Det är inte alltid så lätt att förstå de krafter som styr vår ekonomi. Konjunkturer går upp och ned. Arbetslösheten stiger eller sjunker. Inflationen stiger eller priserna faller. På vissa håll i världen är ekonomin i tillväxt medan andra områden och länder kännetecknas av stagnation. Det är inte helt enkelt att följa logiken i allt detta. Hur ser mönstren ut och vilka är krafterna som bestämmer hur mycket vi har att leva av och våra ekonomiska framtidsutsikter?
Successivt växer en ekonomisk vetenskap fram som syftar till att klarlägga dessa mönster och förklara den ekonomiska tillväxtens gåta. Men att skildra ekonomiämnets historia är vanskligt inte minst eftersom vad som avses med begreppet ”ekonomi” förändras över tiden. Med detta avsåg antiken och medeltiden rätt och slätt ”hushållning”; hur man hushållar med de resurser som Gud eller naturen försett en med. Fram till 1700-talet indelades ekonomiämnet i ”enskild” respektive ”allmän” hushållning. Med det förra avsågs med vilka praktiska medel en god jordbrukare, godsägare eller hantverkare kunde bevara och eventuellt också öka sitt kapital. På samma sätt handlade den allmänna hushållningsläran om hur en stat eller en furste skulle kunna få inkomster och upprätthålla sin maktposition. Den ”kameralistiska” skolan, som var spridd över hela det europeiska fastlandet mellan 1600- och 1800-talet - med centrum i det tyska kulturområdet - handlade om sådant som beskattning och statlig ekonomisk administration.

Egentligen är det först ganska sent som en mera modern syn på ”ekonomi” börjar vinna inflytande. Under medeltiden spekulerade munkar i Paris och Salamanca utifrån naturrättsliga utgångspunkter kring frågor om prisbildning och hur marknader fungerar. Enligt den kristna läran var det en synd att ta ut ränta på sina pengar eller använda köp och försäljning som ett sätt att berika sig. Moral och ekonomi var på detta sätt oskiljbara storheter. Munkarna ifrågasatte dock så småningom denna syn. För det första kunde det vara rättvist att ta ut ränta och sälja dyrare än man köpte om man därmed utförde ett nyttigt arbete för någon annan. För det andra började man fundera kring om Gud i naturen inte hade skapat en särskild ekonomisk sfär som var oberoende av moral, politik och stat. Idén om det civila samhället och oberoende ekonomiska lagar som styr sådant som handel och kommers uppkom alltså redan under medeltiden.
Det var under 1600-talet som dessa tankar i England mera systematiskt kom till ytan. En senare tids ekonomiska idéhistoriker har talat om en merkantilistisk lära som skulle ha dominerat från 1500-talet och fram till och med publiceringen av Adam Smiths berömda ”Wealth of Nations” (1776). Men ingen har riktigt kunnat formulera vad som skulle ha varit kärnan i den merkantilistiska läran. Det som ofta framförs - att merkantilisterna trodde att en nations rikedom var samma sak som att man skaffade sig ett handelsbalansöverskott genom att exportera mera än man importerade - stämmer inte för de flesta av de ”merkantilistiska” skribenterna. De hade lärt av antikens fabel om kung Midas som höll på att svälta ihjäl när allt förvandlades till guld i hans åsyn. De förstod mycket väl att rikedom fordrar arbete och produktion.
Det som 1600- och 1700-talets engelska ekonomiska skribenter skrev om var för det mesta praktiska saker såsom skeppsfart, handel och hur näringarna skulle kunna förkovras. Men samtidigt började de utveckla en begreppsapparat för att förstå hur en oberoende kommersiell ekonomi med egna lagar är konstruerad. De tog hjälp av den tidens naturvetenskapliga idéer. Antingen såg de ekonomin som ett slags mekanisk apparat i Newtons efterföljd eller så liknade de ekonomin vid den levande mänskliga kroppen, där handel och pengar fyller samma funktion som blodet, förseende den ekonomiska kroppens olika lemmar med näringsämnen. De utvecklade enkla teorier om hur tillgång och efterfrågan påverkar prisbildningen på olika marknader. Att uppbära ränta är inte längre något omoraliskt, utan någonting som emanerar ur den naturliga ekonomiska
ordningen. När Adam Smith och andra från och med slutet av 1700-talet vidareutvecklade dessa idéer hade de rötter tillbaka till merkantilisterna på 1600-talet.
