Först mot slutet av juli, när jag skriver dessa rader, kommer den verkliga sommarvärmen in över landet. Denna glädjande ankomst är dock inte utan motstridiga känslor, som litteraturen gång på gång återkommit till. Jag påminns om det ögonblick av dallrande hetta då ett särskilt vanvett tycks kunna bryta ut. I mitt lokalblad Mitt i Vasastan från den 31 juli läser jag en artikel med rubriken ”Sommardagen betyder mer våld”, där Göran Pettersson, stationsbefäl på Citypolisen Norrmalm, säger: ”Det är mer folk ute på kvällarna när det blir varmt. Man har druckit alkohol och samlas i grupper. Det är lätt att det blir bråk.”

Jag bestämmer mig för att läsa om första scenen i tredje akten av ”Romeo och Julia”, där allt går över styr och där Romeos kumpan Benvolio redan i den inledande repliken uttrycker sin oro för stundens risker:

Mercutio, jag ber dig, låt oss gå;

Varm dagen är, och Capulets i farten:

Om nu vi möta dem, så blir det gräl,

Ty heta dagar göra hetsigt blod.

(Övers: Carl August Hagberg.)

Den galenskap som kokar i sommarhettan är här förstås det rivaliserande våldet mellan husen Montague och Capulet, som också de samlas i grupper på stadens torg och söker konfrontation. Men Benvolio hade inte behövt vara så ängslig om han inte visste vad den tilltalade hetsporren Mercutio gick för. Denne är med sina snabba, härmande gester och sina slagfärdiga repliker ett extraordinärt medium för sinnets skiftningar. Mercutio rymmer i själva sitt namn de första stavelserna i ordet ”mercury”, och i hela sitt väsen äger han kvicksilvrets utomordentliga känslighet för temperaturförändringar. Men det är genom sin provokativa natur och genom sitt överskridande av gränsen mellan symboliskt och verkligt våld som han blir till en drivande kraft i den tragiska processen. Han blir inte bara den som utlöser det fatala våldet, han blir också dess första offer.

Allt som Benvolio fruktar i sin inledande bön kommer att besannas i denna scen. Mercutio sticks ner av Tybalt, Romeo kastar sin melankoli över bord för att hämnas sin vän, och genom dödandet av Tybalt förvisas Romeo omedelbart från Verona av fursten.

I detta kritiska ögonblick spelar sambandet mellan våldet och sommarhettan en helt central roll, och i kommentaren till Ardenutgåvan läser jag Dr Johnsons nyktra ord: ”Det har observerats att nästan alla mord i Italien begås under sommarens hetta.”

Men det är knappast några sådana, empiriskt observerbara förhållanden i Italien som upptar Shakespeare. Han söker något annat när han tar upp den välkända legenden om Romeo och Julia. Han förtätar berättelsens förlopp från ett antal månader till ett par dagar. Romeo dödar Tybalt samma dag som han gifter sig med Julia och samma dag som han drivs i exil. Kärleken, våldet och förbannelsen är sammanflätade under kortast möjliga tidsrymd.

Shakespeare låter den heta sommardagen spränga den inrutade tidens ordning, där klimatet vandrar in i karaktärerna och hettan blir ett med Mercutio. Det är Shakespeare som gör Mercutio till en huvudperson, som utmanar Tybalt bara för att bli nedstucken. Han är en tricksterfigur, som har tillräckligt med dionysisk energi för att få dramat att tippa över.

Det finns en ruvande anspänning över scenen, där minsta rörelse tycks kunna ge upphov till bråk och missämja. Även om Mercutio är exceptionell i sitt blixtsnabba, mimetiska väsen, är han inte ensam om att påverkas av hettan. Han påpekar att vännen är precis lika benägen till våld som han själv: ”as soon moved to be moody, and as soon moody to be moved.” Och i nästa replik framhåller han att ingenting är för litet för att framkalla våld: ett hårstrå mer eller mindre i skägget, eller knäckandet av en nöt kan av en förflugen tanke anspela på ens egna hasselnötsbruna ögon. Allt kan få vem som helst att explodera.

