Vår syn på världen är till stor del beroende av vår förmåga att se mönster. Utifrån likheter och variation skapar vi kategorier som ligger till grund för vår tolkning av vad vi ser. Vi delar in tingen i organiskt och oorganiskt, i växter och djur, i däggdjur, kräldjur, fåglar... Men gränserna är inte alltid självklara och det är alltid något som faller utanför. Den franske författaren Georges Perec ägnade en stor del av sitt skrivande åt att undersöka just klassificeringens villkor och dess undantag, stundtals med en nästan matematisk noggrannhet. Nyligen utkom på Rámus förlag en översättning av hans ”81 fiches-cuisine à l”usage des débutants” med den svenska titeln 81 lättlagade recept för nybörjare. Det är ett samarbete med Pequod press och texten ges ut tillsammans med Harry Mathews Lantlig kokkonst från centrala Frankrike. Rostad urbenad rullad fylld lammbog (farce double). Magnus Hedlunds översättningar är berömvärda, likaså de två förlagens engagemang för de båda författarskapen. Man har tidigare givit ut bland annat Perecs ”Löneförhöjningen” och Mathews ”Enskilda nöjen” och verkar nu vilja slå ett slag för receptet som litterär genre. Ingen av texterna lämpar sig dock särskilt väl som recept och har väl heller aldrig varit menade som sådana. Av Hedlunds mellanord förstår man att inte heller han ser det kulinariska som texternas innehållsmässiga kärna. Det är därför svårt att komma ifrån att åtminstone Perecs text skulle ha kommit mer till sin rätt om den hade publicerats i ett annat sammanhang. Flera av hans artiklar och essäer väntar dessutom fortfarande på att översättas till svenska.

Texten består förvisso av just 81 korta recept, men läsaren upptäcker snart ett återkommande mönster. Det börjar som en känsla av déjà vu innan strukturen blir tydlig. Varje recept utgörs av fyra moment där de tre första - grund, tillagningssätt och serveringsförslag - finns i vardera tre varianter. Sjötunga, kalvbräss eller kanin. Ugn, gryta eller stekpanna. Champinjoner, grädde eller vermouth. De nio utbytbara delarna formar recept för recept en väv av olika kombinationsmöjligheter. Det fjärde momentet är unikt för varje recept och stör avsiktligt textens repetitiva rytm. De 81 texterna är, snarare än recept, ett sätt att utforska samspelet mellan återupprepning och avvikelse och ansluter sig därmed, som Hedlund påpekar, till en patafysisk idétradition.

Texten publicerades första gången 1980 och kom senare att inkluderas i den postumt utgivna ”Penser / Classer” (1985) som samlar ett urval av Perecs essäer och kortare texter, somliga inte mycket mer än fragment och anteckningar. Samtliga texter rör på ett eller annat sätt vårt förhållande till platser och ting och vår vilja att strukturera världen. Samtliga präglas av Perecs omisskännliga humor. Förutom ”81 lättlagade recept för nybörjare” kan nämnas ”Notes brèves sur l”art et la manière de ranger ses livres” som tar ned klassificeringens gränsdragningsproblem på vardagsnivå. Texten är en genomgång av konsten att placera böckerna i bokhyllan, om olika sätt att kategorisera: alfabetiskt, efter färg, efter språk... och om vilka böcker som är lätta att sortera - böckerna i Pléiadeserien och Baedekers reseguider - och vilka som är svåra - enstaka nummer av diverse tidskrifter. Samlingen innehåller även ”Je me souviens de Malet & Isaac” som i form av en lista över titlar och undertitlar ur gamla historieböcker blottlägger den nakna strukturen bakom vår förståelse av historien.

