Strider mellan litteratörer har en stor fördel framom de skriftliga turneringarna mellan vanliga dödliga. Utom att pennan som turnerlans svingas med större skicklighet av yrkesfolk står i detta fall kontrahenternas för alla tillgängliga livsverk bakom dem och skänker publiken en större möjlighet att engagera sig i konflikten. Det är inte längre två viljor utan två världsåskådningar som möts, och ju mera betydande diktare det rör sig om, dess märkligare blir deras representativa motsättning.

Man förstår därför det uppseende den nyligen i Frankrike publicerade brevväxlingen mellan Paul Claudel och André Gide väckt, en bok på nära fyrahundra sidor som allsidigt belyser förhållandet mellan de obestridliga förgrundsgestalterna i den äldre franska författargenerationen. Det är ett egendomligt faktum att just dessa båda nästan jämnåriga konkurrenter om den franska ungdomens själ inte bara blivit ensamma kvar på valplatsen sedan alla deras tidigare medspelare avträtt, utan att de också hållit jämna steg ifråga om publikerkännandet. Claudels rykte har liksom Gides bara vuxit efter det andra världskriget, och på Paris teatrar har de senaste åren rasat en formlig Claudel-epidemi.

Det är den unge litteraturkritikern Robert Mallet som lyckats med konststycket att vinna båda de åttioåriga och var på sitt sätt svårbehandlade lejonens förtroende och förmå dem, givetvis icke att återta den sedan ett kvarts sekel definitivt avbrutna kontakten men dock att ena sig om att för publikens och eftervärldens dom framlägga samtliga akter i målet. Utom en stor portion takt har Mallet härvid haft en bundsförvant i de båda herrarnas lika starka förvissning om att ha rätt, deras övertygelse att ett offentliggörande endast kan gagna deras respektive sak – vilket paradoxalt nog visar sig fullt berättigat i båda fallen. Konflikten mellan Claudel och Gide rör inga frågor som är nedsättande för någondera av dem, och man kunde som motto över denna brutna vänskap sätta de ord som Claudel 1911 skriver i ett av sina brev: ”Vi måste någon av de närmaste dagarna talas vid såsom dessa personer i Dostojevskijs romaner som säger så förtroliga saker till varandra att de följande dag inte vågar se motparten i ögonen och grips av ett ömsesidigt dödligt hat”. Endast för att de under sin långa bekantskap grävde ända till botten av sina oförenliga personligheter blev till slut det fortsatta umgänget pinsamt för dem.

Det som man till en början frapperas av i denna kraftmätning är hur mycket gemensamt Gide och Claudel trots alla olikheter har. Båda insöp såsom ynglingar visdomsorden kring det Mallarméeska tobaksfatet under de märkliga aftonsittningarna hos symbolismens blide fader, och båda bevarade livet igenom inför konsten den aktning gränsande till mysticism som de därvid tillägnat sig. Att betrakta diktandet som ett yrke var för dem otänkbart: rentieren Gide liksom yrkesdiplomaten, sedermera ambassadören Claudel tryckte på egen bekostnad sina tidigare böcker i små upplagor på 10 till 200 exemplar, och ingendera drömde om andra läsare än en exklusiv tidskriftspublik för sina esoteriska ”traitéer” och såsom ospelbara betraktade dramer. De båda författarnas enighet i litterära frågor är också anmärkningsvärd. De kunde växla långa brev om sin ömsesidiga aversion för Remy de Gourmont eller om någon utebliven accent circonflex i Claudels böcker som Gide fått hedersuppdraget att korrekturläsa. Gide hade också tillfredsställelsen att se Claudel som flitig medarbetare ända från början i sin 1908 startade tidskrift La Nouvelle Revue Française, vars första kampår får en intressant belysning i deras korrespondens.

Den djupaste gemenskapen mellan de två diktarna var dock inte estetisk utan låg på ett annat och för vardera väsentligare plan. När Claudel 1899 skrev det första brevet till André Walters och Traité de Narcisses författare var det för att han hos den hugenottiske kollegan uppfattat den religiösa underton som outplånligt präglar Gides personlighet, ”den fångne broder i Kristus”, som han talar om ännu i sitt sista brev till Gide 1926. Han kände att kristendomen hos denna själ var en i djupaste mening äkta och verkande kraft, och han insåg att i förhållande till det stora flertalet av religonen oberörda författare Gide och han tillhörde samma känslo- och problemsfär. Denna intuition bedrog honom inte heller. Ju bättre överblick vi får över Gides produktion, dess tydligare framträder det kristna draget hos honom, och man kan rent av fråga sig om Claudel själv någonsin skrivit en bok mera genomsyrad av erfarenhet om kristen kärlek än Gides Den trånga porten.