Det sägs ibland att det finns en nödvändighet som härskar över tragedin som konstform. Det lidande som den ger upphov till blir meningsfullt när den mynnar ut i en rening av åskådarens affekter. Det skulle enligt denna teori finnas ett öde eller en idé om rättvisa som gör det tragiska lidandet motiverat eller legitimt. Det ligger nära till hands att mena att 1900-talets förskräckande historia förpassat alla sådana teorier till skräpkammaren, och att tragedin därmed blivit en passerad genre.

Men sådana idealiserande teorier är knappast sanna ens vad gäller Shakespeare eller den klassiska tragedin. Det är inte nödvändigheten utan det tillfälliga i det uppflammande våldet som vi bevittnar i den scen vi utgått från. Det har också påståtts att det är detta utbredda, tillfälliga våld i moderniteten som har gjort den klassiska tragedin föråldrad som genre. Vi lever i prosans nivellerade värld, där ingen tragisk hjälte längre är möjlig.

Ändå är det faktiskt så att Mercutio talar prosa (så virtuost!) och han drivs, som vi sett, av en tillfällets impuls som han är den förste att förespråka. Händelseutvecklingen i dramat är full av stundens godtycke, som när Romeo försöker skilja de stridande parterna åt men i stället gör det möjligt för den skymde Tybalt att sticka Mercutio under sin arm. Den räddande akten blir så den kanske viktigaste orsaken till mordet.

Dramat följer ingen nödvändigt utstakad väg, och slumpen, som begärets förutsättning, sliter inte bara loss skeendet ur tidens homogena förlopp, utan skapar också de hinder som omöjliggör kärleken.

Ett brev når ödesdigert inte sin adressat och ett så banalt faktum som att Romeo kommer för sent till Julias grav fullbordar handlingen. Tillfälligheter gör att de älskande i dramat förmår det annars omöjliga: att överleva varandra. Den heta sommardagen bidrar till att göra hela staden till en scen, där människor i grupp hetsar varandra att spränga vardagens ordning med dess normbundna, följdriktiga handlingar.

Det är inte bara i litteraturen som vi kan bevittna detta samband mellan hetta och våld. Man kan nämna Hitchcocks djupt ironiska film ”Fönstret mot gården”, där passiviteten som en effekt av den extremt luftfuktiga New York-värmen förstärks av att en fotograf blir sängliggande med gipsat ben och så att säga döms till fatal voyeurism.

I en av filmens första bilder ser vi en termometer visa över 90 grader Fahrenheit, måttet för människans kroppstemperatur. När mördaren på andra sidan gården till slut lyckas spåra fotografen med kikaren, tycks vittnet få sitt rättmätiga straff för den last som både fått honom att uppdaga brottet och att välja bort den undersköna kvinna som uppvaktar honom. Slutbilden visar honom med två gipsade ben och en nöjd kvinna utsträckt på en soffa mitt emot. Inte bara mordlusten och voyeurismen utan det amorösa begäret har fått sitt.

Men jag skulle vilja ge ett helt annat exempel från ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg. Inte så ofta noterat är hettans roll för händelseutvecklingen i dagboksromanen. Mordet äger rum den 22 augusti med ”en lätt känning av höst i den glasklara luften”. Ändå är själva mordet bara avslutningen på en länge, under hela sommaren förberedd handling.

Och vilken sommar är det inte! Den första dagboksanteckningen, daterad den 12 juni, börjar: ”Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.” Det ensamma jaget skriver för öppna fönster, hör ljud och röster och påminns om allt som lever sitt eget, fria liv i sommaren därute. Även om han som skrivande varelse är ensam, är han i sina tankar aldrig ensam. Han är fatalt sammanlänkad med sin patient pastor Gregorius och med dennes olyckliga fru, som han börjar bli allt djupare dragen till.

