Venedig sommaren 1609. Sedan något halvår har det varit känt att avlägsna föremål tycktes komma närmare om man såg dem genom ett ”spionglas” bestående av två glaslinser innefattade i ett rör. Galileo Galilei är en ännu ganska okänd 45-årig matematikprofessor vid staten Venedigs anrika universitet i Padova. Han tillverkar en ”kikare” – jag använder det ord vi i dag använder – som förstorar nio gånger, tre gånger bättre än den tidigare. Galileo visar sin version för dogerna i Venedig. De inser att det nya instrumentet kan utnyttjas för att upptäcka fientliga flottor. Som belöning lovar de att höja Galileos professorslön till mer än det dubbla.
Mer skulle hända som leder till att Galileo kommer att bli en av den moderna naturvetenskapens portalfigurer. Kring månadsskiftet november-december 1609 inser Galileo att han kan använda sin nu ytterligare förbättrade kikare till att se ut i rymden. Han börjar med månen. Till sin häpnad finner han att månens yta visar struktur med berg och slätter, nästan som på jorden (vilket engelsmannen Thomas Harriot sett redan på sommaren 1609, men utan att tala om det).
Efter nyåret 1610 är planeten Jupiter i gynnsamt läge på himlen. Den 7 januari börjar Galileo observera den. Han ser då att det ligger några stjärnor helt nära planeten. När han de följande nätterna fortsätter att betrakta den nya konstellationen ser han att dessa ”stjärnor” i själva verket följer Jupiter i dess rörelse. Han inser snart att han sett något som ingen över huvud tidigare kunnat föreställa sig. Jupiter har månar, till och med fyra stycken.
Vidden av hans upptäckt går snabbt upp för honom: han har börjat få belägg för att den aristoteliska världsuppfattningen med jorden i världsalltets centrum måste överges. För om det finns månar runt Jupiter, som bevisligen rör sig över himlavalvet, så blir det rimligt att på allvar stödja de idéer Kopernikus fört fram nästan 70 år tidigare i sin ”De revolutionibus orbium coelstium” – Om de himmelska kretsloppen.
Kopernikus hade föreslagit att solen, inte jorden, ligger i centrum, och att jorden är en planet i omlopp kring solen. Visserligen hade ledande astronomer redan före Galileo börjat använda Kopernikus modell i stället för den aristoteliska (eller snarare den noggrannare modell som Ptolemaios utarbetat). Men de använde den kopernikanska modellen mera som ett räknetekniskt hjälpmedel, utan att nödvändigtvis ta ställning till hur det låg till i verkligheten. Nu menar Galileo att man måste ta Kopernikus på allvar. Till exempel faller ju en av invändningarna mot den solcentrerade föreställningen – att jordens måne av bara farten skulle ”trilla av” om jorden rörde sig runt solen – när man ser att andra planeter också har månar.
Galileo skyndar sig att skriva ihop sin bok ”Sidereus nuncius”, Stjärnornas budbärare (eller budskap; båda tolkningarna förekommer), där han beskriver sin upptäckt. Boken kommer från trycket redan i slutet av mars. Därmed stiger också Galileo själv upp som en klart lysande stjärna på de lärdas stjärnhimmel. Vilket han snabbt och uträknande använder för att söka sig tillbaka till sin hembygds Toscana. Han tillägnar storhertigen Cosimo II de’ Medici i Florens den nya upptäckten i form av ”de mediceiska stjärnorna”. Som belöning får han en livstidstjänst som professor (utan undervisning eller andra förpliktelser!) vid universitetet i Pisa och som filosof vid Cosimos hov.
Allt detta är välkänt, liksom mycket av det som senare hände i Galileos kamp mot kyrkan, och finns beskrivet tidigare. Men den nyutkomna Galileo (Oxford University Press, 508 s) av lärdomshistorikern J L Heilbron betonar delvis nya sidor av Galileo.
