Titeln på Édouard Glissants Indiorna. En dikt om den nakna nattens Erövrare (övers Catherine Delpech-Hellsten och Magdalena Sørensen, Elisabeth Grate förlag, 112 s), är en språklig nyskapelse. Kolonisatörerna på 1500- och 1600-talen reste väster- och österut, och åt båda hållen skapades former av ”indior”: Västindien och Ostindien.
För Glissant innebar dessa resor inte bara att en maktordning etablerades utan också att nya former av förbindelser gjordes, början på den kreolisering, eller blandning av språk, kulturer och uttrycksformer, som ständigt omdanar oss. Dikterna är mörka erinringar av dunkelheten i de begär som styrde de sjöfarande, iscensättningar av resor som skapat nya men också raserat gamla världar i havens eget tecken.
Glissant föddes på Martinique i Västindien men skulle komma att flytta till både Paris och New York, där han inkarnerade en central del i den franska intellektuella historien genom sitt samröre med Philippe Soupault, Frantz Fanon, Tel quel-gruppen, Gilles Deleuze och Felix Guattari med flera.
Ändå lämnade han i någon mening aldrig Martinique. Istället förflyttade han en del av den karibiska litteraturen och historien till Paris: få författare har med samma konsekvens smält samman äldre och nyare litterära och filosofiska traditioner. Ur detta har Glissant skapat ett livsverk som präglas både av en helt egen språklig stil och en helt egen tankevärld.
I våras utkom, några månader försenade, de första svenska översättningarna av två hela verk av Glissant: förutom ”Indiorna” även Relationens filosofi. Omfångets poesi (övers Christina Kullberg och Johan Sehlberg, Glänta förlag, 127 s). Förseningarna, och det faktum att flera översättare är inblandade, är ingen slump: Glissant är notoriskt svår att översätta. Som Christina Kullberg konstaterar i förordet till ”Relationens filosofi” skriver Glissant ett slags ”glissantianska”, en text som drivs av en egen såväl logik som grammatik. Delvis används stilen för att skapa en genklang av den orala tradition som återfinns i den karibiska litterära historien.
Men lika viktigt är det för att Glissant att genom språket iscensätta de imaginära världar han skriver om, världar som binder samman det förflutna med nutiden och kommande möjligheter. En globaliserad värld, hos Glissant, är inte bara en värld som utmärks av ekonomiska, politiska och kulturella utbyten. Det är en värld i vilken det han kallar ”relationen” iscensätts och fortplantar sig till närmast oändliga möjligheter. Relationen, hos Glissant, är inte en förbindelse mellan två likvärdiga kontrahenter. Det är ett begrepp för skillnad. Relationen är inte bara ett förhållande; den är skapande. De entiteter som relateras omformuleras och omdanas. De påverkas för framtiden, men också bakåt i tiden.
Exempelvis: i samma stund som de svenska sjöfararna nådde Västindien blev öarna ett projekt för framtiden för Sverige, men också en plats vars historia blev en del av vår historia. Den svenska kolonialhistorien är ett bortglömt kapitel och avfärdas oftast som en kortlivad parentes, men då man läser Glissant blir man påmind om dess närvaro, en påminnelse som pockar på mer kunskap. Är vi inte i själva verket mer formade av den delen av vår historia än vad vi själva länge anat? Och genom relationen till Västindien finns en relation också till Afrika och den franska och holländska kolonialhistorien. Då vi börjar nysta i detta börjar vi också se och förstå oss själva på ett nytt sätt. Och då det börjar ske påverkas också vår självuppfattning, idén om vilka ”vi” är, vad som är svensk historia och så vidare.
Glissants mest citerade verk till dags dato är kanske ”Poétique de la relation” (1990), ”Relationens poetik”, som översatts till engelska, vilken iscensätter ett eget tankemässigt alfabet, byggt av helt egna begrepp. Begreppen är delvis satta för att blotta strukturen på den värld som trätt fram i kolonialismens efterverkningar.
Men de är också till för att skapa nya. Begreppet relation, exempelvis, utmanar den västerländska idé om tid som bygger på utveckling, händelseföljder, linjära förlopp och konsekvenser. Idén om utveckling, att något ska börja vid en viss punkt och sedan sluta i ett annat, bättre resultat står för ett slags tankemässig kolonisering. Utvecklingstanken är långt mer kraftfull i sin förtryckande totalitet än någon ställföreträdande politisk regim.
Mot idén om utveckling sätter Glissant relationen. Den etableras i olika former av förgreningar, bakåt och framåt i tiden. Den verkar såväl över tid som över kontinenter och mellan kulturer och händelser. Den sammanbinder tider, platser, händelser: ”Allting har sin tid: det inuitiska lägret, den bretonska byn, Darfurs ödeläggelse, den försvunna skogen, men dessa tider löper samman med Wall Streets tid i New York, USA, och snuddar inte längre endast vid varandras parallella tider.” Relationens tid är alltså globaliseringens tid.
Relationen, i Glissants mening, bygger på en tydlig respekt och vidmakthållande av skillnader, såväl historiska som kulturella. För att likvärdiga förbindelser ska kunna upprättas krävs att den andres ”opacitet” (ogenomskinlighet) bibehålls. Det handlar om ”rätten att inte bli förstådd”. Ska vi inte lära oss förstå den andre? Ska vi inte söka överbrygga skillnader? Det kan tyckas märkligt och motsägelsefullt, men det är en av Glissants mest användbara idéer. Den gör det tydligt att det är lika viktigt att sätta gränser för vad man tror sig kunna förstå, som att söka kunskap. Bland etnologer har den använts som ett verktyg för att undgå att göra våld mot den andre.
