År 1792 hade britterna fått nog av ett arrogant och isolationistiskt Kina. Den 26 september lade tre skepp ut från Londonkajerna med en delegation på 700 personer under ledning av lord Macartney. Avsikten var att den i Peking skulle övertala kejsar Qianlong att öppna sina marknader för varor västerifrån och så rätta till det fatala handelsunderskottet gentemot Kina.

Silvret var det enda som dög i utbyte mot det alltmer begärliga kinesiska teet. Situationen var ohållbar, eller som Julia Lovell säger i sin nyutkomna bok Den stora muren. Kinas historia under 3000 år (övers: Tomas Håkanson, Norstedts, 346 s), Asien höll på att bli ett svart hål i den brittiska ekonomin.

Framme i Kina, efter nio månader till havs, hade delegationen stora svårigheter att alls få audiens hos kejsaren. I hans ögon var lord Macartney bara en i raden av vasaller som kom till Peking för att frambära sin tribut. I etikettsfrågorna redan brände det till ordentligt, britterna vägrade kategoriskt att utföra kowtow, det vill säga att tre gånger falla på knä och lägga sig raklång med huvudet mot marken. Ett England som hunnit leva sig in i rollen som ledande världsmakt mötte här Mittens lika självuppfyllda rike. Effekten blir lätt komisk, inte utan skäl talar Alain Peyrefitte om en dialog mellan döva.

Gåvorna man hade med sig gjorde inte heller de någon succé, hur noga uttänkta de än var ur kommersiell synpunkt. Teleskopen och planetarierna kvitterar kejsaren med att de bara dög att roa småbarn med. Och delegationen fick en gång för alla veta att ”vi har aldrig satt värde på tekniska uppfinningar, och vi har inte det minsta behov av ert lands produkter”. Sämre kunde inte resan ha slutat.

På det personliga planet reagerade britterna i sin tur med att efter bästa förmåga nedvärdera sitt värdland. Teatern var ”grov och vulgär”, och musiken ”en samling osköna oljud”. Även hygienen får sina slängar, i hela Kina fanns inte ett anständigt avträde.

Nära 50 år senare skulle västmakterna i opiumkriget med våld trygga den inbrytning som nu inte blev av. Och då hade deras flottor ironiskt nog god hjälp av den kompass som de angripna själva experimenterat fram! Kejsaren förteg visligen att uppfinningar en gång varit en kinesisk specialitet, boktryck och papper, rodret, krutet och eldvapnen - allt var kineserna först med. Men nyheterna exploaterades aldrig effektivt, kompassen exempelvis användes mest till att leta upp lämpliga gravplatser och krutet i sin tur kom bäst till sin rätt i smällare mot onda andar.

Grannen Japan valde en helt annan väg, när kommodor Perry 1853 öppnade landets hamnar för den internationella handeln insåg japanerna att för att överleva måste nationen tekniskt snabbt komma ifatt västerlänningarna. Med sitt förakt för barbarerna, även när de kom västerifrån, hade kineserna tappat all meningsfull kontakt med en omvärld i dynamisk rörelse. (Men vad duger ”framsteget” till i ljuset av kommande ekokatastrofer? Kanske borde fler ha följt det kinesiska exemplet.)

En alltmer magsur lord Macartney livades upp av mötet med ”den stora muren” norr om Peking. 26 fot hög och ungefär fem fot tjock slingrade den sig smidigt anpassad till den nyckfulla terrängen (längden var 1 500 engelska mil), här triumferade kinesisk ingenjörskonst på ett sätt som kom även högdragna engelsmän att förstummas. Senare skulle miljoner turister strömma till, bland dem Nixon, men som en symbol för kinesisk urkraft hyllades muren också av talman Mao och Sun Yat-sen, republikens grundare. Deras mur var visserligen ”bara” 500 år gammal, de första spadtagen togs redan på 600-talet f Kr och då med packad jord i stället för blåaktigt tegel som material.

