Vad uppfattar vi att uttrycket ”med ålderns rätt” närmare bestämt betyder? Om man själv redan är äldre är det inte utan att man kan bli bekymrad när man läser doktorsavhandlingen med den magistrala titeln Konsten att avstå. Föreställningar om åldrande och visdom i västeuropeisk litteratur från Cicero till Fredrika Bremer skriven av Pär Alexandersson – i vardagslag utredare vid Socialstyrelsen: då inser man nämligen att uttrycket ”med ålderns rätt” ingalunda innebär att det finns några särskilda rättigheter som gamla människor har, att det inte innebär nya frihetsgrader – utom eventuellt att somna på teatern och lägga sig tidigt på kvällarna – utan att det snarare betyder att det är mångt och mycket de kan låta bli.

Och helst också ska låta bli. För att vara yngre generationer till lags, närmare bestämt. Vad avhandlingen nämligen med förkrossande tydlighet gör klart är att det är de yngre generationerna som har tolkningsföreträde när det gäller hur ålderdomen bör vara.

Alexandersson fokuserar i första hand vad han kallar det ideala åldrandets tradition, en tradition som ingalunda har sett ålderdomen som en period av upphöjd auktoritet utan tvärtom låtit förstå att det gäller att inte framträda med särskilda anspråk på omvärldens respekt, att visa lugn självbehärskning, att inte ställa krav, att varken sticka ut eller sticka upp och helst också att förstå att dö knall och fall i det ögonblick krafterna börjar tryta. Förebildlig i det här avseendet var den gamle stoikern Zenon som vid 98 års ålder ska ha snubblat vid ingången till den lagstiftande församlingen och som därefter gick hem och svalt sig till döds.

De gamla romarna Cicero och Seneca skrev för en elit av män som hade tjänat samhället med heder och som, om de så önskade, kunde flytta ut till sina gods på landet att njuta sitt otium, som det hette och som man ibland hör någon säga än i dag. Redan då fanns många frågor: Skulle de äldre oförtrutet arbeta på och göra sin livserfarenhet gällande i samhället? Skulle de snarare fortsätta att vara samhälleligt verksamma men i lugnare takt och kanske nöja sig med betydligt anspråkslösare uppgifter?

Skulle de dra sig tillbaka från samhället helt och hållet? Skulle de i så fall fortsätta att odla sitt intellekt, att ägna sig åt studier, till exempel i filosofi? Skulle de helt enkelt nöja sig med det lilla livet i familjens krets? Skulle de äntligen få hänge sig åt njutningar de inte hunnit med förut?

Svaren varierade. Cicero menade att de äldre skulle fortsätta att vara aktiva både samhälleligt och intellektuellt, Seneca menade att de skulle dra sig tillbaka och framför allt till varje pris avstå från att göra något som kunde göra dem till åtlöje i yngre människors ögon. Redan i det gamla Rom fanns det män som på inga villkor ville gå i pension och som ett avskräckande exempel lyfter Seneca fram Sextus Turannius, en 90-åring som i protest mot att kejsaren inte längre ville ha honom kvar i tjänst lade sig i sängen och krävde att bli sörjd av hela sitt hushåll som om han vore död.

Alexandersson antyder att den obrutna bildningsiver som inte minst Cicero rekommenderade kan ha varit ett ideal snarare än en verklighet, att många av antikens äldre medborgare kanske när det kom till kritan ändå var mindre benägna att hålla sig i studerkammaren än att unna sig att njuta. En annan sak var sedan om de var beredda att medge att så var fallet.

Över huvud taget var det ideala åldrandet just ett ideal. Cicero själv ingick äktenskap med en 15-åring när han själv hade fyllt 60. Cato, som Cicero lyfter fram som den stora förebilden för alla äldre män, togs vid 79 års ålder på bar gärning med en slav.

