USA:s försvarsdepartement håller i dag på att ta fram metoder för att analysera gångarter, och kan redan i dag identifiera många individer utifrån deras sätt att gå. Dessa analyser används som ett led i landets terroristbekämpning; gången är som en personlig signatur. Samtidigt håller finländska forskare på att ta fram en mobiltelefon som knyts till ägaren genom att den kan identifiera användarens gångart och rörelsemönster, varför den som stöldskydd frågar efter lösenord om den bärs av någon med en annan gångart än ägarens.

Dessa exempel påminner om att gåendet är någonting långt mer komplext än att sätta den ena foten framför den andra. Vårt rika språkbruk på området påminner också om att vi kan gå på väldigt olika sätt – vi kan promenera, marschera, vandra, spankulera, strosa, ströva, flanera eller knalla. Eller sträcka på benen, ta ett varv, röra på oss eller rentav gå igen som gengångare. Eller gå genom eld och vatten eller gå ed på något. Gåendets synonymer, symbolik och betydelser är många. Och alla går vi – i genomsnitt i västerlandet uppåt 9 000 steg om dagen.

Förflyttandet till fots har nu blivit föremål för en monografi, både som ett led i den växande floran av mikrohistoria och som en del av historiseringen av en mängd skenbart konstanta mänskliga fenomen. Och visst har gåendet en föränderlig historia. Det visas övertygande i On Foot: A History of Walking (New York University Press, 333 s) där Joseph A Amato, pensionerad professor i historia vid Minnesota State University, ger en uttömmande om än ibland väl mångordig översikt över gåendets historia. Hans utgångspunkt är att gåendet har ändrat karaktär från att ha varit en nödvändighet till att bli något mer eller mindre frivilligt. Och när man går frivilligt, då vill man skilja ut sig från de fattiga som går av nödvändighet – gåendet har alltså utvecklats och specialiserats. Det frivilliga gåendet är knutet till uppkomsten av masskommunikationer, varför Amato till stora delar behandlar gåendets moderna historia. Till saken hör att det svårt att hitta äldre källor kring något så vardagligt och samtidigt undflyende som gåendet.

Under tusentals år gick människan när hon skulle någonstans. Man hade inget val och reflekterade sällan över gåendet. Först i samband med de första stora statsbyggena under antiken började gåendet disciplineras. Den romerska armén hörde till de första att marschera (på de romerska vägarna i en fart av nästan fem kilometer i timmen). Under medeltiden blev pilgrimsresandet den stora vandringsrörelsen. Vissa gick till Rom, andra tog sig ända till Jerusalem. Eftersom fattigdom var ett ideal för många munkar, var barfotavandringar ett sätt att visa sig extra botfärdig. Denna tid präglades också av en skarp skillnad mellan hästburna och icke-hästburna. Detta var det tungt beväpnade rytteriets tid, och aristokratins makt och status byggde på ryttarens överlägsenhet över infanteriet.

Under renässansen började mode, etikett och normer styra gåendet. Vid hoven fanns klara regler för vem som skulle gå först, på vilken sida, hur snabbt och så vidare. Elegant gående var ett sätt att visa klass och status. Under 1600-talet utvecklades också marscherandets finesser. Mekaniska marscher där alla gick i takt och i mönster påminde om de danser och parader som hölls vid slotten, där allas platser representerade en social ordning – på samma sätt som på slagfältet. Nya torg, parker och palats krävde sina särskilda gångarter, medan allt från begravningar och giftermål till baler och segerparader krävde sina. Samtidigt formades den tidigmoderna staden – medeltidens städer som präglades av ett virrvarr av gränder och prång skulle bort till förmån för den rätlinjiga staden med raka gator och stora torg, som formade nya mönster för rörligheten.

Under 1600- och 1700-talen tillkom käppen som den frivilligt gående mannens främsta accessoar, egentligen en urban variant av vandringsstaven. Samtidig blev paraplyet eller parasollet en accessoar för kvinnan på hennes promenad. Ända in på 1800-talet var dessa en obligatorisk del av kvinnans utomhusdräkt – till lika stort skydd mot sol som mot regn.

Att promenera i anlagda trädgårdar och parker blev ett av överklassens nöjen under framför allt 1700-talet – och förebådade romantikens fotvandringar i den vilda naturen. Den växande medelklassen tog under det sena 1700-talet efter överklassens frivilliga gående, men gick ett steg längre: man valde att gå ute i den vilda naturen också som ett sätt att uttrycka sin identitet, stärka sin hälsa och lära känna sin kultur.

Fotvandrarnas ideologi var nära knuten till romantiken – man skulle gå till orörda platser, bestiga berg, vandra i djupa skogar, bort från upplysningens ordning och kontroll. Kända förespråkare för vandringen var Rousseau och Goethe. Under tidigt 1800-tal var det nästan en folkrörelse bland unga män med intellektuella ambitioner att ge sig ut på vandring för att få kontakt med sin nation, sin kultur och framför allt sig själv. En sann patriot gick till fots. Rörelsen var delvis antimodern. Landet sattes före staden, stigar före vägar, det långsamma gåendet före de allt snabbare masstransporterna. Litteraturen i ämnet växte snabbt, och många vandrare publicerade sina reseberättelser. I skriften ”Instructions to Pedestrian Tourists” från 1821 slog man fast att fotvandrandet var det säkraste, enklaste, hälsosammaste och billigaste sättet att resa. Dessutom fick man se vackra vyer som man annars skulle ha gått miste om.