Religionen var emellertid inte bara det plan där de två författarna möttes utan också det där deras motsättningar manifesterade sig. Claudels inställning till Gide präglas från första början av den fanatiske katolikens förhoppningar att omvända kollegan, en missionärsiver som kom även andra personer i kretsen kring Gide till del. Dennes ungdomsvän, poeten Francis Jammes, blev troende katolik under Claudels inflytande, och författarna Charles Louis Philippe samt Jacques Rivière visade tydliga tecken att pendla över från den gideska till den claudelska sfären. Gide själv ingav vid flera tillfällen den oförtröttlige förkunnaren förhoppningar om offentlig omvändelse, delvis beroende på att han under tvenne långa religiösa kriser kände ett starkt behov av att även till det yttre engagera sig för kristendomen, men kanske lika mycket på grund av det i hans väsen djupt förankrade och nästan sjukliga behovet av mänsklig sympati. Hans berättelse om Den förlorade sonens återkomst är den av hans skrifter som tydligast präglas av vännens inflytande. Gide ville bli uppskattad och accepterad av Claudel som han beundrade; denne å sin sida hade en mycket ljum personlig uppskattning för Gide och intresserade sig egentligen endast för hans omvändelse. Så snart dessa ömsesidiga förhoppningar definitivt avklippts förbyttes deras tidigare vänskap till bitter avoghet.

Varför kunde de två diktarna trots ömsesidig god vilja inte acceptera varandra? Vi kommer här till en fråga av stort principiellt intresse därför att den berör ett huvudtema i modernt kulturliv. Claudel och Gide startade båda från det andliga kristillstånd som den långt drivna rationalismen utmynnade i mot slutet av 1800-talet. Människan kände sig isolerad, vanmäktig, kluven och otillfredsställd efter den objektivitetens och vetenskaplighetens skola hon genomgått. Lösenordet blev: ”tillbaka till livskällorna”, en appell som förde Gauguin till Söderhavet, inspirerade Sorel (som förekommer i korrespondensen som livlig beundrare av Claudel) till hans beryktade våldsfilosofi och hos Gide lät immoralismens nietzscheanska hägring tona fram. Claudel fann sin lösning i en desperat katolicism, ett totalt uppgående i dess dogmer och en befriande hängivelse åt dess nådetillstånd. För honom blev katolicismen en universalmedicin inte bara för honom själv utan för hela den genom rationalismens och självprövningens syndafall lidande mänskligheten. Programskrifter sådana som hans Traité de la Connaissance och Art poétique med deras försök att medelst objektiva system övertyga läsaren om nödvändigheten av ett subjektivt engagemang leder mer än en gång tankarna till den senaste representanten för den antifilosofiska filosofien, Jean Paul Sartre, hur olika de båda författarna än i andra avseenden är.

Gides inställning till Claudels universalmedicin är ungefär densamma som till hans egen immoralism och till alla de andrn försöken att artificiellt återknyta kontakten med livskällorna. Han intresserar sig för dem därför att han inser deras nödvändighet, men han förskriver sig inte med hull och hår åt dem därför att erfarenheten lärt honom hur riskabelt det är att riva upp rationalismen med rötterna. Där de hämmande och kontrollerande krafterna upphör att verka spirar lätt ett farligt ogräs upp. Han klarlägger i sina egna böcker genom en serie mentala experiment det självbedrägeri, det onda, som en förbehållslös anslutning till immoralismen leder till. Hos Claudel ser han trots sin beundran klart de fel som uppgåendet i katolicismen uppmuntrar och sanktionerar: den självsäkra ofördragsamheten mot allt och alla, det särskilt för en protestant chockerande bekväma förhållandet till synden samt icke minst den monumentala likgiltigheten för andras lidande. Claudel hyllar vältaligt i sin diktning ”la souffrance”; för honom är den en nödvändig, positiv kraft, och stödd på denna kyrkliga princip bevittnar han t. ex. sin hustrus första förlossning med orubbat lugn (han betecknar händelsen i ett brev såsom ”enbart vacker och rörande”) samt möter oberörd sin vän Jammes’ ångestfulla ruelse över ett felslaget liv med orden: ”Jag, jag har min Gud!”. Han tar också följdriktigt i ett av sina brev parti för storinkvisitorn mot ”den falske Kristus” som Dostojevskij talar om i Bröderna Karamasov. Hänsyn, finkänslighet och medkänsla är det sista man skall söka hos Claudel. Han är fruktansvärd och skrämmande denne sublimt tjurskallige profet, mera lik konkvistadorernas blodtörstiga Gud än den kärlekens Kristus Gide tror på.

