I sitt tal inför FN:s generalförsamling den 21 september försvarade president George W Bush den amerikanska utrikespolitiken och i synnerhet krigen mot Irak och den internationella terrorismen. I största allmänhet vidhåller presidenten, och hans valkampanjstab, att läget i de två konfliktdrabbade länderna Irak och Afghanistan är under kontroll och att utvecklingen går åt rätt håll. Val ska enligt planerna hållas i Afghanistan den 9 oktober och i Irak i januari nästa år. Projektet att demokratisera staterna i Mellanöstern gör följaktligen framsteg.

Sällan har klyftan mellan försvarare och kritiker av den sittande amerikanska administrationens utrikespolitik varit så bråddjup som i dessa dagar. De amerikanska styrkorna har i praktiken överlåtit hela städer åt rebellerna, skriver Scott Johnson och Babak Dehghanpisheh i Newsweek den 20 september, ”och det mesta av landet i övrigt har blivit en stridszon”. Kritiska antigerillaexperter varnar för att USA-alliansens motståndare för närvarande håller på att skifta strategi från sporadiska terrorattentat och kidnappningar till regelrätt uppror. Andra menar att den provisoriska karzairegimen i Afghanistan knappt ens kontrollerar huvudstaden Kabul och att resten av landet behärskas av allt mäktigare krigsherrar och en reorganiserad talibanrörelse. Ytterst handlar debatten om den nya världsordningen och på vilket sätt den enda supermakten USA ska hantera sin givna roll som världspolis. Seger eller nederlag – det sistnämnda alternativet med ofrånkomlig legitimitetskollaps och raserad avskräckningseffekt som konsekvens – lär påverka hela världssamfundets stabilitet under de kommande decennierna.

En av Bushadministrationens hårdaste kritiker är ”Anonymous”, den okände författaren till den nyligen publicerade boken Imperial Hubris: Why the West is Losing the War on Terror (Brassey's Inc, 307 s). Enligt uppgift är den anonyme författaren en hög amerikansk underrättelseofficer med drygt 20 års erfarenhet av Afghanistan och den sydasiatiska regionen. Redan 2001 gav denne ut en första bok med titeln ”Through Our Enemies' Eyes: Osama bin Laden, Radical Islam, and the Future of America”. Bakom dessa sensationella ”CIA-läckor” döljer sig – rimligtvis – djuplodande interna konflikter inom de amerikanska underrättelseorganen.

President Bush är Usama bin Ladins allra bäste vän, konstaterar författaren inledningsvis. Vid det amerikanska anfallet mot Irak, som inträffade den 20 mars 2003, utplånades i stort sett det folkliga stödet för USA över stora delar av den muslimska världen. Precis som exempelvis den västtyska terrorgruppen Rote-Armee-Fraktion, den så kallade Baader-Meinhof-ligan som var verksam på 70-talet, har al-Qaida i drygt ett decennium gjort upprepade försök att provocera den fientliga statsmakten – i det här fallet USA – till en våldsam motreaktion. Bakom denna ”spänningens strategi” skymtar naturligtvis den strategiska tanken att en uppblossande konflikt ska marginalisera de demokratiska och kompromissvilliga politiska krafterna i de drabbade länderna och i ett slag göra al-Qaida till den folkliga motståndsrörelsens populära avantgardeparti. Usama bin Ladin kan knappt ha trott sina ögon när Bushadministrationen, efter talibanregimens sammanbrott i december 2001, offentliggjorde sitt beslut att störta Saddam Hussein. Den amerikanska ockupationspolitiken i Irak och Afghanistan är – parallellt med stödet till Israel – al-Qaidas mest effektiva mobiliseringsinstrument.

