, säger Heidegger. 1900- talets illdåd, dess 50 miljoner krigsoffer förorsakades egentligen inte av nazisterna. Omfattningen av seklets missdåd går utöver mänskligt förstånd, alltså är de förorsakade av krafter som är oss övermäktiga. Den globala nihilism som blivit följden kan ingen individuell eller kollektiv självkritik ändra på. Doktor Heidegger tvår sina händer, enligt Glucksmann.
Efter en tid av tystnad återtog Heidegger sin filosofiska verksamhet. Glucksmann ser hans publicering 1946 av ”Brev om humanismen” som ett genidrag. Han utvecklade det tankesystem han grundlagt i sitt stora verk ”Varat och tiden”. De frågor han ställer om vår tillvaro i den värld som vi är en del av, om vårt sätt att bli medvetna om vår existens, vårt förhållande till Varat och tiden, allt formulerat i ett språk eller en jargong som han brottades med, återspeglade tidens oro. Han griper över hela den västerländska filosofin och ser dess rationella tänkande, med ursprung framför allt hos Descartes, som upphovet till den teknikens dominans som idag styr människan. Människans glömska av Varat, av sin ursprungliga tillvaro, blev ett tema som appellerade till efterkrigstidens människa.
De som lystrade var, enligt Glucksmann, en brokig skara: alla som kritiserar den liberala modellen, de som kämpar för en ny världsordning, medier som kritiserar mediernas diktatur samt konsumtionssamhällets alla bortskämda barn. Glucksmanns smått raljerande ton visar att han inte är heideggerian. Hans direkta kritik berör det sätt på vilket Heidegger förflyttar perspektivet. Genom att skuldbelägga tidigare generationers tänkare lägger han en dimridå över samtida underlåtenhetssynder. Glucksmanns ursprungliga fråga om hur man kan vara filosof och nazist förblir obesvarad. De två filosofiska förhållningssätt han urskiljer – som även är allmänmänskligt gångbara – blir tydliga. I kontrast till Heideggers uppgivenhet inför den nihilism han ansåg omöjlig att bekämpa ställer Glucksmann den tankeströmning som manar till ständigt fortsatt kamp mot lögnen. Den går från Sokrates till de dissidenter som motsatte sig totalitarismens påbud. Glucksmann står på Sokrates sida.
