Den preussiske militäre tänkaren Carl von Clausewitz (1780–1831), är världens mest läste, mest omdebatterade och mest respekterade militärteoretiker. Trots att det var 175 år sedan hans mest berömda verk, ”Vom Kriege” (svensk översättning: ”Om kriget”), gavs ut tycks vår strävan efter att förstå Clausewitz och hans teorier inte vara i avtagande. Bara under de senaste åren har ett stort antal böcker publicerats om honom eller olika aspekter av hans tänkande och flera forskningskonferenser har anordnats för att diskutera relevansen i hans idéer.

Men vem var då denne man och varför anses han fortfarande relevant i dag? Clausewitz var officer i den preussiska armén, tjänstgjorde som adjutant och mentor åt den preussiske kronprinsen, och deltog aktivt i krigen mot Napoleon, den tidens störste fältherre. Clausewitz bevittnade både sitt lands dittills mörkaste ögonblick i samband med det svidande nederlaget vid Jena 1806, men även Preussens storartade återkomst under slaget vid Waterloo 1815, där Blüchers trupper, tillsammans med bland annat brittiska, ryska och österrikiska förband, slutgiltigt krossade Napoleons drömmar om ett franskt imperium på den europeiska kontinenten. Efter kriget fick Clausewitz av olika skäl se sina ambitiösa planer om politisk och militär befordran grusade och han blev i stället år 1818 erbjuden den rent administrativa posten som chef för krigshögskolan i Berlin, en befattning han av sina överordnade ansågs mer lämpad för. Han accepterade erbjudandet, om än motvilligt, och det var under de därpå följande tolv åren som han fann tid till fördjupade studier av krig och krigföring, ett arbete som publicerades postumt 1832 av hans änka, efter det att Clausewitz hade fallit offer för en koleraepidemi.

Även om Clausewitz kan sägas vara världens mest läste och respekterade militärteoretiker, så är han samtidigt en av de mest svårtolkade. Det ofärdiga verk som Clausewitz lämnade efter sig ger ett ofta dubbeltydigt budskap och det går inte sällan att finna stöd för skiftande tankar och en del till och med motsägelsefulla till sin karaktär. Budskapet i ”Om kriget” byggde nämligen på tankeströmningar inspirerade av både upplysningen och romantiken, på teoretiska influenser från både samtidens konst och vetenskap samt på erfarenheter från militärhistorien, främst de krig som Clausewitz själv bevittnat under sin karriär. Denna rika flora av militärteoretiska influenser och tankar har gjort det möjligt, beroende på urvalet i och tolkningen av hans texter, att frammana många olika tankemässiga skepnader och resultatet har blivit att läsarna av Clausewitz skrifter har tenderat att skapa sin egen version av honom. Som framförts av den brittiske militärhistorikern Hew Strachan är den viktigaste frågan således inte om Clausewitz är relevant i dagens värld utan om dagens tolkningar av honom är relevanta.

Under 1800-talets andra hälft och fram till första världskriget fanns exempelvis tolkningar med primärt tyskt ursprung som fokuserade på Clausewitz beskrivning av krigets absoluta form och tendens att eskalera till totalt krig, samt värdet av det avgörande förintelseslaget för att göra motståndaren värnlös. Samtidigt ignorerades andra delar av hans tänkande, till exempel hans tankar om begränsade krig och vikten av politisk kontroll av det militära instrumentet, delar som var minst lika viktiga för Clausewitz övergripande resonemang. Denna tolkning skulle under mellankrigstiden kritiseras hårt av bland annat den brittiske militäre tänkaren Basil Liddell Hart.

Under det kalla kriget skedde ännu en nytolkning i samband med utvecklingen av teorier kring kärnvapen och begränsade krig. Dessa primärt amerikanska tolkningar fokuserade nu i stället på Clausewitz tanke om kriget som ett politiskt instrument, om nödvändigheten av politisk kontroll av den militära verksamheten och kopplingen mellan mål och medel i krig. Om målet var totalt skulle också krigets utförande bli totalt. Om i stället målet var begränsat skulle tillika medlens användning präglas av begränsningar. Detta blev en viktig tanke i atomvapnens och terrorbalansens tidevarv. Även denna tolkning hade sina förtjänster men valde likt den tidigare att bortse från vissa element i hans teori och fokusera på andra för dem mer relevanta delar.

