Livsvetenskapernas rapida framsteg har de senaste tre decennierna flyttat fram gränserna för möjligheten att undersöka och behandla svåra sjukdomstillstånd. Naturens egna läkningsprocesser har så länge man kan minnas varit föremål för målinriktade medicinska interventioner. Under alla tider har människan samverkat med, överlistat och även motarbetat naturens krafter och slumpmässiga gång. Denna utveckling har den senaste tiden ytterligare fått upp farten.
Vissa till en början etiskt tvivelaktiga behandlingsmetoder och medicinska landvinningar har rönt stor framgång och fått ett enormt socialt och politiskt genomslag. Från vaccinationer till de första hjärn- och hjärtoperationerna, från provrörsbefruktning till livräddande behandlingar av för tidigt födda barn, från ingrepp med antibiotika till behandling med stamceller från vuxnas benmärg har man påverkat eller motverkat naturens ofta grymma regim. Dessa och många andra metoder har fått en bred etisk och politisk acceptans.
Nya lovande medicinska genombrott är att vänta. Visserligen har man, förutom upptäckten av en mängd sjukdomsframkallande gener och enstaka genterapeutiska utredningar, i stort sett låtit generna vara i fred. Men det är just generna som i dag tilldrar sig allt större intresse. Efter kartläggningen av människans genom hoppas man förr eller senare kunna skapa nya genterapeutiska möjligheter. Det är emellertid inte där man behöver dra i den etiska nödbromsen. Däremot beträder man ett etiskt minfält i samband med att det börjar handla om genteknologisk styrning av människans ärftliga anlag som i sin tur styr och bygger upp hela organismen. För närvarande skymtar denna medicinska potential först vid framtidens horisont. Dagens bioteknologiska dynamik rör sig allt närmare denna än så länge bara glimtvis kända eller anade terräng.
Den typ av selektion som syftar till en förändring av det biologiska arvet utgör en etisk och social utmaning av helt nya dimensioner. Grundfrågan är om vi vill ta steget i riktning mot en liberal eugeniskt präglad praxis som sträcker sig bortom terapeutiska mål. Med positiv eugenik avses förbättringar av människans givna genetiska anlag. En avsiktlig styrning i akt och mening att förändra avkommans genetiska disposition uppfyller kriterierna för det man kallar positiv eugenik, om styrningen överskrider de strikt terapeutiska gränserna. Det är fortfarande framtidsvisioner men knappast bara luftiga utopier.
Gränsen går således mellan de av naturen uppkomna och de av människan framställda arvsanlagen. Det som i dag händer i laboratoriernas undanskymda labyrinter kan en vacker dag bli etablerad verklighet. Konkret kan man föreställa sig, att genetiskt förändrande ingrepp görs i livets inledningsskede efter provrörsbefruktning då cellerna fortfarande är totipotenta och därför kan föra den omstöpta genetiska hemgiften vidare till hela organismen och till kommande generationer. Ingreppet syftar till att befrämja mänskliga förmågor såsom intelligens eller praktisk färdighet, eller att styra den nya mänskliga varelsen till att få en kraftfull kroppslig kondition och en robust själslig styrka. Både växter och djur har varit föremål för gentekniska behandlingar för att förse dem med önskade egenskaper.
Valet av vilka barn man vill respektive inte vill ha sker alltså inte längre primärt som ”negativ eugenik”, genom bortsorteringen av ”undermåligt” mänskligt liv. I stället förväntas föräldrar enligt sina egna preferenser välja att höja barnens prestationsförmåga eller påverka dem i fråga om intressen och begåvning. Så snart vuxna människor betraktar och behandlar en önskvärd genetisk utrustning för avkomman som en formbar produkt kan de med hjälp av gentekniken skapa en design enligt sin egen smak. Föräldrarna ger inte bara upphov till en ny människas existens, de framstår också som det nya livets arkitekter.