Även Sverige nåddes av fotvandringstrenden. Den främste svenske exponenten för vandrandet var den unge officeren Otto Sebastian von Unge. På somrarna under 1820- och 30-talen vandrade han genom Sveriges landskap för att sedan publicera storsäljare som ”Vandring genom Dalarne” och ”Promenader inom Fäderneslandet”, där fotvandringens välsignelse predikades parallellt med naturromantik och en försiktig samhällskritik. Han fick sedan flera efterföljare inom genren.

Men samtidigt som de romantiska vandrarna flydde de snabbt växande städerna, fick man där se en ny typ av fotgängare – flanören, som exempelvis Walter Benjamin skrev om. Flanören var en reflekterande fotgängare, en av storstadens nya vandrare som gående försökte förstå sig på den moderna staden som fenomen. Men den långsamma flanören blev också snabbt ifrångången av andra gångare i och med gåendets fortlöpande diversifiering. Trottoarens uppdykande tillät lägre och lättare skor och därmed snabbare gång, när man inte längre behövde klafsa fram genom leriga gator i tunga kängor. Fotgängarnas egna utrymme på gatan medförde att de kunde ta sig genom staden allt säkrare, utan att riskera att köras över av hästskjutsar eller ryttare.

Den romantiska fotvandringen från det tidiga 1800-talet kom att leva vidare för att framåt nästa sekel transformeras till den stärkande naturvandringen, gärna som en tur på fjället eller längs en led. Än i dag väljer många denna typ av vandring som avkoppling och rekreation. På det hela taget är alla de positiva kopplingar till gåendet som kom att utryckas från och med industrialismen under 1800-talet nära förbundna med uppkomsten av masstransportmedel som järnvägar och ångbåtar. När gåendet blev något man kunde välja att göra så blev det också föremål för fler positiva projektioner. Friedrich Nietzsche förespråkade långa stärkande promenader, Sigmund Freud valde att gå längre sträckor för att må bra, den brittiske historikern George Macaulay Trevelyan hävdade att hans ben var hans ”två läkare”. Under 1800-talet etablerades gång också som en idrottsgren. De första mästerskapen hölls i Storbritannien 1866 och den nya sporten fann många entusiastiska utövare.

Samtidigt som det fria stadsflanerandet och de hälsosamma naturvandringarna ökade kring sekelskiftet 1900, präglades tiden också av gåendets disciplinering. I de växande storstäderna behövde gåendet regleras, och etikettboksförfattarna förklarade hur man skulle mötas, hälsa, gå i par eller grupp och så vidare. Många av reglerna härstammade från den brittiska överklassens normer. (Men när stumfilmen gjorde entré tog den över etikettböckernas roll som gånginstruktör.

Eftersom det visuella var så viktigt i en stumfilm blev sättet att röra sig än mer uttrycksfullt, och kända stjärnors gångstilar och gester imiterades och bildade skolor.) Samtidigt reglerades gåendet alltmer i samband med parader, marscher, demonstrationer och liknande nya fenomen. Det reglerade kollektiva gåendet uppkom i samband med det nya industriella samhället, som krävde synkronisering och social ordning. Scoutrörelsen och KFUM ägnade sig åt fostran av nationens ungdom, vari marscher och processioner ansågs ha en karaktärsdanande inverkan. Även i Sverige var intresset för gång stort: Svenska gångförbundet bildades 1934, och på 40-talet genomfördes i Sverige riksmarschen, en gångtävling mellan de nordiska länderna, där som mest en miljon svenskar deltog i 1941 års tävling!

Det korrekta gåendet blev också ett led i kampen mot det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets fiender – alkoholism, smuts, brottslighet, prostitution och spel. Det goda gåendet kopplades till den nya tidens dygder som punktlighet, skötsamhet, hygien och kollektivism. Samtidigt talades det mycket om kroppens disciplinering, och samhällsidealet var en fysiskt stark nation. Män skulle gå rakryggade och med åtdragna bälten – axlarna bakåt, bröstet ut och magen in. Kvinnor skulle röra sig gracilt. Barnen lärde sig gå prydligt och ordentligt i skolorna, kollektivt och ofta uniformerat, precis som militärerna, där gåendets disciplinering gick som längst. I takt, med raka ben och svängande armar i likadana uniformer och med blankputsade skor eller stövlar marscherade man – och varje nations armé hade sitt unika sätt att marschera. I framför allt Nazityskland fick paraden ett stort offentligt utrymme; den representerade en kollektiv, enhetlig, synkroniserad styrka, till skillnad från det individuella gåendet där man själv valde tempo och riktning.

Under 1900-talet har protestmarscher blivit ett etablerat politiskt uttryck – kanske för att gåendet symboliserar enkelhet och folklighet i opposition mot förtryck: Mahatma Gandhis vandring till havet för att protestera mot britternas saltskatt är välkänd. Martin Luther King genomförde en femdagars marsch med sina anhängare i protest mot raspolitiken 1965. (Han mördades för övrigt när han höll på att planera en protestmarsch till Washington.) Fredsmarscher mot Vietnamkriget var som bekant vanliga som protestform i USA på 60- och 70-talen.

I dag visar den växande skoindustrin hur många olika sätt vi har att gå: vi har tennisskor och lågskor, lackskor och högklackat, boots och kängor, och alla hade de sina användningsområden och finns hemma hos många av oss. Och gåendet fortsätter att specialiseras: på senare år har vi välsignats med stavgång och power walking, för att ta ett par exempel. Vad kommer härnäst?