Debatten om hur Clausewitz bäst bör tolkas har ingalunda avtagit och på senare år har tre intressanta böcker om Clausewitz och hans tänkande publicerats i den engelskspråkiga världen: Azar Gats A History of Military Thought: From the Enlightenment to the Cold War (Oxford University Press, 2001), Beatrice Heusers Reading Clausewitz (Pimlico, 2002) och Hugh Smiths On Clausewitz: A Study of Military and Political Ideas (Palgrave, 2005).

Den israeliske militärhistorikern Azar Gat har bidragit med nydanande tolkningar av Clausewitz och hans tänkande, särskilt rörande värdet av ”Om kriget” som militärteoretiskt uttryck för Clausewitz idéer. Gat har i sin källkritiska forskning gjort gällande att vi alls inte kan vara säkra på hur mycket av de planerade revideringarna av ”Om kriget”, påbörjade av Clausewitz några år innan hans bortgång, som han verkligen hann genomföra. Möjligen är hans mästerverk mer färdigt, och utrymmet för spekulativa tolkningar om vad han ”egentligen” menade mindre, än vad man tidigare trott. En viktig slutsats för Gat är även att den rationalistiska och liberala tolkning som ofta görs av Clausewitz i västvärlden, med betoning av kriget som ett rationellt politiskt instrument, inte kan sägas vara mer ”korrekt” än den idealistiska och mer konservativa tolkning som betonade det absoluta kriget och krigets inneboende tendens till extremer. Gat är därmed kritisk till bilden av Clausewitz som en demokratiskt sinnad nationalist med hovsam och instrumentalistisk syn på politik och krig.

Den tyska forskaren Betarice Heuser har i sin bok om Clausewitz delat in hans teoretiska utveckling i två delar, den ”yngre idealisten” och den ”äldre realisten”. Här beskrivs hur Clausewitz, under större delen av sitt liv, primärt förfäktade en idealistisk syn på krig där bland annat tankar om kriget i sin högsta absoluta form, vikten av anda och moral, samt nödvändigheten av strid och avgörande slag dominerade hans tänkande. Några år innan sin bortgång, närmare bestämt 1827, synes dock Clausewitz ha nått ett vägskäl i sin intellektuella utveckling, där han delvis började ifrågasätta sina tidigare idéer och i stället betonade vikten av att krig i teorin var av två typer, absoluta och verkliga, samt att kriget inte var något annat än en fortsättning av politiken med andra medel. Dessa två grundläggande idéer, vilka var centrala för Clausewitz den ”äldre realisten”, utgjorde sedan grunden för en planerad revidering av det manus som förelåg vid denna tid och som Clausewitz sannolikt inte hann fullborda på grund av sin förtida död år 1831. Som vi ser tangerar dessa resonemang mycket av vad Gat framfört i ämnet och han utgör tveklöst en viktig källa och inspiration för Heuser i hennes resonemang.

Den australiske forskaren Hugh Smith har i sin bok lyckats integrera inte bara Clausewitz militära tankar utan även hans tankar rörande politiska frågor, ett ofta minst lika intressant ämne för denne preussare. Smiths ambition är primärt att presentera Clausewitz idéer i enlighet med den rådande forskningen, inte att tolka eller omtolka dem. Detta är både en styrka och en svaghet i hans arbete.