Julia Lovell låter inte lika bedårad, att muren är ledmotivet framom andra i hennes briljant genomförda, alltid lika läsvärda studie, betyder inte att den blir särskilt skonsamt behandlad. Tvärtom får bygget hos henne något absurt och olycksbådande över sig, det var inte värt sitt pris i umbäranden och mänskooffer. Själva den ödslighet som häftar vid dessa nordliga utposter är pregnant fångad, öknar utan växtlighet, pinade av ständiga sandstormar växlar med bergskedjor där vattnet om vintern är så kallt att det spräcker tarmarna. Där de huttrande står på vakt i väntan på nästa mongolanfall måste vaktposterna ha känt sig övergivna av både Gud och människor.

Hela idén med murar anser Lovell vara förfelad. Hur ofta hände det inte att Maginotlinjens öde upprepades på kinesisk mark och fienden tog en retsam omväg kring försvararna. Och alltid fanns det ett inbjudande hål i muren eller vakter som kunde mutas. Djingis khan visste vad han talade om: ”Styrkan hos en mur beror på modet hos dem som vaktar den.”

Men om resultatet var så tvivelaktigt, varför fortsatte då kineserna att dynasti efter dynasti bygga och reparera sina murar? Kanske behövdes muren även som myt, känslan av trygghet var illusorisk, men den värmde skönt när nomadfaran blev aktuell.

Murar kan på en gång vara både defensiva och offensiva. Lovell hänvisar till väggen som nu med sina diken, elstängsel och spaningsapparater i rask takt reser sig runt Israel. Meningen är att skydda invånarna mot en ond omvärld, men följden blir att judarna frivilligt gör sig till främlingar i Mellanöstern, hur djupa rötter de än har i regionen. De höga murarna kastar samtidigt sin tunga skugga över hela Västbanken.

I valet mellan slutenhet och öppenhet har både mandarinernas Kina och det moderna Israel valt det förra. Lovell påpekar att Kinas vägran att samtala och handla med nomaderna tvingade dem att skaffa det de behövde med våld. Muren i Mellanöstern hotar att fungera lika destruktivt.

Men Kina hade också andra och mer subtila medel att tämja bångstyriga gränsstammar. Redan Han-dynastin i början på vår tideräkning förstod att binda stäppens och oasernas folk vid sig genom utvalda gåvor av jade och siden. Sina prinsessor gifte man lika givmilt bort i hopp om att den vägen vänja barbarhövdingarna vid kinesisk lyx och förfining. Och unga män från provinserna kallades som gisslan till palatsen i Ch”ang-an, för att sedan bländade av den kejserliga livsstilen återvända hem som trogna Han-agenter. Våg efter våg av erövrare slutade med att främlingarna bytte identitet och försvann i det kinesiska folkhavet.

Metoden känns igen redan från antiken, inte ens gallerna som Caesar behandlat så brutalt kunde i längden motstå suget från Rom. Ryssland däremot var en stormakt där centrum inte självklart stod över periferin, även som tsarens betrodda bar balter och finnar på ett väl dolt förakt för den solkiga ”österländska” omgivningen.

I sin mest förföriska form möter oss det gamla Kina i Hangzhou, huvudstaden i Sungriket. Det låg sydväst om det moderna Shanghai, och var något av ett kinesiskt Venedig. Hit kom också Marco Polo på sin berömda resa under 1200-talet, och entusiastiskt beskriver han nätet av broar och kanaler, med dess rader av fruktträd som gracilt böjde sig över näckrosorna och de blå lotusblomstren. Om våren var persikolundarna i sin fulla prakt, och en av dem kallades ”Den röda skymningens äng”. På kvällen gav sig tusentals båtar ut på stora Västra sjön, med den drömska effekten förhöjd av lutspelet och de glimmande lanternorna.

