Någon vedertagen definition av ett begrepp vi ofta använder – globalisering – finns egentligen inte. Det kan syfta på att vi allmänt känner att världen har krympt och att vi är mer beroende av varandra. Andra vill ha en mer strikt definition som baseras på fakta och siffror. Ett tecken på ökad globalisering skulle i så fall kunna vara att världshandelns andel av den samlade globala produktionen ökar – vilket otvivelaktigt inträffat under de senaste 50 åren. Något som dock de flesta tycks vara ense om är att i den mån vi idag kan tala om globalisering är det inte första gången den uppträder.
I själva verket har den globalisering som vi idag lever med åtminstone ett par äldre motsvarigheter. Mycket talar för att vi bör identifiera den industriella revolution som inleddes i Storbritannien vid mitten av 1700-talet som en sådan process av globalisering. Under detta århundrades andra hälft ökade världshandeln mycket snabbt och nya världsdelar – Asien och Amerika – öppnades på allvar för internationell handel.
En ny global arbetsfördelning började uppstå. Vissa olika länder och regioner utvecklades till att i huvudsak fungera som råvaruproducenter, medan specialiseringen för andras del innebar att de kom att koncentrera sig på industri. Det engelska namnet för de kolonier som britterna under 1700-talet skaffade sig i Nordamerika och på andra håll är mot denna bakgrund slående: de kallades helt enkelt för ”plantager”.
Successivt ledde den ökande efterfrågan på industrivaror – kläder och verktyg – till att den brittiska industrin inrättade fabriker med ångdrift för en alltmer mekanisk drift. Redan från slutet av 1700-talet innebar detta att inhemska producenter, inte minst textila sådana, kom att konkurreras ut i Indien, Egypten och på andra håll. Men som motvikt ökade istället efterfrågan på bomull och andra råvaror, som sedan kunde vidareförädlas i Storbritannien och på andra håll i ett Europa som upplevde en industriell revolution. Västvärlden industrialiseras medan andra delar av världen avindustrialiseras.
Denna tudelade process förstärktes ytterligare när en andra våg av globalisering kom svepande fram från slutet av 1850-talet – och som kom att bestå ända fram till det att det första världskriget brutalt satte punkt. Ökad mekanisering och stordrift skapade allt billigare industriprodukter för försäljning på en internationell marknad. Samtidigt tillkom nya och allt mer kostnadseffektiva sätt att transportera varor på vatten och järnvägsräls. Under slutet av 1800-talet förstärktes på detta sätt den specialisering som inletts redan hundra år tidigare.
Mot bakgrund av att allt flera länder i väst industrialiseras tilltar samtidigt den globala kampen om råvaror och marknader. Särskilt från och med 1870-talet skapas mäktiga kolonialsystem. Asien liksom Afrika börjar styckas upp. Det som inte koloniseras under europeisk flagg uppdelas i intresseområden som man fortsätter att tvista om. I ett Latinamerika som består av suveräna stater tar sig det europeiska inflytandet formen av ekonomisk imperialism: bankirerna i London samlar på sig statsobligationer och utövar kontroll över finanserna i länder som Argentina, Uruguay och Chile.
När det gäller vår tids globalisering förs ibland en ganska så enfaldig diskussion om den i huvudsak är av godo eller inte. Man kan nu på ett mera sammanfattat sätt ta del av den forskning som bedrivits av ekonomiska historiker sedan ett par årtionden tillbaka och som bland annat kastar ljus över denna fråga.
När man tar del av amerikanen Jeffrey G Williamsons ganska kortfattade men innehållsligt späckade volym Trade and poverty. When the third world fell behind (The MIT Press, 320 s), förefaller dagens diskussion både som historielös och okunnig. Med hjälp av nya kvantitativa data och sofistikerade statistiska metoder kan Williamson ge stöd och tyngd åt den bild som nyss tecknades när det gäller de tidigare perioderna av globalisering, samt dess effekter. Ibland har talet om en förändrad arbetsfördelning mellan industri- och råvaruproducerande länder – för att inte tala om avindustrialiseringen av till exempel Indien – avfärdats som marxistiskt färgade myter. Men inte så längre. Williamson är knappast någon marxist och han har den senaste vetenskapen på sin sida.
Den slutsats man måste dra mot bakgrund av ny forskning är att det knappast är meningsfullt att svara på om globalisering i huvudsak varit bra eller dålig. Visserligen innebar redan de tidiga vågorna av globalisering – en kraftigt ökad världshandel – att tillväxten ökade globalt. Man kan säga att den kaka som vi delar på blev större. Som en konsekvens fick förmodligen de flesta det materiellt sett bättre.
Men det innebar inte att alla var vinnare. För att ta det hela på ekonomispråk: industrins mekanisering, järnvägar och ångdrivna fartyg av järn innebar i första hand dramatiska förskjutningar i relativpriserna. Vissa varor steg relativt sett i värde i förhållande till andra som kunde tillverkas till allt lägre kostnader. De råvaruproducerande länderna i Asien, Afrika och Latinamerika såg priset på sina råvaror raka i höjden relativt sett – de gick ju nu också att transportera till allt lägre kostnader. Det kan förefalla gynnsamt, men ledde samtidigt till omfattande strukturella förändringar.
Vi har redan tidigare nämnt den skarpa nedgång för hantverk och industri som Indien upplevde mot slutet av 1700-talet och intill mitten av 1800-talet. Det faktum att detta jätteland blev en exportmarknad för brittisk textilindustri, i stället för att utveckla sin egen, har bestämt mycket av Indiens moderna historia. Vi har flera hundra år av historisk erfarenhet som påvisar hur industrialisering leder till positiva kedjereaktioner som omvandlar och skapar positiva spiraler med högre välstånd som resultat.
