Om man skulle sammanfatta de naturvetenskapliga landvinningarna under 1900-talet med ett enda ord så måste det ordet bli atom. Fysikerna har stått för grundforskningen men det atomära betraktelsesättet har fått enormt genomslag framför allt i kemi och biologi. Men också inom tekniken: elektronikens grundval skrivs atom.
De grundläggande upptäckterna gjordes i mitten av 20-talet. Efter frenetiska ansatser under de två första decennierna av 1900-talet – utan att en sammanhängande helhetsbild kunde erhållas trots epokgörande insatser av bland andra Max Planck, Albert Einstein och Niels Bohr – kom det stora genombrottet 1924–27.
Då utvecklades bilden av atomen som en kärna omgiven av elektroner lydande under kvantmekaniken, denna nya teori som är så väsensskild från alla tidigare fysiklagar. Den formulering som de nya naturlagarna fick under denna intensiva period har i allt väsentligt stått sig sedan dess, även om frågor kring kvantmekanikens djupare betydelse fortfarande finns på forskningsagendan.
Bland de ledande fysikerna under denna genombrottstid finns som i förra skedet Niels Bohr, men framför allt Max Born, Erwin Schrödinger, Werner Heisenberg, Paul Dirac och Wolfgang Pauli. De tre senare, födda som de var på det nya seklet och fullödiga vetenskapsmän redan vid några och tjugo år, har kommit att framstå som urtypen för moderna vetenskapliga underbarn; såväl Schrödinger som Born och Bohr var dussintalet år äldre.
Det är naturligtvis av stort intresse att försöka förstå forskare av denna kaliber. Vad gör dem till framstående vetenskapsmän? Är det arv eller miljö? Hur är de i sina relationer till andra människor inom och utanför den vetenskapliga världen? Har de några särskilda styrkor eller svagheter? Ingående biografier har också sedan länge funnits över dem alla. Med ett undantag: Wolfgang Pauli. Men nu har också den lakunen täppts till genom Charles Enz i hans bok No Time to be Brief: A Scientific Biography of Wolfgang Pauli (Oxford University Press, 284 s).
Enz, numera pensionerad fysikprofessor vid universitetet i Genève, var vetenskaplig assistent till Pauli 1956–58, under dennes sista år. Han har åstadkommit en förtjänstfull, minutiöst dokumenterad biografi som täcker hela Paulis levnadsbana med betoning på dennes vetenskapliga insatser inom fysiken. Många av de forskare och andra som Pauli hade kontakt med passerar också revy i vad som närmast blir små minibiografier
Man frågar sig naturligtvis varför det dröjt 44 år efter Paulis död till denna första biografi över honom. En bidragande orsak är definitivt att hans änka, Franca Pauli, som överlevde sin make med nästan 30 år, hade mycket bestämda åsikter om hur eftervärlden borde uppfatta hennes Wolfgang. Inte minst gällde detta Paulis förhållande till psykologen Carl Gustav Jung och över huvud taget Paulis spekulationer i gränsområdena till filosofi och psykologi. Men mera om detta senare.
Wolfgang Pauli föddes 1900 i en akademikerfamilj i Wien. Genom faderns kontakter fick den unge Pauli fysikern och filosofen Ernst Mach som gudfader. ”Jag döptes antimetafysiskt i stället för katolskt” skriver Pauli i ett brev 1953 till Jung. Efter gedigen skolgång, som innefattade en bred skolning inte bara i matematik och naturvetenskap utan också i latin och grekiska, började han tidigt sin akademiska bana med att ta sig an Einsteins då nyss framlagda allmänna relativitetsteori. Bland annat fick han, endast 19 år gammal, uppdraget att skriva en av de första översikterna av denna teori, med sådant resultat att Einstein själv tillstod att han, Einstein, inte kunde ha gjort det bättre.
