Nikolaj Leskov är en klassiker som avviker. Av olika skäl kom man inte att räkna med honom på samma sätt som med Tolstoj, Dostojevskij och Turgenev. Han skrev under samma tid som de, med en häpnadsväckande kunskap om ryskt liv, men han fick sin rätta plats i det ryska likaväl som i det västerländska medvetandet först postumt, alltså efter sin död 1895. Maksim Gorkij har sagt om honom: ”I denna människas själ förenade sig på ett sällsamt vis övertygelse och tvivel, idealism och skepsis. Han lyckades misshaga alla. Ungdomen saknade hos honom de vanliga uppmaningarna att ’gå ut till folket’, mognare personligheter sökte förgäves hos honom efter klart formulerade sociala idéer, den revolutionära intelligentian kunde inte förlåta honom hans romaner. Och så kom det sig att den diktare som sökte och fann de rättfärdiga inom varje stånd, inom varje samhällsgrupp, inte kunde göra någon till lags och blev stående avsides.”

Det var bra uttryckt – av en företrädare för just det radikala läger som under lång tid hade nonchalerat och på olika sätt sökt misstänkliggöra Leskov. Gorkij hade rätt. Leskov var varken frasradikal eller stockkonservativ. Han satt inne med en enorm kunskap om den ryska verkligheten och därför vägrade han att låna sig vare sig till den ena eller andra sidans känslovurmande. Han fann skäl att både älska och hata ryssen och sin kluvenhet gestaltade han i en suverän prosakonst i det mindre formatet. Så småningom blev han av naturliga skäl mörkare, mer illusionslös. Men han gav aldrig upp sin tro på den ryska människan – på trots mot allt. Vad han särskilt hyllade var fintligheten, fiffigheten, förmågan att ta sig ur kinkiga situationer med list och, ofta, en fantastisk hantverksskicklighet. Han har ett oändligt antal osannolika, ofta grymma historier att förmedla, ibland hopar de sig på varandra så att läsaren blir omtumlad. Men han besitter också en sällsam berättarförmåga som gör att det sällan går överstyr.

Inte minst visste han förbluffande mycket om ryskt fromhetsliv. Bakgrunden var den här. Han föddes som sonson till en ortodox präst. Samtidigt var hans moster gift med en invandrad engelsman, Alexander Scott, som hade närt drömmar om att på det egna godset fostra bönder med hjälp av filantropiska kväkaridéer. Så begåvades han med ett dubbelt andligt arv. Han tog starka intryck inte minst av Scott – det sammanhängde med att han redan som tonåring hade erhållit tjänst hos denne, blivit bokhållare i den ingifte morbroderns firma. Detta innebar att han tidigt fick möjlighet att resa och genomkorsa det stora landet. Han blev bekant med olika sorters miljöer, upplevde Ryssland nära och brutalt, från botten. De rapporter han tillställde sin chef var så lödiga att denne snart uppmuntrade honom att börja publicera sig. 1861 kom han att inleda en karriär som journalist i den ryska huvudstaden.

Leskov råkade med detta komma till S:t Petersburg just i den stora bondefrigörelsens år. Det var upplagt för en frontalkollision. Snart formerade sig en revolutionär rörelse bland ungdomen som var otålig och maximalistisk och fann Alexander II:s reformtempo alldeles för långsamt. Några mystiska bränder på andra sidan Neva pådyvlades av den tsaristiska reaktionen unga så kallade nihilister. Leskov gjorde ett debattinlägg och föreslog att saken opartiskt skulle utredas så att man kunde fastställa om det verkligen fanns någon substans i ryktena. Det ställningstagandet räckte för att göra honom omöjlig bland de unga hetsporrarna. Han stämplades som bakåtsträvare och svarade med att i sin förstlingsroman 1863 utifrån sina mycket konkreta erfarenheter klä av de revolutionärt trosvissa som svamlare med bristfällig verklighetskontakt. I ytterligare en roman förstärkte han sedan ytterligare den polemiska bilden. Resultatet blev att han under lång tid kom att marginaliseras av tongivande kritiker. Ungdomarna bar på intelligentians hela sentimentala skuldkänsla inför det folk man saknade beröring med. Det problemet hade inte han. Leskov såg klart vad detta folk rymde: av råhet och eftersatthet men också av skaparkraft. Så hörde han med sin klarsyn inte hemma någonstans, eftersom de reaktionärer han felaktigt buntades ihop med också de, från sin kant, romantiserade – just själva eftersattheten.