Det var under 1800-talet som denna lära fick fotfäste i akademin. Tidigare hade ekonomiska professorer mest sysslat med praktisk ekonomi eller hushållning - som den förste ekonomiske professorn i Uppsala vid mitten av 1700-talet, Anders Berch, som glatt visade upp sina modeller av jordbruksredskap på Theatrum Oeconomicum mitt i staden. Nu började de förfina gamla teorier om hur marknader fungerar och om människan som en homo oeconomicus. Den vetenskapliga nationalekonomin vid slutet av 1800-talet var en veritabel triumffärd. Den blev strax blomman bland samhällsvetenskaperna och dess prestige ökade stadigt. Dess utövare formulerade skarpsinnigt teorier om ekonomin som ett självspelande piano. Nationalekonomins kärna blev att förklara fördelningen av ekonomins knappa resurser och att beskriva hur en ekonomi kan nå jämvikt givet vissa
förutsättningar. Om bara människor beter sig som rationella maximerare på marknaden kommer en fri ekonomi utan statlig styrning att uppnå bästa möjliga resultat för alla inblandade.
Så långt allt väl. Men tänk om en hel del ekonomiska frågor som människor ställer sig inte alls bara handlar om fördelning av givna resurser? Nationalekonomernas paradgren är att visa hur människors val utgör grunden för ekonomins utveckling. Men de har mycket litet att säga om vad människor väljer och varför. Är det till exempel inte av stor vikt att veta varför människor väljer att spara eller att slösa? Varför de väljer onödiga lyxprylar i stället för nyttiga välfärdstjänster?
Självfallet har nationalekonomer under det senaste seklet också gjort framsteg när det gäller att förklara även sådana saker. Ändå har de varit märkligt bundna till 1800-talets gamla nationalekonomi som handlade om resursfördelning med knappa resurser. Mot slutet av 1800-talet började det uppträda ekonomer som ställde sig kritiska särskilt till nationalekonomins statiska och ohistoriska karaktär. Med norskamerikanen Thorstein Veblen som andlig fader ifrågasatte de homo oeconomicus existens. Som ekonomiska institutionalister hävdade de att människors beteende - även på marknaden - var socialt skapat. För att förstå den ekonomiska tillväxten och utvecklingen måste vi undersöka de institutioner som gör att vi beter oss på ett visst sätt. Med ett sådant program blev deras version av ekonomiämnet ganska annorlunda. Iväg flög de sinnrika teorierna och de matematiskt formulerade modellerna. Ämnet blev mera empiriskt och beskrivande. Dess anspråk på generaliserbarhet minskade. Detta har naturligtvis både för- och nackdelar. Under senare årtionden har den institutionella ekonomin i olika varianter fått en renässans. Många menar i dag att det är omöjligt att förstå ekonomiska förhållanden utan att man på allvar tar hänsyn till institutionernas roll.

En av dagens mest tongivande institutionella ekonomer är amerikanen Douglass C North som fick
ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1993. I sin nyutgivna Understanding the Process of Economic Change (Princeton University Press, 181 s) fullföljer North tankespår som han redan tidigare presenterat och som han blivit känd för. Den fråga som han nu ställer rör specifikt tillväxtens ursprung och möjligheter. Vad är det egentligen som skapar tillväxt och varför lyckas vissa medan andra tycks vara ständiga förlorare? North menar att den konventionella nationalekonomin bara bristfälligt kan besvara sådana frågor. Orsaken är dess förankring i 1800-talets statiska och ohistoriska metodik. Det som främst saknas är en realistisk teori om hur människor fungerar liksom den roll som institutioner spelar i det ekonomiska livet.