Söderberg skildrar naturligtvis inte något spontant våld, som Shakespeare. Han kan inte nöja sig med några timmar för att gestalta ett dramas alla förvecklingar. Han behöver ett par månader för detta. Likväl finns det en liknande anspänning i luften, vilket sommarhettan i staden bidrar att frammana. Doktor Glas beskriver sig som en tillvarons åskådare, som längtar efter ”en verklig handling”, och det är väntan på en livsförändrande handling som för så många sekelskiftesförfattare står i fokus.

Precis som i ”Romeo och Julia” framhålls tillfället som avgörande för den dödande handlingen. ”Så underligt det kom. Så sällsamt slumpen ordnade det för mig. Jag kunde nästan bli frestad att tro på en försyn.” Av en händelse uppenbarar sig pastorn just när doktorn skall dricka ett glas vichyvatten före middagen.

Doktor Glas har ingen egen blick, han ser med andras ögon och han behöver en förmedlare för att bli till. Och hans förmedlare blir Klas Recke, Helga Gregorius älskare. Som Maria Wahlström nyligen visat i sin avhandling om den svenska dagboksromanen är det Reckes närvaro som får hans passion att flamma upp vilket blir mordets verksamma impuls.

Men det är bara sommarvärmen, med dess följd av sena krogbesök och uteliv i parker och på trottoarer, som gör Reckes och Helgas närvaro så påtagliga för honom. Den skapar inte bara närhet och tillgänglighet, den kryper in i känslan och förvandlar den. Också i ”Doktor Glas” börjar ”the mad blood” rusa i ådrorna. Men på ett helt annat sätt river det upp ambivalens och ångest, som sammanhänger med hur doktorns driftsliv som så länge legat i dvala plötsligt gör sig påmint.

Vad är det för kvävande ångest som han erfar? I midsommarnatten återkallas smärtan över en älskad kvinnas försvinnande för tio år sedan, en kvinna som senare dör genom drunkning, och minnet kommer att ljuda som en dov ton genom berättelsen. Doktor Glas fylls givetvis av en helt annan galenskap än Capulets och Montagues anhang. Han är ju inte handlingens man, i stället gör han sig med stor skicklighet känslokall och indifferent. Han agerar aldrig ut sitt begär och sticker inte ner sitt offer, utan han röjer kyligt undan det med gift så att inte mordet syns.

Längtan efter den förlösande handlingen tilltar. Värmens klimax mitt i högsommaren kommer som från en främmande kontinent i anteckningen från den 24 juli. ”Afrikahettan har kommit igen. Hela eftermiddagen ligger det som en rök av guldstoft i tung vindstilla över staden, och först med skymningen kommer svalka och lindring.” Också korrespondensen mellan yttre och inre har nu nått sin kritiska punkt, då doktorn tvingas ut till någon trottoarservering bara för att se Recke eller Helga Gregorius glida förbi som gåtfulla vålnader i natten.

”Doktor Glas” är berättelsen om en människa som dödar för att han inte kan skilja på dröm och verklighet. Han spelar en roll, skapad av begäret efter att vara någon som han aldrig kan bli. I sommarens yrsel blir identifikationen med denne andre möjlig genom fantomen Recke. Men mordet löser självklart inga problem, snarare uppenbarar det beroendet av en förmedlare än mer. Han har aldrig valt en egen väg, och nu imploderar hans värld. Doktor Glas är den som livet går förbi, därför att han gått förbi det som sin egen dubbelgångare. Söderberg är lika mån som Shakespeare att framhålla slumpens roll i skeendet och korrespondensen mellan det mordiska begäret och sommarens klimax. Staden är en scen som väntar på en destruktiv handling, den må vara spontan eller kyligt beräknande.

Det är i sommarens hetta allt detta sker, den tid då gränsen mellan lag och laglöshet, ordning och oordning, lättast tycks kunna överskridas .