I dag ligger således den principiella demarkationslinjen mellan en färdig genetisk grundritning som under livets lopp utvecklas enligt ett givet schema, och en öppen färdriktning som utgår från icke-kunskap om livets möjligheter. Gränsen går mellan vuxnas val av genetisk design och ett människoliv som har kommit till genom en oförutsebar och obestämbar kombination av föräldrarnas ärftliga anlag. Gränsen går mellan ett fastställt genetiskt mönster och ett liv där människan inte besparas den moraliska ansträngningen att själv finna balansen mellan hänsynstagande rättvisa och självförverkligande frihet.
Det är uppenbart att sådana framtidsutsikter för arten homo sapiens väcker kraftiga reaktioner, åtminstone i västvärlden. I motsats till den anglosaxiska litteraturen är den livliga medicinetiska diskursen på den europeiska kontinenten relativt okänd i Sverige. En av Tysklands mest framstående och mest efterfrågade filosofer, Jürgen Habermas, har nyligen utförligt befattat sig med framtidens eugeniska panorama, i boken Die Zukunft der menschlichen Natur. Auf dem Weg zu einer liberalen Eugenik? (Suhrkamp, 167 s).
Bland medicinens aktörer skiljer Habermas mellan terapeuten och designern. Terapeuten kan inom
ramen för sin kliniska praxis förhålla sig till sin patient - som kan vara ett ofött barn - på ett sätt som respekterar dennes rätt att vara sig själv. Målet är att se till patientens hälsa och välbefinnande. Designern däremot har en inställning till embryot som präglas av missnöje med dess genetiska utrustning och vill förändra den i sin helhet. Målet är en ny och omarbetad upplaga av homo sapiens.
Vi måste räkna med en framtid då flera grupper av människor följer skilda vägar i utvecklingen, inte genom naturligt utan genom genteknologiskt urval. Om detta händer skulle det kunna finnas diverse grupper av varelser, var och en med sin egen ”natur”. Ska vi bryta upp den befintliga mänskliga gemenskapen och bygga ett nytt klassamhälle med homo transsapiens, homo turbosapiens, eller varför inte homo nanosapiens i spetsen? De skulle förhålla sig till varandra endast genom härstamningen från samma mänskliga ursprung. Filosofen frågar om vi verkligen vill det.
Habermas sammanfattar det etiska dilemmat genom att ställa själva grundfrågan: finns det en skillnad i människans självuppfattning om hennes genetiska hemgift beror på föräldrarnas alstring av en ny mänsklig varelse med en slumpmässig genetisk utrustning i enlighet med naturliga livsprocesser, eller om den beror på ett medvetet och avsiktligt val av ett barn med bestämda egenskaper, med hjälp av gentekniska konsulter? Han menar att det förra är att föredra och lägger fram några argument för sin uppfattning.
Först och främst kan människor som har varit föremål för gentekniska ingrepp inte betrakta sig själva som ”författare” till sin egen livshistoria. I förhållande till sin föräldrageneration kan de inte oinskränkt betrakta sig själva som likvärdiga personer. Deras egna livsintressen kan kollidera med de genetiskt fixerade avsikterna hos överambitiösa föräldrar. Den genetiska styrningen som lägger spår för dem hindrar dem att välja sin egen väg. Styrningen bottnar i autonoma beslut hos föräldrar eller deras företrädare som minskar barnets eget
autonomiutrymme.
Vidare utgör eugeniska byggplaner en grov och grotesk form av paternalism. Märkligt nog är det inte minst de som avvisar en föråldrad förmyndarmentalitet som också förordar en genetisk nydaning av avkomman. Detta är en självmotsägelse och i förlängningen ett självbedrägeri. En avsiktlig genetisk styrning lägger sig konstitutivt och irreversibelt i biografin av den designade personen. Genetiska program låser eller åtminstone minskar mottagarens möjlighet att själv ta ställning och välja ståndpunkt i fråga om vem hon vill vara. Denna form av paternalism går stick i stäv mot Habermas axiom om ett samhälle där herrschaftsfreie Kommunikation ska råda. Föräldragenerationens genetiska herravälde rubbar möjligheten till kommunikation mellan jämlikar.