Tidigt fångades Paulis intresse av den då så intensivt studerade atomfysiken och han gav en serie viktiga bidrag till dess utveckling. En vetenskapshistoriker har konstaterat att ”Pauli var den (ibland dolde) arkitekten bakom de viktigare tolkningsgenombrotten i kvantfysiken”. Redan 1928 fick han en professur i Zürich, där han blev kvar till sin bortgång. Ett undantag utgörs av krigsåren 1940–46, då han var vid Princeton i USA. Men han var en av de få framstående fysikerna som inte alls deltog i de amerikanska krigsinsatserna. Kanske ”Pauli-effekten” (se nedan) hindrade honom, säkert väl känd som den var inte minst av den vetenskaplige ledaren för kärnvapenutvecklingen, Robert Oppenheimer, som tidigare vistats hos Pauli i Zürich. I stället menade Oppenheimer att det var bra att det bedrevs framstående fredlig fysikforskning som publicerades, inte minst för att dölja för världskrigets konkurrenter – läs tyskar och ryssar – vad de flesta kända fysiker höll på med.
Paulis relationer till svenska fysiker var speciellt goda; ett antal svenskar, särskilt lundensare, vistas efter kriget kortare eller längre tid hos Pauli i Zürich. Det i fysikerkretsar välkända fotot här bredvid föreställer Pauli tillsammans med Niels Bohr vid ett besök just i Lund i början av 50-talet. Föremålet för deras intensiva studium var en sådan där liten tippe-topp-snurra som, om den ges tillräckligt stort snurr, helt plötsligt vänder sig upp och ned.
Listan över Paulis väsentliga bidrag till fysiken är lång. Några av de viktigaste är uteslutningsprincipen (att två elektroner aldrig kan ha alla sina kännetecken helt lika, en omständighet som är en hörnsten i förklaring av grundämnenas periodiska system), idén om neutrinon (partiklen som är så undflyende att det skulle dröja nästan ett kvartssekel från det att Pauli i december 1930 föreslog att den skulle finnas till att den kunde påvisas) och, inte minst, viktiga klargöranden kring grundläggande symmetrier i kvantmekaniken. För sin upptäckt av just uteslutningsprincipen fick han 1945 års Nobelpris, dock inte mottaget förrän 1946. Han spelade hela sin verksamma tid en ledande roll inom fysiken, om än med tiden mer och mer som det ”fysikens samvete” han kom att bli. Han var kritisk mot allt och alla, även sig själv, som inte uppfyller hans högt ställda krav på konsekvens och relevans. Hans starka självkritik har säkert medverkat till att hålla nere det antal upptäckter som tillskrivs honom. I flera fall vet vi från hans korrespondens att han var viktiga rön på spåren men att andra hann före med att publicera dem. Paulis kännemärke är över huvud taget hans penetrerande, matematisk grundade förmåga att analysera ett fysikaliskt problem och samtidigt sätta det i samband med relevanta experiment.
Pauli var känd för sin råa men i grunden hjärtliga ton mot alla kollegor. Sin högt beundrade lärofader Niels Bohr anklagade han vid ett tillfälle för ”köpenhamnskt vetenskapligt ofog”, en annan fysiker kännetecknades med ”så ung och redan så okänd”. Och när Heisenberg påstod sig ha kommit på en slutgiltig teori för elementarpartiklarna – vilket Pauli inte alls höll med om att han hade – och sade att det bara återstår några tekniska detaljer att fylla i, fick en annan kollega ett vykort från Pauli där denne ritat en ram utan innehåll med kommentaren ”Se, jag kan måla som Titian! Det fattas bara några tekniska detaljer!”
En annan företeelse som kom att knytas till Pauli är den så kallade Pauli-effekten. Den yttrade sig i att till synes oförklarliga störningar började uppträda i försöksuppställningarna så snart Pauli visade sig i sina experimentella kollegors laboratorier. Så de var ofta tvungna att vidta erforderliga mått och steg när de visste att Pauli skulle komma på besök! Det hela har väl mera karaktären av en skröna, men faktum kvarstår: det hände mer än en gång att konstiga saker inträffade med experimenten när Pauli var i närheten.