Att följa honom innebär utan tvivel lycka, avspänning, frid liksom all kapitulation inför en mäktig auktoritet som övertar individens ansvar och lyfter den skrämmande friheten från hans skuldror. Men Gide står emot, han avvisar denna lycka och föredrar att behålla sin oro, sitt tvivel, sin ständigt vakande misstänksamhet, framom att bli en av dessa medvetet trångsynta och sanktionerat hänsynslösa personer som han med skäl misstror. Det är lärorikt att se hur han tjugo år senare reagerar på samma sätt inför kommunismen som han gör inför Claudels katolicism. Åter frestas han av hoppet att kunna förlossa den nya människan och åter stöts han tillbaka av det onda som kan göras i det godas namn. Gide har uppburit mycken smälek, senast från existentialisternas sida, för sitt envisa fasthållande vid kravet på objektivitet, skepsis, själviakttagelse, men just denna otidsenlighet har gjort att hans röst blivit en av de få mänskliga och pålitliga i en värld som förhoppningen att återvinna den förlorade ”verklighetskontakten” lockat till besinningslös och okritisk hängivelse.

Den religiösa dragkampen är den röda tråden i Claudels och Gides korrespondens. Dess dramatiska vändpunkt levereras av en betydligt i delikatare fråga. Endast Claudels ständiga utlandsvistelser på olika diplomatiska poster samt hans profetiska blindhet kan förklara att han under femton års bekantskap ända till 1914 tydligen förblev okunnig om vännens sexuella anomali, som dock så påtagligt framträder redan i Jordisk Föda och Den Omoraliske. Det var en sida i Vatikanens Källare som äntligen fick fjällen att falla från hans ögon. Han skriver omedelbart ett brev som börjar med orden: ”I himlens namn, Gide!” och utmynnar i uppmaningen: ”Bota er, olycklige, och torgför inte dessa vedervärdigheter. Rådgör er med fru Gide...” I ett senare brev säger han bland annat: ”Trots alla läkare vägrar jag att tro på den fysiologiska determinismen”. Han anser framför allt att Gide bör vända sig till en präst, ty även om ”vi i dessa allvarliga köttets frågor alla syndar ... är det en helt annan sak att synda med beklagande och i vetskapen att man gör det onda ... än att tro att man handlar riktigt”. Gides accepterande av sin anomali förefaller honom monstruös och framför allt att han talar om den i sina böcker. Brevet utmynnar i en uppmaning att stryka ”denna horribla passage” ur boken. ”Småningom kommer man att glömma.” I sitt svar framlägger Gide mycket uppriktigt och gripande sin situation samt förklarar varför han inte kan rensa ut det ifrågavarande avsnittet. ”Vilken feghet skulle förmå mig att undansmussla denna fråga ur mina böcker eftersom jag en gång blivit kallad till författare. Jag har inte valt att vara sådan som jag är. Hypokrisien är mig avskyvärd, och jag vet att det finns människor som den dödat.” Claudel svarar: ”Ni har biktat er för mig. Om ni sagt samma sak till en präst hade ni fått absolution och era synder skulle vara som om de aldrig existerat”.

Gides homosexualitet är förvisso i och för sig varken särskilt intressant eller tilltalande. Dock har den för honom personligen liksom för hans läsare en utomordentlig betydelse såsom prövosten på hållbarheten av den livssyn han försvarar. Bedömer man livet på grundvalen av orubbliga dogmer, utgår man från hurudant livet enligt ens egen åsikt borde vara, då faller det sig också naturligt att vägra acceptera denna anomali såsom Claudel ville att Gide skulle göra. Har man däremot respekt för livet sådant det är och strävar man efter vidsynt förståelse, då inser man att en anomali k a n vara en källa till dygd, ja, man är inte bara beredd att acceptera Gide med hans ”lyte” utan önskar honom inte ens annorlunda.

Sista gången de två före detta vännerna träffades var 1925. De talade om Goethe som beundrar lika livligt som Claudel avskyr honom. Slutreplikerna i deras långa dialog kom många år senare. År 1931 skrev Gide i sin dagbok: ''Claudel. Jag tycker om honom och vill ha honom just sådan han är, dundrande mot alla kompromissande och ljumma katoliker. Vi kan godta honom, beundra honom; det är hans skyldighet att spy upp oss. Vad mig beträffar föredrar jag att bli uppspydd än att själv spy”. Claudel åter förklarade 1947 i en tidningsintervju: ”Jag ser ingen talang hos Gide. Hans inflytande är obegripligt, det är ett av de mysterier som omger mig… Polisen finns till för att ingripa mot giftblandare, och han är en sådan... Jag bekämpar detta inflytande med alla mina vapen. Ni måste förstå att svaret är ja eller nej.

– Och när det är ja och nej ?

– Jag förstår inte…''.