En styrka därför att boken blir en bra och lättläst introduktion till Clausewitz tänkande och en svaghet därför att Smith undviker många av de problem som finns i både ”Om kriget” och i de skilda tolkningar som gjorts av preussarens tänkande. Detta gäller exempelvis den frånvaro av betraktelser rörande sjökrig, ekonomisk krigföring, logistik och underhåll samt teknikens påverkan på krig som är några av Clausewitz största svagheter. Detta gäller även problemen rörande ”kreativa” översättningar och anglosaxiska tolkningar. Boken lämpar sig således bättre som introduktion i ämnet än som fördjupning, där Gat är ett betydligt starkare alternativ.

Som sagt har flera problem påtalats med den befintliga litteraturen om Clausewitz och särskilt den engelska översättning som gjordes 1976 av den brittiske militärhistorikern Michael Howard och den amerikanske forskaren Peter Paret. Dessa kritiska röster, men även anhängare av den rådande diskursen rörande Clausewitz, fick en chans att presentera sina tankar under en Clausewitz-konferens vid universitetet i Oxford i maj 2005, presentationer som snart kommer att publiceras i bokform. Här diskuterades bland annat frågan huruvida Clausewitz och hans tankar om krig och krigföring fortfarande var relevanta i dagens förändrade värld. Den holländske forskaren Jan Willem Honig hävdade att Howard/Paret-översättningen av ”Om kriget” i vissa fall var språkligt och tolkningsmässigt missvisande, där Clausewitz ofta direkta och oförblommerade skildringar av krigets brutalitet mjukats upp. Översättningen gav sålunda en alltför ”liberal” tolkning av dennes tankar om krig.

Flera andra, främst tyska, forskare menade att Clausewitz inte primärt varit en rationalistisk tänkare och influerad av Kant, utan mest påverkad av det filosofiska tänkande som representerades av idealister såsom Hegel och Fichte. Den amerikanske historikern Alan Beyerchen beskrev Clausewitz som en paradoxal personlighet, ”en romantiker som sökte upplysning”, och betonade vikten av det icke-linjära perspektiv som den senare anlagt på fenomenet krig. ”Den kontinuerliga interaktionen mellan motsatser” som enligt Clausewitz präglade kriget, gjorde det oförutsägbart, instabilt och kaosliknande till sin karaktär.

Den tidigare nämnde Howard, som deltog i de avslutande paneldiskussionerna, konstaterade i sitt genmäle till den kritik som presenterats under seminariet att Clausewitz tänkande var så rikt på innehåll och tänkvärda idéer att det möjliggjorde flera olika tolkningar. Medan vissa tänkare fokuserade på begreppet friktion, inriktade sig andra på defensiven som den starkare formen av krig och åter andra på idén om kriget som ett politiskt instrument. Uppfattningen om vad som var Clausewitz centrala budskap skiftade således över tid och beroende på läsaren.

Vi är således tillbaka vid den tanke som inledde denna artikel, nämligen att varje läsare tenderar att skapa sin egen Clausewitz utifrån just sina föreställningar och behov. Vilken är då dagens dominerande tolkning av Clausewitz? Om man skall tyda den senaste forskningen i ämnet är den rationalistiska tolkningen, alltså den bild som presenterats i böcker och översättningar av Howard och Paret fortfarande populär i den engelskspråkiga delen av världen. På stark frammarsch är dock den mer idealistiska tolkningen, som är kritisk till Howard/Parets kantianska och anglosaxiska kallakrigstolkningar och som i stället framhäver en mer hegeliansk bild av Clausewitz, en bild präglad av romantikens idéer där krigets brutalitet, komplexitet, känslomässighet och irrationalitet framträder i all sin nakenhet.

Denna omsvängning rörande tolkningen av Clausewitz, som av en tillfällighet ligger väl i linje med det till synes irrationella och ofta brutala draget i dagens fundamentalistiska terrorism, är synbar inte bara i det kontinentala Europa utan även i engelskspråkiga länder. Möjligen kan också Clausewitz fortsatta relevans sägas ligga i just detta fenomen, nämligen att varje läsare och varje generation väljer en Clausewitz som passar de egna normerna och de egna behoven. Clausewitz skiftande skepnader tycks därmed framstå som en källa till ständig aktualitet och tidlös relevans.