Men det är lätt att glömma bort existensen av detta ogenomskinliga rum. Idag, i globaliseringens tid, befinner vi oss i ett universum där allt tycks känt, genomlyst, och etablerat: ”ett universum där nästan alla geografiska och fysiska regioner är kända, en ny region i världen, som det inte handlar om att utforska, utan där vi, som förr var upptäckare eller blev upptäckta, kolonisatörer eller koloniserade, träder in utan att någon har ett historiskt övertag ”. Rätten att inte bli förstådd handlar alltså om mycket mer än möten mellan olika kulturer; det är för Glissant också ett mer allmänt förhållningssätt i möten mellan människor över lag.
Om man försöker placera in Glissant på kartan över den postkoloniala teoribildningen som genomlyser neokoloniala eller imperialistiska förhållanden är det lätt att bli frustrerad. Visserligen är det klart, som Ania Loomba beskriver det i sin klarsynta handbok ”Kolonialism/Postkolonialism” (2008), att vi inte kan tala om en postkolonial teoribildning utan snarare om flera angränsande fält och angreppssätt som var och en på sitt sätt försöker förstå orsaker till, följder av och lösningar på det faktum att 85 procent av jordens yta varit koloniserad.
För Glissant är det en självklarhet att samtidens globalisering i hög grad är en följd av koloniseringen. Men detta är inte så mycket en fråga om ekonomisk obalans eller politiskt förtryck, som om språk och tankefigurer. I detta är Glissant en helt egen avnämare från postkolonialismens rörelse såsom den definierats av Frantz Fanon och Aimé Césaire på 60-talet. Både Fanon och Césaire föddes på Martinique och Glissant kände dem personligen; ändå har han själv ställt sig långt från den politiska aktivism som de inspirerat. Den kritiska traditionen idag fnyser åt honom; Glissants relationsidé anses för inkluderande, för vag och för naiv. Han ger inga verktyg för att dyrka upp maktförhållanden och hegemonier. Kanske skulle man istället kunna kalla hans tankevärld post-kritisk; den är ett försök att erbjuda nya tankeinstrument genom språkliga nyskapelser.
Det är lätt att läsa Glissants filosofiska texter och tankar som poesi, som en utopisk utsträckning av ett imaginärt rum som skapats av de egna begreppen. De kan ses i ljuset av ett mer vidsträckt konstnärligt och filosofiskt intresse för globala relationer. Derrida talade om ”mondialité”, den universalistiska ambitionen i den franska traditionen, som också inbegriper mänskliga rättigheter. Konsthistorikern Terry Smith diskuterar en ny ambition i konsten att inbegripa ”planetarity”, en oändlig väv av relationer som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden, över hela planeten, socialt, politiskt, privat etcetera. Smith själv har angivit Terrence Malicks film ”The tree of life” som ett ”planetariskt” verk; en film som planterar in universums historia i en annars fragmentarisk skildring av en familj i den amerikanska södern på 1950-talet. För några år sedan var också ”worldmaking”, ett konstnärligt nyupptäckande av skapande relationer, temat för Venedigbiennalen.
Glissant erbjuder en svindlande känsla av oändliga förbindelser och möjligheter, där nya världar skapas och gamla återskapas i relationens tecken. Hegemonier och hierarkier blir till föråldrade begrepp som mist sin funktion i dagens ”nya region i världen” som ständigt är i tillblivelse. På många sätt tycks han förespråka kommunikationernas oändliga utsträckning, mobiler och andra teknologier som i så hög grad åstadkommit en ny form av globalisering. Glissant är inte intresserad av medier; men han är intresserad av kulturell översättning, spridning och nya former av blandfenomen. Om den postkoloniala och den marxistiska kritiken är för begränsad, så är det just för att den inte ser möjligheten i kulturernas tilltagande ”kreolisering”, eller sammanblandningar.
En av de mest intressanta sakerna med Glissant är hans förmåga att framhäva en annars ganska marginell del av världen som allmän modell. Karibien med alla dess öar blir till ”en ny region i världen” snarare än offer för den postkoloniala ordningen. Med Glissants byggstenar till hands kan vi inte bara se en ny värld ta form, utan också fortsätta att bygga själva. Vi ritar om kartan lite grann, till fördel för det lilla och marginaliserade; den lilla ön blir lika viktig som det stora fastlandet. Martinique blir lika viktigt som USA. Inte i någon realpolitisk mening, för realpolitisk makt är hos Glissant en helt oväsentlig fråga. Det väsentliga ligger i stället i kulturblandningen och de insikter Karibien ger oss om framtiden.
Hur Glissant själv kommer att betraktas av eftervärlden är ännu en öppen fråga. Antingen försvinner han tyst från kartan, som någon som varken fått Nobelpriset som författare eller etablerat sig i teoribildningens kanon som exempelvis Fanon – eftersom han är så svår att läsa och översätta. Den andra möjligheten är att Glissant etableras som en central gestalt i en ny, post-kritisk våg, använd som ett alternativ, eller komplement till, den post-marxistiska kritiken, ett mindre akademiskt alternativ som också visar vägen för sätt att bygga nya världar med hjälp av konst, litteratur och filosofi.
Glissant är säkert vad Terry Smith skulle kalla för en planetarisk tänkare, men till skillnad från Malick ger han inte avkall på tankeskärpan för något slags nyandligt frälsningsbudskap. Att läsa Glissant är alltid svindlande, och det är inte för att vi som i ”The tree of life” ser vulkaner, dinosaurier och mänskliga tragedier i ett och samma verk. Det är snarare för att vi börjar se relationer mellan länder och platser på ett nytt sätt. Glissant sopar inte hegemonier under mattan. Han får oss att omvärdera dem, och att reflektera kring den kritiska traditionens begränsningar på allvar.