Alexanderssons notvarp är brett. Eftersom han är lika intresserad av begreppet visdom som av åldrandet tangerar han österländska religioner, snuddar vid sibyllor och pythior, går igenom ordspråk och folkdiktning, stannar upp en stund vid Shakespeare och vid Goethe. Resultatet är en framställning som i långa stycken ter sig katalogartad – eller (möjligen något vackrare sagt) encyklopedisk – snarare än resonerande. Men också generös i den meningen att den ger möjlighet för den enskilda läsaren att nosa sig fram i enlighet med sina personliga intressen.

Åtminstone för den som i likhet med mig själv är – relativt – nypensionerad är det särskilt givande att se hur den moderna pensionärsrollen växt fram. Ända sedan antiken har ålderdomen ansetts börja någonstans mellan 60 och 65 men med Frankrike som föregångsland började allmänna pensionssystem införas först på 1700-talet, och då i första hand för statstjänstemän och militärer. Det första land som införde allmän pension för industriarbetare var Tyskland år 1884.

Redan på 1700-talet hade emellertid ett statistiskt tänkande börjat slå igenom och man delade gärna in både det enskilda människolivet och befolkningen i stort efter ålder. Man började dessutom resonera i termer av vad som var normalt eller onormalt vid en viss ålder och de resonemangen bestämde i sin tur förväntningarna: de gamla hade varsågoda att motsvara de statistiska normerna, de blev som en enhetlig grå massa som gick att ställa vid sidan om, som kom att betraktas som i behov av hjälp och stöd. Och av beskäftigt mästrande, kan man frestas att tillägga.

Som fallstudier presenteras fem svenska författare – Franzén, Tegnér, Geijer, Runeberg och Fredrika Bremer – som konkret illustrerar vad man kunde kalla fem sinsemellan mycket olika pensioneringsstrategier. Både Franzén och Tegnér kämpade visserligen för att få sitta kvar som biskopar men Franzén förefaller att ha accepterat, rentav bejakat inte bara ålderdomen utan också ålderdomssvagheten – starkt berörande är hans vaggvisa, ”Ligg nu stilla, gubbe grå / barn ånyo vorden” – medan Tegnér bröt radikalt med föreställningen om det ideala åldrandet genom dikter som av forskningen länge uppfattades som enbart pinsamma: han är självömkande, självhävdande, han vittnar öppet inte bara sitt fysiska och psykiska förfall utan också om sina sexuella fantasier. Geijer var den ende i skaran som pensionerade sig men uppfattade icke desto mindre – liksom för övrigt också Fredrika Bremer – att han föryngrades på äldre dar, att han nådde fram till en ny men mognare ungdom, och polemiserade mot Tegnér som enligt hans mening saknade motsvarande förutsättningar för fortsatt utveckling.

Fredrika Bremer (som ju hade privat förmögenhet) kan sägas ha strävat att förverkliga det ideala åldrandets tradition i sitt eget liv: för hennes del handlade det om det anpassade arbetet, följsamheten mot naturen och den intresserade men hänsynsfulla kontakten med yngre människor. (Det hade varit roligt om Alexandersson tagit upp ytterligare någon kvinnlig 1800-talsförfattare: han nämner själv att han övervägt att inkludera Emilie Flygare-Carlén och det blir aldrig klart varför hon valts bort.)

Runeberg tystnade som författare i och med ett slaganfall och tillbringade sina sista 14 år som sjukling – å ena sidan tillbakadragen, å andra sidan uppburen som nationalskald och som en symbol för ett heroiskt buret lidande. Älskarinnan Emilie Björkstén som besökte honom skriver hänfört: ”men ju skarpare lidandets törnen stinger, ju högre blommar själens skönhet, och derföre låter väl Gud hans andes vingar ännu luttras, på det att de sedan helt snöhvita och skärade skola lyfta den frigjorda själen dit upp.” Men sällan har skillnaden mellan retorik och verklighet varit så bjärt. I verkligheten var Runeberg sur och tvär, han tålde inte att hustrun också ägnade tid åt sönerna, han tvingade henne att sitta vid hans sida dagen lång och läsa högt, han fick för sig att det störde honom när hon vände bladen så det fick hon gå ut och göra i ett angränsande rum, något tag störde det honom också att hon tittade på honom och hon tvingades sitta så hon vände honom ryggen.