Texten som har fått ge namn åt samlingen - ”Penser / Classer” - består av 27 korta stycken. Alla är alfabetiskt märkta men bokstävernas ordning följer inte den alfabetiska, utan verkar först helt slumpartad. Vad som framstår som en total oordning utgör dock ett särskilt system. Enligt författarens förklaring följer bokstäverna den ordning i vilken de dyker upp i den franska översättningen av den sjunde berättelsen i Italo Calvinos ”Om en vinternatt en resande”. Man undrar kanske varför han har valt just den berättelsen som modell, men för att förstå betydelsen av valet bör man snarare fråga sig varför inte. Det finns ingen koppling mellan de två texterna; ordningen vilar på slumpens ostadiga grund. Trots det är inte strukturen obegriplig. Valet av referenspunkt är slumpmässigt, men utifrån denna punkt blir hela systemet överblickligt. Tilltron till slumpen är ett återkommande tema hos Perec. Man känner igen bejakandet av dess ordningsskapande förmåga såväl från essäer och romaner som från oulipistiska övningar som s + 7, där en text modifieras genom att varje substantiv byts ut mot det på sjunde plats följande substantivet i en på förhand vald ordlista. Den alternativa alfabetiseringen i ”Penser / Classer” är ett sätt att synliggöra det godtyckliga som en ofrånkomlig del av all klassificering.

Perec pekar även på den intima kopplingen mellan ordning och hierarki. Alfabetet gör ingen skillnad på ett A och ett B. Det är ett uttryckslöst och plant system. Den alfabetiska ordningen är i grunden lika godtycklig som den ordning Perec själv tillämpar i ”Penser / Classer” och bokstävernas placering säger oss inget om deras värde. Ändå räcker det att bokstäverna följer på varandra, att A kommer före B, för att alla ska förstå den värdering som ligger i ett uttryck som B-film. Den inbördes ordningen bildar grunden för ett hierarkiskt tänkande. Klassificeringar och ordningar kan därför inte förbli neutrala. På samma sätt vänder han sig mot det drag av utopi som han ser i varje försök till taxonomi. Ur en kaotisk verklighet försöker klassificeringen skapa ett ordnat system - ”en plats för var sak och var sak på sin plats”. Utopin lämnar ingen plats för det slumpartade, för avvikelser eller undantagsfall. Det som sticker ut osynliggörs och fogas in i befintliga klasser.

”Penser / Classer” innehåller även ett svar på Borges berömda essä om John Wilkins analytiska språk. Borges hänvisar till ett katalogsystem för djur som ska ha påträffats i en kinesisk encyklopedi och som består av 14 kategorier: (a) djur som tillhör kejsaren, (b) balsamerade, (c) tama, (d) spädgrisar, (e)
sirener, (f) fabeldjur, (g) vildhundar, (h) djur inkluderade i den föreliggande klassifikationen, (i) djur som far omkring som galna, (j) oräkneliga, (k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel, (l) etcetera, (m) djur som precis har haft sönder kruset, (n) djur som på håll liknar flugor. Liksom Perec bryter ned och ersätter befintliga kategorier synliggör Borges med glimten i ögat systematikens inneboende godtycke. Men det absurda med klassificeringen är inte främst dess förbryllande kategorier. Det omöjliga ligger, som Foucault påpekar, inte i kategoriernas avgränsning, utan snarare i att de inte vilar på en gemensam grund. Borges system saknar en plats där kategorierna kan mötas och definieras. Perec lägger i sin text fram egna kategorier, lika absurda men hämtade ur hans egen verklighet. Om Borges leder tankarna till en avlägsen och främmande kultur där man ser världen ur ett annat perspektiv, vänder Perec blicken hemåt och räknar upp kategorier med ett mycket konkret administrativt värde i vårt eget här och nu: (a) djur på vilka man kan satsa pengar, (b) djur som det är förbjudet att jaga mellan första april och 15 september, (c) strandade valar, (d) djur som vid införsel i landet sätts i karantän, (e) samägda djur, (f) uppstoppade djur, (g) etcetera, (h) djur som kan överföra spetälska, (i) blindhundar, (j) djur som har mottagit ett stort arv, (k) djur som får färdas i hytten, (l) bortsprungna hundar utan halsband, (m) åsnor, (n) ston som antas vara dräktiga. Varken Borges eller Perecs kategorier är otänkbara. Det är sammanhanget, anspråket på att de 14 tillsammans skulle utgöra ett enhetligt och heltäckande system, som stör läsarens ordningssinne.