Leskov var sprängfylld av stoff. Han såg mörkret men också ljuset, han ville tro på tsar Alexander II:s påbörjade reformverk. 1872 gav han ut romanen ”Prästerskap”, en krönika över ett på många sätt primitivt småstadsliv där prästen står i förgrunden: en både mild och modig man som tycks förkroppsliga Leskovs ideal. Ortodoxin ställs i relief till de så kallade gammaltroendes framhärdande i sin ”asociala” sektgemenskap ute i skogarna å ena sidan och den radikala intelligentians utopiska excesser å den andra. Leskov fascineras av de förföljdas stolta, trosstarka fasthållande vid uråldriga livsformer, samtidigt hyser han förhoppningar om att en ortodox ödmjukhet kanske skall öppna sig för dem och på sikt förvandla kyrkan. Hela tiden finns där det dubbla engelsk-ryska perspektivet på den inhemska andligheten – i Scotts anda vill Leskov överföra något av kväkarpieteten till Ryssland. Så småningom skulle han inse att också han hade lånat sig till idealisering – av en auktoritär och maktberoende ortodoxi. Då kom han, på 1880-talet, att dra mot tolstojanism – men med bevarade invändningar mot den tolstojska passiviteten, idén om icke-motstånd mot det onda.

Redan vid tiden för ”Prästerskap” hade han börjat komma fram till att det trots allt var det mindre formatet som passade honom bäst. Hans två storverk från samma tid blev två kortromaner: ”Den förseglade ängeln” och ”Den förtrollade vandringsmannen”. Den första är berättelsen om hur de gammaltroende med knep och knipslughet, men också med konstfärdighet och – som det kan se ut, fast naturliga förklaringar också ges – med stöd från ovan återerövrar en av myndigheterna konfiskerad ikon med bilden av församlingens skyddsängel. Här lyckas Leskov som en av de första i rysk litteratur ge en trovärdig bild av ”raskolnikernas” liv bortom samhället och därtill en kunskapsrik skildring av deras ikonmålares överlägsna professionalism. Hur kunde han veta? Sanningen var att han tidigt hade mött dem, faktiskt redan i debuten börjat ge inblickar i deras värld. Därtill kom att han av folkbildningsministern fått i uppdrag att studera framför allt deras skolväsen. I dessa oböjliga, gudfruktiga motståndare till tsardömet hade han funnit upprorsmän som stod honom så mycket närmare än de fanatiska materialister som just detta decennium vandrade ut till det okända Folket för att väcka det till revolution.

Leskov bekänner sig paradoxalt nog också till folket. Luka Kirillov lyckas i romanen på ett mirakulöst sätt ta sig över en spröd brobalk för att föra hem den förlorade ikonen. Själva verklighetsförlagan till denna centrala scen var djupt trivial: Leskov hade hört talas om en man som med fara för eget liv hade balanserat sig över en brokätting för att komma åt en begärlig flaska vodka av låg kvalitet. Så är det med det ryska folket i Leskovs ögon: det rymmer allt, från det lägsta till det högsta, än är det försjunket i superi, än i himmelska syner och genuin godhet. Berättaren är just en av de saktmodiga, beläst och kunnig, men samtidigt förankrad i det medeltida, med dess helgonlegender som sitt livsmönster. Han sätter sin personliga prägel – som berättarna så ofta gör hos denne författare – på hela framställningssättet. Hans språk är på en gång arkaiserande och nyskapande, fullt av bibliska och liturgiska ord och fraser men också bemängt med tekniska termer i sin självklara hemmastaddhet i ikonmåleriets mysterier. I det ingår också folketymologierna, de underfundiga förvrängningarna av svåra, främmande ord. Denna stiliserade narration brukar på ryska kallas skaz, den kom på 1920-talet att livligt intressera de så kallade formalistiska litteraturvetarna.