Hans utgångspunkt är ett schema som han presenterat i tidigare skrifter. Institutionerna är de sociala regler som styr ekonomin. Han delar in dem i formella och informella institutioner. Med de förra avses skrivna lagar och förordningar (till exempel konkurrenslagstiftning), med de senare alla de normer och konventioner som styr hur människor beter sig i ekonomin. Institutionerna kännetecknas av spårbundenhet. Med detta menar North att de har hög stabilitet. Det är svårt att bryta mot invanda mönster. Det gäller särskilt eftersom ekonomiska val nästan alltid sker mot bakgrund av stor osäkerhet. Världen är en osäker plats att vistas i. Mycket oförutsett kan inträffa. Vår information är för det mesta bristfällig och vi kan inte utgå från att resultatet av våra handlingar är identiska med de förväntningar vi hade. I detta läge kan det vara tryggt att hålla sig till invanda spår och regler. I sin tur lägger institutionerna grunden för våra ekonomiska organisationer; det kan gälla fackföreningar eller företag. Organisationer och institutioner skapar tillsammans olika strukturer av incitament. Människor vars ekonomiska och sociala välbefinnande betingas av existensen av vissa specifika institutioner vill inte gärna avskaffa dem. Detta förstärker kraftigt institutionernas konservativa
karaktär.

I sin nya bok fokuserar North i ännu högre grad på den osäkra värld vi lever i och svårigheterna att göra ekonomiskt förnuftiga val. Vi är fångade i en värld av institutioner som vi själva aktivt skapat för att undkomma osäkerhet. Som styrande för institutioners uppkomst och utseende trycker North ännu mer än tidigare på våra trosföreställningar (belief systems). Hur vi formar våra institutioner bestäms inte av hur verkligheten egentligen ser ut utan av hur vi tror att den är beskaffad. Ekonomernas kunskap om hur vi formulerar starka trossatser om verkligheten är på det hela taget mycket bristfällig, menar han. Här finns mycket att hämta både inom naturvetenskaperna (hjärnforskning) men också kulturvetenskaperna (antropologi och sociologi). Att förstå hur det mänskliga psyket fungerar är av avgörande betydelse. Det är våra trossatser som skapar de institutioner som styr ekonomin. Genom att de är spårbundna och strängt försvarade av dem som har intressen att bevaka, har institutionernas effekt på ekonomin en synnerligen stor betydelse. Det finns ingenting som garanterar att bara goda institutioner uppstår eller bibehålls. Det är en illusion som på allvar upprätthålls enbart av några få nyliberaler, menar North. Mänskligt skapade institutioner kan leda till goda eller dåliga spiraler. Huvudproblemet är att sådana spiraler tycks hänga kvar under lång tid.
När North mot denna bakgrund mer konkret skall försöka förklara vad det är som skapar tillväxt kan man möjligtvis känna en viss besvikelse. Han upprepar här vad många sagt förut. När han letar efter goda institutioner och tillväxtbefrämjande gynnsamma spiraler i Västerlandet från och med medeltiden hittar han sådant som framväxten av ett entydigt ägandebegrepp, en politiskt decentraliserad struktur (motsatsen till imperier av det slag som förekom i Kina eller den muslimska världen), frihet för köpenskap och handel och den kristna moraluppfattningen.
Den moderna tillväxtens gåta är alltså förekomsten av gynnsamma värde- och trossatser. Trots
att slutsatsen kan kännas som ett präktigt västgötaklimax hindrar inte detta att Norths nya bok på många sätt är en milstolpe i den ekonomiskt institutionella ansatsens utvecklingshistoria. Hans sätt att resonera kring tillväxt och ekonomisk utveckling är utan tvivel fruktbart och utgör en utmaning mot konventionell ekonomisk teoribildning. Utan tvekan är det så att det bara är människorna själva som kan skapa en bättre värld att leva i. För att kunna göra detta kan vi inte lita på några automatiskt verkande krafter, skapade av marknaden eller inte. Vi måste tillsammans förbättra våra regler och institutioner för att skapa gynnsamma spiraler av ekonomisk utveckling. Men hur något sådant rent konkret skall komma till stånd lämnar inte North några direkta svar på.