Men Hangzhou var också ett intellektuellt centrum, där målare och poeter, zenmunkar och hovmän kunde träffas på jämställd fot. Det märkliga är hur lågt värderad krigarkasten var i den här miljön, fysiska färdigheter var över huvud taget inget som räknades, desto mer lidelsefullt ägnade man sig åt intressen som kalligrafi och trädgårdsdesign. Försvaret sköttes av legotrupper, Marco Polo påstår rentav - hur föga trovärdigt det än låter - att invånarna i Hangzhou inte själva ägde några vapen. I kinesisk poesi är krigaren härefter mer ett ömkansvärt offer än en hjälte.

Det andliga klimatet var djupt påverkat också av buddismen, en religionsform som trängde in i Kina redan under första århundradet efter Kristus. På ett befriande sätt skulle den mjuka upp det rationella, så lätt stelnade livsmönstret hos en Konfucius, statsfilosofen, inre världar öppnade sig som gav den enskilde individen nytt hopp. Samtidigt förmänskligas den indiska asketismen i sin kinesiska version, buddorna blir mer rundmagade, unnar sig då och då ett litet outgrundligt Mona Lisa-leende.

I zen får denna mystik sitt mest egenartade utlopp, bortom systemen, ja bortom orden låter sig den sanna verkligheten anas. Äkta zen är den tomhet som i kinesiska målares landskap är så hemlighetsfullt laddad och mer än alla altartavlor övertygar oss om det heligas närvaro.

Hur långt är vi inte här från de murar som så ihärdigt bestämmer Kinabilden hos Julia Lovell. Ledigt från muren tog sig också Chang Hou, eunucken och muslimen, som åren 1405-1433 gav sig ut till sjöss i spetsen för hela sju expeditioner. Skeppen, djonkerna, var över 60 meter långa och flera gånger större än Columbus Santa Maria. Inom en radie som sträckte sig från Sumatra till det somaliska Mogadishu rörde sig en flotta på nära 60 fartyg fullastade med porslin, siden och jade, avsikten var att markera kejsarens makt och rikedom och så värva nya vasaller åt honom.

Men fördenskull har man inte rätt att med Lovell orda om en kinesisk variant av en ”gränslös oceanisk imperialism”. Inga kolonier grundades och inga fångar togs, ”bytet” inskränkte sig till giraffer och annan kuriosa. Det var en goodwillaktion som skriande skilde sig från till exempel portugisernas vanor, pilgrimer från Mecka fick genom dem sin död i vågorna, och i Calcuttas hamn ordnades en masslakt på muslimska sjömän. Ett paket med avskurna näsor och öron skickades i land jämte en vänlig uppmaning att laga ”curry” på dem.

Ändå skulle kineserna ha kunnat göra sig till herrar över hela Sydostasien, inklusive Ceylon och Malabarkusten. Men efter Chang Hous död fick flottan ruttna ner, och ingenting finns kvar ens av dokumenten från expeditionen.

I relationen mellan riket och västmakterna kom opiumkriget 1840 som en dyster vändpunkt. Britterna hade upptäckt att indiskt opium - som fanns i överflöd - var som gjort för att balansera upp Kinahandeln. De kinesiska ledarna värjde sig förtvivlat mot denna ”förgiftning” av nationen, och i Kanton sänkte de en hel last i havet. Men allt motstånd var förgäves, och bland annat det kejserliga sommarpalatset brändes ner. Lukrativa frizoner öppnades för europeiska affärsmän i städer som Shanghai och Hongkong.

Det var en förnedringens tid för Kina som sträckte sig långt in i andra världskriget. I dag är landet en ekonomisk supermakt som - med växlande resultat - söker lämna Maos kulturrevolution och massakern på Himmelska fridens torg bakom sig. Men själva framgången skapar nya problem, hur undvika att 1,3 miljarder kineser med krav på en modern levnadsstandard spränger hela vårt ekosystem?

Kanske borde Kina söka svaret i sitt eget förflutna, Hangzhou är ett oslagbart exempel på ett samhälle som säkrat den ”kosmologiska” balansen mellan natur och människa.