Heilbron är en välkänd vetenskapshistoriker, huvudsakligen verksam vid Kaliforniauniversitetet i Berkeley, där han också varit rektor. Han har goda kontakter med Sverige, särskilt med lärdomshistorikerna i Uppsala, och är ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin. Ett särdrag i Heilbrons omfattande författarskap är det pregnanta språket. Han har också en enastående förmåga att i en enda mening träffsäkert beskriva en person eller fånga det väsentliga i ett skeende, inte så sällan i lätt raljant ton. I Galileoboken visar han sig också vara en mästare på att tolka och sammanfatta allt det omfattande källmaterial som finns och alla de tankar som andra tänkt kring Galileo.
Till de nya infallsvinklar som Heilbron anlägger hör betoningen av Galileos konstnärsådra. Galileos far var framstående lutspelare och musikteoretiker. Musikaliteten gick i arv till sonen. Heilbron hävdar till och med att Galileo i stället för matematiker och filosof nog kunde blivit en framstående lutinist. Galileo var heller inte en oäven tecknare. Och inte minst i sina tidigare år umgicks han med författare och litteraturkännare. Bland den litteratur som påverkat Galileo anför Heilbron särskilt hjältedikten ”Orlando Furioso”, ”Den rasande Roland”. Heilbron påvisar hur Galileo i sin gärning ofta ville och kunde identifiera sig med de medeltida hjältarna i diktverket. Därför måste det ha glatt Galileo alldeles extra när han själv blev föremål för översvallande poetiska hyllningar, bland annat som ”rymdens Columbus”. En sådan dikt skrevs av hans vän, kardinalen Maffeo Barberini, som senare, i gestalt av påven Urban VIII, skulle bli Galileos vedersakare. Om det är tecken på storhet vet jag inte, men det är intressant att notera att Galileo är en av de sista vetenskapsmännen genom tiderna som i dag nästan bara omnämns med sitt förnamn.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Efter att ha installerat sig vid hovet i Florens åker Galileo till Rom för att sprida kunskap om sig själv och sina upptäckter. Han ville främst få jesuiterna vid Collegio Romano, ett av dåtidens lärdomscentrum, att acceptera hans idéer om solen i centrum. Och många av de ledande lärde godtar också hans observationer. Men de är lite mera försiktiga i att tolka observationerna som riktade emot Aristoteles. Det vore ju i direkt strid mot vad kyrkomötet i Trento hade fastlagt som den sanna katolska läran, nämligen att jorden självklart ligger stilla i världsalltets mitt och att varje annan uppfattning är emot den heliga skrift, och därmed kättersk. De kunde få detta att gå ihop med Galileos iakttagelser genom att hänvisa till Tycho Brahes världsmodell. I denna är jorden i centrum medan alla de andra planeterna rör sig kring solen, som i sin tur rör sig runt jorden. Galileo hade aldrig mycket till övers för denna i hans tycke halvmesyr till föreställning.
Galileo fortsätter sina iakttagelser av de himmelska fenomenen och kommer mer än en gång i gräl med sina vedersakare, såväl jesuiter som andra. Han klandrar flera av dem för att inte hålla sig till sanningen, men är själv inte alltid det bästa sanningsvittnet. Han har i hög grad språket i sin makt och skräder inte orden i sin polemik mot oliktänkande.
År 1616 sätts hans kopernikanska uppfattning på prov. Påven och hans närmaste kardinaler finner då för gott att markera att föreställningen om solen i centrum är irrlära. ”De revolutionibus” förs upp på listan över förbjudna böcker tillsammans med några andra pro-kopernikanska verk, dock inget av Galileo. Galileo åker till Rom i hopp om att rädda Vatikanen från att fastna i en dogm som han inser att kyrkan senare måste överge. Men han misslyckas. Han får dock fortfarande använda sig av de kopernikanska föreställningarna, men under det strikta villkoret att de hela tiden bara betraktas som ”hypoteser”, inte som beskrivning av verkligheten. Detta inpräntas i Galileo såväl av påvens chefsteolog som av påven själv, även om det senare kom att råda oklarhet om precis vad Galileo blev tillsagd att inte göra, skriva eller tycka.