I samband med att hans första äktenskap havererade genast efter bröllopet 1929 drabbades Pauli av en depression som blev allt djupare. På sin faders inrådan sökte han upp C G Jung. Behandlingen – den utfördes av en av Jungs medarbetare – hjälpte Pauli men var framför allt upptakten till en livslång vänskap med ett intensivt tankeutbyte mellan de båda lärdomsgiganterna. Jung och Pauli brevväxlade periodvis nära med varandra – Pauli var över huvud taget en oerhört flitig brevskrivare – och de gav ut skrifter tillsammans.
Jung fick i Pauli tillgång till en skarpsynt iakttagare även av hans inre liv – bland annat levererade Pauli flera tusen beskrivningar av sina egna drömmar till Jung – medan Pauli också via Jung på allvar fick upp ögonen för andra erfarenhetssfärer än den som fysiken studerar.
Det omedvetna, så väsentlig i Jungs världsbild, fascinerade successivt också Pauli. Han såg paralleller mellan det omedvetnas psykologi och kvantmekaniken. Han studerade förvetenskapliga tänkare, även alkemister, för att försöka förstå hur en världsuppfattning grundad på annat än rationell fysik kunde te sig. Speciellt försökte han tränga in i Johannes Keplers tankevärld; Kepler, som var verksam i början av 1600-talet, stod med ett ben i medeltidens och renässans idévärld men är samtidigt en föregångare i den moderna vetenskapen. Pauli fördjupade sig i dessa tänkares talmystik och försökte bland annat karakterisera dem utgående från om de är ”trinitära” (det vill säga att talet tre och treenigheten är väsentligt för dem) eller om de är ”kvarternära” (då talet fyra är det viktigaste). Han ägnade mycket tänkande åt vad jungska begrepp som ”synkronicitet” och ”arketyper” kan ha för tillämpningar inom naturvetenskaperna. Och han kom fram till inställningen att vår tids världsuppfattning är ofullständig i den mening att den saknar syntesen av fysik och psyke, av naturvetenskap och psykologi. Han fann möjliga ledtrådar till en sådan syntes i bland annat parapsykologiska experiment.
Denna del av Paulis tankevärld har helt naturligt fått många att höja på ögonbrynen: hur kunde den inom fysiken så kritiske Pauli mera okritiskt anamma vad som delvis kan betraktas som rena New Age-liknande ståndpunkter? Det är också på denna punkt som Franca Pauli och fördröjningen av biografin kommer in. Franca var avogt inställd till Paulis samröre med Jung. Hon var mycket mån om att hennes make inte skulle framstå i ofördelaktig dager genom att dessa sidor i hans personlighet skulle ges fel perspektiv. Hon lär till och med ha förstört en del av Paulis brevväxling i dessa frågor.
Men så blev det alltså till slut en gedigen biografi genom Enz försorg. Även om betoningen i biografin ligger på Pauli som fysiker får hans mera filosofiska och psykologiska spekulationer också sin behandling. Det senare blir dock snarare en redogörelse för och citat från brevväxling och artiklar och vad dess rent faktiskt innehåller, än en mera djupgående analys. Även om det har gjorts andra försök till en sådan analys – en intressant ansats är till exempel den uppsaliensiska vetenskapshistorikern Suzanne Giesers doktorsavhandling från 1996, ”Den innersta kärnan: djuppsykologi och kvantfysik. Wolfgang Paulis dialog med C G Jung” – så saknar jag fortfarande en tillfredsställande behandling när det gäller att förstå de tillsynes oförenliga dragen i Paulis karaktär. Så det finns plats för fler som vill fördjupa sig i paradoxen Pauli som fysikaliskt rationalist men samtidigt förvånansvärt godtrogen när det gällde psykologi och filosofi.