Efter hand framträder i ”Penser / Classer” ett särskilt tänkesätt, en vilja att avslöja och ifrågasätta vedertagna strukturer. Läst tillsammans med övriga texter blir så även ”81 lättlagade recept för nybörjare” mer än bara en receptbok eller en meningslös formmässig lek. Texten visar hur små systematiska förändringar skapar ett mönster av variation och kontinuitet på ett sätt som för tankarna till Borges ”Biblioteket i Babel”. Böckerna i det oändliga biblioteket innehåller alla möjliga kombinationer av bokstäver. Genom att tecken för tecken variera sammansättningen kommer hyllorna att rymma allt från obegripliga nonsensramsor till klassiska litterära verk, samt alla dessa verk med alla upptänkliga stavfel. Perecs ambition är något mer blygsam men tekniken känns igen. På samma sätt skulle alltså de 81 recepten kunna vara en uttömmande lista över alla möjliga kombinationer av ingredienser och tillagningssätt. Men Perec är inte intresserad av att konstruera ett regelbundet system eller en tabell över alla möjliga utfall. I stället smyger han in det avvikande och oregelbundna. Det sista momentet i varje recept bryter repetitionens mönster och bidrar med ett element av förnyelse. Receptsamlingen kommer aldrig i närheten av en fullständig kartläggning eftersom författaren hela tiden tillför nya variabler i form av sparris, kastanjer, ångkokt potatis...

Klassificeringens metodik är ett viktigt tema också i ”Espèces d”espaces” (1974) där Perec ägnar sig åt vår rumsliga omgivning. Liksom vi med hjälp av språkliga kategorier sorterar tingen är det vi som definierar rummet. Det är vi som avgränsar det i begripliga och överblickliga enheter. I en avlägsen tid fanns det förvisso inte rumsliga kategorier som korridorer och trädgårdar, städer och landsbygd; men i vår egen tid måste vi inse att rummet är splittrat. Det finns inte en obruten namnlös rymd, utan många små rumsliga stycken, av olika storlek och beskaffenhet. ”Espèces d”espaces” är ett försök att beskriva och klassificera dessa rumsligheter. Utforskningen av rummet utgår från det oskrivna bladet och börjar med orden ”J'écris...”. Liksom det gudomliga ordet enligt den kristna traditionen föregår och skapar rummet och tiden måste världen för Perec benämnas för att bli verklig. Rummet måste skrivas och första kapitlet ägnas åt att bestämma själva utrymmet för skriften. Texten spretar över sidorna, horisontellt och vertikalt; den söker sig ut i marginalerna och ned i fotnoter. Likt en kartritare som trevande beskriver ett okänt landskap rör sig författaren över sidan. Formatet definieras: A4, internationell standard, 21 x 29,7 cm.

När så parametrarna för textens utbredning har satts upp tar han sig an att beskriva rummet. Från den ursprungliga sidan rör sig verket utåt i allt större cirklar över lägenheten, kvarteret, staden... Att klassificera rumsligheten innebär att återupptäcka det självklara. Vi måste tvinga oss att beskriva såväl det vi tror oss känna till som det vi tror vara oviktigt. På samma sätt som biologen söker efter det som skiljer en växt från en annan genom att samvetsgrant studera och anteckna så många karaktärsdrag som möjligt måste författaren skriva för att kunna se världen. ”Espèces d”espaces” är sålunda en hyllning till förfrämligandets konst. Genom att beskriva en gata i minsta detalj eller genom att beskriva alla enskilda moment i en sedan länge invand rörelse framträder tillvaron i sina beståndsdelar och bildar grunden för en strukturering av rummet.

Men Perecs misstro mot alla taxonomiska system gör sig gällande även i ”Espèces d”espaces”. Jag skulle önska, skriver han i slutet, att det fanns fasta och oföränderliga platser - men de finns inte. Skrivandet är ett försök att konservera och hålla fast en avgränsad del av rummet, men tiden sköljer obönhörligen undan grunden för rumsligheten. Våra försök att beskriva och bemästra världen kommer därför alltid vara förgäves. Ändå är det inte med en känsla av nederlag som Perec lämnar läsaren. Det är avvikelserna som intresserar honom snarare än de ofelbara systemen. Utan dem fanns det inget att skriva.