År 1632 smäller det riktigt. Galileo får på lite tvetydiga grunder tillstånd att ge ut sin ”Dialog om de två världssystemen”, det ptolemaiska och det kopernikanska. Även om han själv tycker att han behandlar det kopernikanska som en ”hypotes” så lyser det kraftigt igenom vilket system han själv föredrar. Till råga på allt anser sig påven Urban VIII, alias Galileos tidigare vän och gynnare Barberini, ha blivit både förlöjligad och bedragen. Galileo har, menar Urban, inte bara talat för de kopernikanska irrlärorna. Han har också gett sig in på den mark som teologerna hade ensamrätt till, nämligen hur man skall tolka bibeln. Han har dessutom mage att föreskriva hur naturen måste uppföra sig, fastän Urban sagt till honom att Gud alltid hade frihet att göra som Han finner för gott, oberoende av vad Galileo tycker. Kanske också Galileos flirt med atomläran hade betydelse för Urbans vrede; kyrkans lära om nattvarden och hur de heliga sakramenten omvandlas, kunde inte förenas med läran om oföränderliga atomer.
Så Urban tvingar den nu 70-årige och sjuke Galileo att komma till Rom och ställas inför inkvisitionen. Under hot om både tortyr och fängelse faller han den 22 juni 1633 på sina knän inför kardinalerna och avsvärjer sig sina kätterska läror.
Han döms till husarrest för resten av sitt liv, och döms också att inte ha kontakt med andra lärde. Trots detta lyckas Galileo före sin bortgång ställa färdigt sitt sista mästerverk ”Två nya vetenskaper”. Det publiceras i Leyden 1638 och handlar dels om materialmekanik, dels och framför allt om hans upptäckter kring hur kroppar rör sig. Han ställer här samman de resultat han i allt väsentligt kommit fram till mer än 30 år tidigare rörande hur fort kroppar faller – att föremål med olika massa faller lika fort, att kanonkulor rör sig längs parabler, att en pendel svänger med samma frekvens oberoende av (en inte alltför stor) utslagsvinkel, och att ett föremål som rör sig på ett horisontalplan fortsätter att röra sig rakt fram med oförändrad hastighet om föremålet inte påverkas av några krafter. Han utgår från sina experiment och använder rätt enkel matematik i form av Euklides geometri och proportionslära.
Som Heilbron påpekar kan man inte påstå att Galileo var någon ledande matematiker. Han skriver aldrig ner en enda ekvation och utnyttjar inte alls den under hans tid framväxande kunskapen inom algebran. Men det är ändå Galileos rörelselära som för fysikerna är det allra främsta av Galileos vetenskapliga bidrag. För även om hans astronomiska iakttagelser var spektakulära så skulle de snart överflyglas av andra, ännu mer genomgripande upptäckter. Galileos rön kring rörelse utgör däremot en viktig grund för vad framför allt Newton – för övrigt född samma år, 1642, som Galileo dör – skulle fullborda 50 år senare.
En fråga som Heilbron särskilt intresserat sig för är vad som hände med astronomin i den katolska världen, speciellt i Italien, sedan påven bestämt att det var kätteri att hävda att jorden rör sig kring solen. Kunde man över huvud bedriva modern astronomi under sådana omständigheter? Ett kort svar är att det var tillåtet att räkna med den solcentrerade modellen om man bara hela tiden framhöll att det inte var verklighet utan endast en ”hypotes”.
Det skulle dröja ända till 1835 innan Galileos ”Dialog” från 1632 slutgiltigt togs bort från index över förbjudna böcker. Och efter ett antal påvliga piruetter genom århundradena kom 1992 resultatet från den kommission som påven Johannes Paulus II föreslog 1979 för att få ökad klarhet i relationen mellan Galileo och kyrkan. Många Galileokännare ser resultatet som en halvmesyr: Vatikanen var inte villig att skapa den klarhet som man kunde ha gjort. Galileo Galileis lik i den kyrkliga garderoben har nog ännu inte helt avlägsnats.