Att förverkliga det ideala åldrandet är troligen mer en fråga om tur än om skicklighet. Två skalder som hade otur var Leopold och Heidenstam. I ett brev från Atterbom till Geijer heter det: ”Leopold är nu alldeles blind och vägleder sig med hjälp af ett i taket fästadt snöre. Hustrun är galen. En förskräcklig ålderdom!” Heidenstam skrev så vackert: ”Vis, o människa, det blir du först, / när du hinner till de aftonsvala / höjders topp” men själv blev han dement i stället för vis.

Hur ser det då ut i dag? Något har Alexandersson att säga också om detta men det går att säga oändligt mycket mer. Den generation som nu blir gammal, min generation, är en generation som är övertygad om att den alltid kommer att te sig ungdomligare än tidigare generationer. Troligtvis har den fel: när jag nyligen läste en memoarbok skriven på 30-talet av Alma Söderhjelm – Finlands första kvinnliga professor – noterade jag att redan hon var övertygad om att hennes generation tedde sig ungdomligare än föräldragenerationen.

Det troliga är att yngre generationer inte alls vill att äldre ska vara ungdomliga. Jodå, yngre generationer vill att äldre ska vara fysiskt aktiva, hålla sig i form, sköta sin hälsa men det vill de primärt därför att de äldre annars hotar bli en samhällsekonomisk börda. Inte minst just min generation, fyrtiotalistgenerationen, har redan länge bekymrat beskrivits som en demografisk tsunami eftersom vi är så många och kan tänkas leva länge. Men samhälleligt aktiva är det från de yngres synpunkt inte självklart att äldre ska vara: det är inte ovanligt att pensionärers barn snarast tycker att det är smått patetiskt om deras föräldrar fortfarande försöker hänga med, fortfarande är stolta över att ha ett och annat uppdrag. Det är också vanligt att journalister som söker experter att intervjua i olika frågor inte vill intervjua pensionärer.

Fyrtiotalisterna är en generation som är van att kräva men det är inte säkert att yngre generationer i längden tänker lyssna på deras krav. I värsta fall kan vi få ett krig mellan generationerna: fyrtiotalisternas barn har ofta osäkrare anställningsförhållanden och sämre ekonomi än sina föräldrar. Det är möjligt att dessa barn tycker att fyrtiotalisterna tagit för sig länge nog.

Men begreppet visdom, då? Vad är egentligen visdom? Som Alexandersson presenterar begreppet verkar visdom precis som bofinken kunna se ut lite hur som helst. Visdom kan innebära traditionsförmedlande men visdom kan också innebära förnyelse, gränsöverskridande. Visdom kan vara upphöjt lugn men den kan också vara aktivt samhällskritisk. Själv kommer jag att tänka på två gamla damer jag upplevt. Den ena är starkt rörelsehindrad men hemma i rullstolen läser hon tidningar och upprörs över världens gång. ”Men inte behöver du väl bli sådär arg, mamma?” säger hennes 60-åriga dotter. ”Jag vill bli arg,” svarar den gamla då. För henne är själva ilskan en livgivande kraft, varför inte också ett slags visdom.

Den andra gamla damen var min elev på en skrivarkurs. Hon var amerikanska med kväkarbakgrund men hade slagit sig ner på landet i Sverige där hon i decennier drivit ett ekologiskt jordbruk. På sistone hade hon emellertid fått ett stort problem: en granne som inte odlade ekologiskt och som också på alla andra vis var omöjlig. Hon hade försökt allt: att vara vänlig, att vara sträng och ingenting hade hjälpt. Mest frustrerad var hon över att här fanns en människa som hon så god kristen hon än var inte kunde komma till rätta med. På kursen skrev och talade hon inte om annat men nån vecka efter kursen fick jag ett kort från henne där hon tackade för kursen och skrev: ”Nu har jag kommit till en insikt. Visserligen står det i Bibeln att vi ska älska våra medmänniskor men jag tror faktiskt att det finns en och annan medmänniska som Gud får älska alldeles själv.”

Det – framför allt det – är visdom.