Varje människa bör alltså ha möjlighet att tolka världen ur sitt eget perspektiv, handla enligt sina egna motiv, skapa sina egna projekt, upptäcka och följa sina egna intressen och avsikter och kanske dela dessa med andra människor, men aldrig påtvinga dem någon annan. En avsiktlig förändring av en människas arvsanlag tränger sig ensidigt och oåterkalleligt på hennes identitetsuppfattning. Hon saknar ett fundamentalt genetiskt och mentalt villkor för att hon ska ta över sitt liv i egen regi med ett eget ofrånkomligt ansvar.
Det är inte bara föräldrar som skulle påverkas av en förändrad eugenisk standard. En utbredd eugenisk kultur skulle sannolikt skapa tillvänjningseffekter med högre krav på samhällets syn på och insatser för önskade genetiska dispositioner och eftersträvad hälsa. Habermas menar att ett samhälle där ett välsmort system på genetisk grund ersätter människans ihärdiga bearbetning av konflikter och enträgen strävan efter försoning och fred är både odrägligt och omöjligt.
Habermas är självkritisk nog för att pröva och väga invändningar mot sina egna argument. Naturligtvis kan även det traditionella, slumpvis tillkomna genetiska arvet och miljöfaktorer påverka barnet. Problemet är att den genetiskt modifierade personen inte kan revidera eller motsätta sig modellskaparens beslut. Det är otillständigt att utifrån egna föreställningar om det goda livet skapa livsvillkor som av arvtagarna skulle uppfattas som ett otillbörligt intrång i den egna integriteten. Miljöpåverkan kan den som påverkas revidera. Föräldrarnas avsikter och metoder i uppfostran har i otaliga fall resulterat i revolt med en mot föräldrarnas avsikter motsatt inriktning. Barnet utvecklar sig självt till språkvetare eller konstnär och inte till ingenjör eller företagsledare som hade planerats av föräldrarna.
Habermas drar slutsatsen att varje människa har rätt till ett genetiskt arv som inte har förändrats genom artificiella ingrepp. Gentekniska metoder som inte kan rättfärdigas av kliniska avsikter att bota och lindra måste förkastas eftersom de inskränker de behandlade personernas moraliska status. Målet måste därför vara att begränsa genetiska ingrepp till terapeutiska och inte eugeniska ingrepp.
En liten episod kan spegla filosofens slutsats. På en internationell kongress i medicinsk etik berättade en kvinnlig professor i medicinsk genetik vid universitetet i Haifa i något informellt samtal, att det var tur att människan skapades av Gud och inte av henne själv. Om nämligen människan hade skapat sig själv skulle resultatet ha blivit en perfekt projektion av alla hennes drömmar om sig själv. Endast en perfekt produkt skulle hon vara nöjd med. Denna sin egen tillverkning skulle människan givetvis också få förstöra för att kanske sätta något ännu bättre i dess ställe. Men Gud respektive naturen har inte skapat en perfekt människa, tvärtom, hon är bristfällig både som biologisk varelse och som moraliskt och andligt subjekt. Om bristfällighet och sårbarhet inte längre ingår i människans definition och självbild berövas hon ivern och strävan efter både kärlek, rättvisa och barmhärtighet. Frihet och ansvar skulle bli rena illusioner.
Liknande insikter finner man även bland företrädare för dagens livsvetenskaper i Sverige. Helt i överensstämmelse med Habermas grundsyn, om än oberoende av honom, skrev professor Ulf Pettersson, klinisk genetiker vid Uppsala universitet, redan för 20 år sedan: ”Livet har under årmillioner utvecklats till en sinnrikt komplicerad väv, som i de flesta fall fungerar med stor ändamålsenlighet. Inför den kunskapen bör vi leva med ödmjukhet och respekt i övertygelsen att naturen oftast själv har de bästa lösningarna också när det gäller människans liv och utveckling. Vi får inte bli så självupptaget fixerade av att ständigt försöka förbättra och förlänga vårt liv att vi inte kan - eller glömmer bort att leva det” (”Generna i vågskålen”, 1984). Inför framtida möjligheter bör företrädarna för en upplyst filosofi och en självkritisk biologi fortsätta den för mänsklighetens framtid livsviktiga dialogen.