Al-Qaida är definitivt inte en religiös katastrofsekt som strävar att iscensätta ett Harmagedon för att påskynda det utlovade Gudsrikets ankomst på den Yttersta dagen, påpekar Anonymous. Usama bin Ladin är ingen galning och inte heller någon vilsen rikemansson som leds i fördärvet av sitt onda genius, den egyptiske terroristledaren Ayman al-Zawahiri. Al-Qaidas politiska program genomsyras av en tydlig strävan att upphäva de postkoloniala beroendeförhållanden som under hela efterkrigstiden blockerat den ekonomiska utvecklingen i Mellanöstern och dessutom tvingat de oljeproducerande länderna att sälja sin enda exploateringsbara råvara till underpris. Till skillnad från den iranske revolutionsledaren ayatollah Khomeini, som fördömde den degenererade västvärldens andliga och intellektuella inflytande på de muslimska massorna, koncentrerar sig bin Ladin på de ojämlika marknadsekonomiska strukturerna. Demoniseringen av al-Qaida och dess ledargarnityr – kombinerat med en oförmåga att tolka den raffinerade religiösa retoriken – har dock berövat de västliga mediekonsumenterna varje möjlighet att begripa sammanhanget.

Al-Qaidas partiprogram består i huvudsak av sex fundamentala krav. I den första punkten krävs att USA ska avveckla allt bistånd till Israel och att den judiska staten ska ersättas av en palestinsk, islamistisk statsbildning. För det andra ska USA, och övriga västländer, dra bort alla militära styrkor från den arabiska halvön och andra muslimska länder. USA-alliansen ska omedelbart upphöra med all inblandning i Afghanistans och Iraks inre angelägenheter. USA ska inte heller stödja de
stater som förtrycker muslimska minoriteter. Exempel är Indien, Kina, Ryssland och Filippinerna. För det femte kräver al-Qaida att de muslimska staterna ska ta kontroll över de olika ländernas energiresurser och avveckla de kartellprisöverenskommelser och andra handelsavtal som främst gynnar den industrialiserade världen. I den sista punkten formuleras så det revolutionära kravet att samtliga de korrumperade muslimska despoter som härskat i decennier – tack vare stödet från västvärlden – ska störtas snarast möjligt och ersättas av islamistiska regeringar. Den enda muslimska makthavare i modern tid som kan anses legitim, enligt al-Qaidas måttstock, är den afghanska talibanregim som störtades av den USA-ledda alliansen 2001.

Visst är al-Qaidas målsättningar samhällsomstörtande, konstaterar Anonymous, men organisationens ledare kan definitivt inte avfärdas som religiösa vettvillingar. Faktum är att de flesta människor i Mellanöstern och i de övriga muslimska länderna kan skriva under på al-Qaidas samhällsanalys, även om en massiv majoritet tar avstånd från bin Ladins brutala terrorstrategi. När Irakinvasionen inleddes, i mars 2003, fördömdes den angloamerikanska krigspolitiken unisont av otaliga religiösa lärde längs hela det teologiska spektrat. Även moderata och regimanknutna skriftlärde utfärdade flammande fatwor, med krav på heligt krig mot de otrogna angriparna, som knappast skilde sig från al-Qaidas militanta budskap. I en opinionsundersökning, som den saudiarabiska underrättelsetjänsten lät genomföra 2002, uttryckte över 95 procent av saudierna i åldersgruppen 25-41 år sympati för Usama bin Ladin. I själva verket konkurrerar han med de härskande regimernas portalgestalter, populära dissidenter och politiserande skriftlärde om det moraliska och politiska ledarskapet i den muslimska världen. Den man som i västliga media fördöms som psykopat och massmördare hyllas faktiskt i Mellanöstern som något av en korsning mellan den mytomspunne sultanen Saladin, Robin Hood och den helige Franciskus av Assisi.