”Den förseglade ängeln” har av eftervärlden utnämnts till ett litet mästerverk. Det är bara slutet som blivit föremål för diskussion. Där visar den förbenade ortodoxin upp sitt milda ansikte igen, tar sig i en biskops gestalt an de förföljda och försonar sig med dem. Detta är förvisso Leskovs dröm. Han har i efterhand – särskilt som han kallnade i sitt förhållande till kyrkan – erkänt att det inte är riktigt lyckosamt. Radikalerna tolkade det givetvis som att han bekände färg. I själva verket hör slutet nära samman med hela symbolväven i romanen. Bron är huvudsymbolen, intrigen kretsar hela tiden kring nödvändigheten av syntes och möte.

”Den förtrollade vandringsmannen” har sin egen berättare, en munk som genomlevt allt – om man så vill den ryska folksjälens alla yttringar – och till sist funnit ro undan den djävul som ständigt ansatt honom. Han kommer att begrunda sitt äventyrliga liv i stilla klostermeditation. Han har vandrat genom det väldiga riket, han har drivits till mördande, han har uträttat både upphöjda ting och de allra mest nedriga. Han döljer ingenting, han visar på en gränslöshet i det ryska livet, en regelmässig överskridning av moral och normer som skrämmer. Det är till slut – med berättarens egna ord – som om ”vår ryska jord blomstrar tack vare skammen”. Emellanåt blir det andlöst spännande, en våldsam dramatik. Någon har sagt att i denna roman ryms två tjog mäktiga historier. Fredrik Böök, en av Leskovs största beundrare, skriver att det knappast bjuds någon bättre kunskapskälla om Ryssland än detta författarskap – och i all synnerhet denna roman. Den tycks återge en rysk besatthet.

På 1880-talet fick Leskov, välgörande nog, sparken från folkbildningsdepartementet. Nu skrev han emellanåt med allt större svärta men där fanns ljuspunkter. I den lilla novellen ”Mästersmeden från Tula”, egentligen ”Den vänsterhänte”, berättade han om hur tsaren fått en stålloppa i present under ett statsbesök i England. Loppan måste skos och en rysk smed ges i uppdrag att tillverka de miniatyriska fotbeklädnaderna i guld. Uppgiften framstår som omöjlig men han bemästrar den givetvis – med sitt speciella ryska snille. Redan några år tidigare hade Leskov i en antologi samlat ett antal porträtt av förebildliga personligheter ur skilda samhällsklasser i ett slags efterdiktningar av de gamla hagiografierna. Detta är hans särmärke: han ser närheten till blodsorgier och galenskap i folkdjupet men finner alltid motbilderna. Fredrik Böök sammanfattar hans författarskap: ”En brokig, pittoresk häxdans av brott, grymheter, korruption, bestialisk lust och namnlösa lidanden.” Och ändå. Det är ett faktum att Böök skrev detta 1942, vid tiden för Hitlers ryska fälttåg. Vi vet att Böök var farligt tyskvänlig. Ville han med Leskovs hjälp legitimera Hitler? Nej, mitt i sin nästan flämtande återgivning av den ryska ”häxdansen” manifesterar han faktiskt en stark känsla för det ryska som överraskar. Det är som om Leskov besegrar honom.

På samma sätt betvingade Leskov alltså Gorkij. Dennes slutsats blir att Leskov är en ”kärleksfull skeptiker”. Han står där fortfarande vid sidan om i det ryska 1800-talet, en egensinnig berättare i Tolstojs och Dostojevskijs tid som med sitt artisteri och sina unika insikter hjälper oss att tyda den ryska gåtan.