Willamson visar även hur den nya arbetsfördelningen och specialiseringen under 1800-talet kom att framkalla stora förändringar när det gäller fördelningen av inkomster. Trots att de råvaruproducerande länderna kunde se sin tillväxt öka på grund av en stigande efterfrågan, samt genom att de fick bättre betalt för de råvaror de exporterade, tappade de ändå relativt sett mycket mot industriländerna i väst. Under andra hälften av 1800-talet blev världen allt mer ojämlik. Hur man på ett sammanfattat sätt skall kunna värdera att tillväxten och inkomsterna steg totalt samtidigt som inkomstklyftorna ökade är sannerligen inte någon enkel exercis.
Den fråga som man ställer sig är om detta även har bäring på vår egen tid. Eller är vår tids globalisering av en helt annan karaktär än det som hände under 1700- och 1800-talen? Självfallet skall man vara försiktig med att på ett mekaniskt sätt dra historiska paralleller. Men jag tror att man kan lära mycket av vad som hände under tidigare vågor av globalisering för att förstå vår egen nutid.
Även i dag lever vi i en värld av dramatiska förskjutningar i globaliseringens och den ökade världshandelns spår. Sedan 1960-talet kan vi bevittna dramatiska förändringar när det gäller relativpriser, inte minst som en effekt av ny teknologi och alltmera öppna marknader. Den transportrevolution som på 1800-talet skapade möjligheter till helt andra flöden av varor och tjänster än tidigare stavas i dag it-revolution, men innebär i princip samma sak. Lägre löner och kostnader i den del av världen som tidigare kallades den tredje har återigen skapat förutsättning för en ny arbetsfördelning.
Sedan 70-talet kan vi bevittna en omfattande industriell revolution i länder som för 50 år sedan föreföll dömda att förbli perifera producenter av råvaror och insatsprodukter för de industriella ekonomierna i nordväst. Å andra sidan har de rika industriländerna i stället nischat in sig på en mera tjänste- och kunskapsbaserad produktion, som vi i allt högre utsträckning blivit beroende av för att kunna upprätthålla våra relativt sett höga löner.
Dag för dag kan vi skönja hur industriprodukter tillverkade i masskala blir allt billigare, medan det blir allt dyrare med personliga tjänster och service. Genom att ligga på den teknologiska frontlinjen kan man upprätthålla ett relativt högt pris för sina insatser. Frågan här är förstås hur länge detta fortsätter att vara ett västerländskt monopol?
Det är alltså möjligt att dra paralleller till 1800-talet när det gäller globalisering och en förändrad arbetsfördelning. Hur är det då med frågan om globaliseringen gör världen bättre eller sämre? Också i vår tid kan vi se hur tillväxten i globaliseringens spår pekar uppåt. De som hankar sig fram i yttersta fattigdom utan att vara säkra på att få sitt dagliga bröd tillgodosett har blivit färre relativt sett under de senaste decennierna. År 1970 när vi var ungefär tre miljarder människor på jorden var en miljard utfattiga. I dag när vi är sju miljarder ligger siffran nära nog konstant. Detta är förstås en dramatisk förbättring under en relativt kort tid.
Samtidigt har dock denna rosaskimrande utveckling sin baksida. Liksom under 1800-talet ökar inkomstklyftorna igen. Det är ett tydligt mönster som går att belägga i mängder av statistik som FN och andra organ årligen levererar. Vad är det då som gör att perioder med mera handel och globalisering tycks skapa förutsättning för ökade inkomstklyftor mellan länder och regioner – liksom även inom länder?
Det mest grundläggande är kanske att vi människor har olika möjligheter att tillgodogöra oss de möjligheter som en snabb ekonomisk omvandling och tillväxt erbjuder. Kanske beror det på tillgång till kunskap och information. Kanske har det med tillgång till god infrastruktur och hälsovård att göra. Förmodligen handlar det även om politik och institutioner. Jeffrey Williamson skulle förmodligen uttrycka det på ett annat sätt: globalisering innebär dramatiska relativprisförändringar, vilka leder till dramatiska ekonomiska chocker. Sådana skapar i sin tur alltid vinnare och förlorare.
Kan man också lära sig någonting mera genom att dra paralleller till 1800-talet? Ja, förmodligen att sådana chocker nästan alltid får politiska följdverkningar. Inom länder skapar en förändrad fördelning av inkomster sociala och politiska spänningar. Kanske är det effekter av detta slag som för närvarande hjälper till att höja kristemperaturen i Europa och missnöjet med de sparpaket som Bryssel erbjuder? Inte minst kanske det förklarar vad som händer politiskt i Kina som en effekt av den revolutionerande ekonomiska utvecklingen sedan några decennier tillbaka. Samma sak gäller förmodligen även Indien, där motsättningarna internt tycks öka språngartat. Kanske utgör detta även en förklaring till den våg av oro som för närvarande sveper fram i en rad muslimska länder?
På samma sätt påverkar ökade klyftor relationen mellan olika länder och regioner. Även här har en förändrad inkomstfördelning – där vissa känner sig som vinnare och andra som förlorare – en stor inverkan på den globala politiken. Är det någon efter Köpenhamn och Durban som hyser tvivel på att världens klimat i hög grad beror på hur världen skall lösa knutar som en ekonomisk globalisering medfört?
De ökade spänningar som 1800-talets globalisering innebar ledde via kampen om kolonier och marknader fram till krigsutbrottet 1914, samt ett avbrott för globaliseringen fram till 60-talet. Vad som händer den här gången kan vi inte veta. Men den som tar sin utgångspunkt i historien kan känna sig en smula orolig.