USA har drabbats av stormaktsarrogans och hybris, hävdar Anonymous. Problemen kan spåras tillbaka till 1945 med den första atombomben, segern över axelmakterna och landets nya ställning som världsledande supermakt. Titeln ”Imperial Hubris” syftar följaktligen på den fatala åkomma som drabbat de flesta härskarna i historiska imperier från romarrikets dagar till vår egen tid. Under det kalla krigets sista ”afghanska” fas, från 1979 till 90-talets början, utbildades tusentals amerikanska Afghanistanexperter som behärskade det mesta av intresse från landets besvärliga terrängförhållanden till det traditionsrika klansamhällets komplicerade regelverk. Men ingen beslutsfattare i ansvarig ställning tog någon notis om den samlade expertkårens råd och varningar när attacken mot talibanregimen planerades i september 2001. Knappast någon behärskade de afghanska språken. Ingen brydde sig heller om att analysera Storbritanniens och Sovjetunionens erfarenheter av antigerillakrigföring i Afghanistan trots att, för att ta ett exempel, den sovjetiska generalstabens insiktsfulla efterkrigsanalys till och med fanns översatt och publicerad på engelska. En likartad nonchalans, och en naiv tro på att USA:s förkrossande teknologiska övertag ska lösa alla problem, säger sig den märkbart frustrerade Anonymous ha funnit hos de militärstrateger som planerade irakkriget 2002-03.

Yttre hot tenderar, som bekant, att framtvinga nationell endräkt. Nazitysklands brutala ockupationspolitik under andra världskriget tvingade de politiska partierna i många besegrade länder att lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan. På samma sätt gick västinspirerade afghanska demokrater, reaktionära klanmiliser och revolutionära islamister samman under mujaheddinrörelsens paraply för att bekämpa den kommunistiska Kabulregimen och de sovjetiska ockupanterna på 80-talet. Händelseförloppet sedan 2001 har gjutit liv i en ny nationell afghansk enhetsprocess, hävdar Anonymous, den här gången med udden riktad mot den USA-ledda ockupationsstyrkorna. Det finns faktiskt ingenting som antyder att de afghanska klanledarna och krigsherrarna, som redan besegrat en sovjetisk ockupationsarmé på 140 000 man efter åtta års krig, i det långa loppet ska acceptera en amerikansk lydregim och en västinfluerad president (Hamid Karzai) som inte ens har stöd i sin egen släktgrupp bland de mäktiga pashtunska klanerna. Den reorganiserade talibanmilisen och al-Qaida har redan ingått allianser med Gulbuddin Hekmatyar, Yunis Khalis och Jalahuddin Haqqani, inflytelserika mujahedinledare som hyllades av president Reagan som ”freedom fighters” under den antisovjetiska kampen.

Bushadministrationens globala krig mot terrorismen finner ingen nåd inför den anonyme underrättelseexpertens kritiska ögon. Frågan är inte om, skriver han, utan när talibanerna kan återta makten. Invasionerna i Afghanistan och Irak, och den USA-ledda ockupationspolitiken, klassificeras utan vidare som strålande segrar för al-Qaida och Usama bin Ladin. Vad världens bevittnat
under den senaste tioårsperioden är inte sporadiska terrorattacker, utförda av religiösa tokstollar, utan början på ett islamistiskt uppror som i sinom tid kan mobilisera åsidosatta befolkningsgrupper över hela världen om inte den hybrisdrabbade supermakten USA förändrar sin repressiva strategi. Anonymous förutspår också en ny terrorattack mot USA, denna gång med massförstörelsevapen. I maj 2003 utfärdade den unge saudiske teologen Shaykh Nasir bin Hamid al-Fahd en fatwa som godkänner bruket av massförstörelsevapen i kampen mot de otrogna, även om oskyldiga muslimer skulle drabbas. Den religiösa legitimationen är följaktligen säkrad

Alternativet? Som ett första steg förespråkar Anonymous en återgång till Clintonadministrationens mer defensiva utrikespolitik under 90-talet. Det som krävs på längre sikt är rimligtvis en gigantisk marshallplan, en systematisk tillväxtstrategi för Tredje världen som kan ge framtidstro och hopp åt miljarder människor i krisdrabbade samhällen. Boken ”Imperial Hubris” kan, även om en läsare har invändningar mot Anonymous kompromisslösa kritik mot den så kallade Bushdoktrinen och bushadministrationens krigspolitik, bidra till att bredda perspektiven när debatten om terrorhot och antiterrorpolitik rullar vidare.