VIBORG i januari.
Timme efter timme har bilen borrat sig fram på krigsmörka vägar, då plötsligt något oväntat inträffar. Någon halvmil utanför Viborg börja alla mötande bilar stirra mot oss med stora, uppspärrade ljusögon. Vår egen vagns blåbleka kisande fördunklas helt, gaspedalen kryper upp och ratten blir villrådig. Den trånga blå värld vi så länge vistats i får med en gång perspektiv: långa vita vägar välla fram, hus, människor, snövallar – bil efter bil störtar mot oss med fullt ljus och full fart.
Är detta Viborg, frontstaden Viborg, som borde ha mera att mörklägga än någon annan finsk stad?
Det var Viborg. Vi ha nått vårt mål efter dagslångt pendlande mellan vägar med rykande färska bombhål och skogarnas mjuka men kalla drivor. Ljuset, som förvirrade, visade sig vara i dubbel måtto vägledande: det gav redan från början en karakteristik av livet inom frontområdet. Inne i själva staden ligger mörkret visserligen åter tätt och tungt över stilla gator, men på vägarna runt omkring, där trafiken till fronten sammanstrålar, tänder man vagnarnas strålkastare och ökar takten. Det gäller att komma fram snabbt och man föredrar att |oläsbart| även med risk att bli sedd. Tempot ökar, effektiviteten ökar, risken ökar. Här i frontens närhet tar man de större riskerna för de större resultaten.
Nittio ryska bombplan färgade en söndag för några veckor sedan Viborgs himmel svart, och frågan är, om inte denna enda söndag satt djupare spår i staden än sex seklers strider. Det gamla gränsfortet mellan öst och väst, svenskborgen och ryssmuren, har nu som alltid kallats att ta första törnen, när öster och väster drabba samman, men knappast någonsin under dess snart tusenåriga historia har denna uppgift kostat så mycket som denna gång. Vad seklers samlade angrepp ej förmått, det har modern teknik och primitivt barbari i förening åstadkommit på några få timmar.
Bomberna och kanonerna ha legat över Viborg så gott som varje dag de senaste veckorna. Och ändå skiljer sig detta dagligen bombarderade och beskjutna Viborg vid första anblicken inte nämnvärt från andra hemsökta finska städer. Det skulle i så fall vara genom sina skarpa och snabba motsättningar. Ena stunden kan staden ligga tyst och fridfull ända till livlöshet och i nästa ögonblick skakar den av detonationer och skälver under bombkrevader. När hemsökelsen från luften är förbi och mullret från Näset tystnat, händer det att man förnimmer frontens närhet inte genom oron utan genom den alltför stora stillheten. Då blir det så underligt tyst och utdött i denna utrymda stad – man kan vandra genom hela stadsdelar, där allt liv tycks har runnit ut ur öde gator och tomma hus. Men friden är inte fredens. På sina ställen ligga gatorna söndertrasade och husen nedmejade, hela kvarter gapa med svarta fönstergluggar och här och där är trottoaren plötsligt blott några plank över ett svart bombhål.
Det är en skakande och sällsam känsla att en av dessa stilla timmar vandra genom denna skövlade, på svenskminnen så rika stad. I den gråbleka dagern vajar krigsflaggan på Torkel Knutssons gamla borg, och luftvärnskanonerna postera på de murar, från vilka Knut Posse en gång skrämde ryssen med brinnande tjära och beck – den viborgska smällen har blivit daglig! Punaisen lähteen tori, Röda källans torg, som fått sitt namn från hertig Karls hårda räfst, har åter färgats rött, och på Salutorget står Runda tornet ensamt och utsatt bland bombhålen. Man köper inte längre viborgska kringlor och karelska piroger där – man lotsar sig fram över såriga gator längs fönsterlösa hus. I övrigt undviker man torgen – det har hänt att kulsprutorna varit där, innan sirenerna kommit i gång, och man har ingen lust att bli onödigt serverad.
I stället viker man kanske in på någon av de smala, branta gator, som skära genom stadens äldsta bebyggelse, medeltidshusen och längorna från Katarina Il:s tid. Inte ens dessa ha gått fria. Ingenstans förnimmer man så starkt som här brutaliteten i den nya tidens förstörelse. När moderna, strama huskroppar av järn, betong och glas fläkas upp, är skadegörelsen måhända större men den känns på sätt och vis normalare. Med sina stela stålskelett stå de motsträviga ända in i förödelsens sista timma – de äro barn av bombernas tid, skapade av dess eget hårda material. Men dessa vänliga små medeltidshus med sina vackra gårdar och låga valv – de tyckas bara ödmjukt krypa ihop och böja sig för förintelsen; det är som våld mot åldringar och värnlösa.
När natten kommer, slår Viborgs puls med häftigare slag. När luftens oro stillnar, solen sjunker inåt finska landet och skyddsmörkret breder sig över frontstaden, då börjar Viborg sin arbetsdag.
Går man vid denna tid genom någon av stadens centrala, ännu bebodda delar och öppnar någon av dessa otillgängliga svarta portar, som se ut som om de stängts för att aldrig öppnas mera, kan det hända att man plötsligt befinner sig mitt inne i det mest brinnande intensiva arbetsliv. Här råder den takt och det tempo, som billyktornas ljus berättade om. Fabriksmaskiner surra, tryckpressar rulla, skrivmaskiner klappra, kassaapparater rassla: hela Viborgs kvarlämnade arbetsarmé – 6–7 000 personer stark – är i elden.
Det är ett märkligt liv den lever, denna armé. I några få kvarter och hus är den förlagd, mångenstädes sover man i sina bombkällare dagen lång för att hämta krafter till arbetsnatten – ett typiskt inslag i dagens viborgska gatubild är de många skorstensrören, som sticka upp ur källargluggarna. Var och en av dessa kvarlämnade har en bestämd, ofta maktpåliggande uppgift, är en civilsoldat, mobiliserad på sin post. När hela befolkningen, bortåt 80 000 människor, tvångsevakuerades, valdes dessa tusental ut för att sköta Viborgs uppgift som frontstad. Inga andra. än de få stanna i staden, och även deras rörelsefrihet är beskuren.
Bostads- och matfrågan blev naturligtvis genast aktuell för dessa kvarlämnade, när det övriga Viborg drog bort. Många hus voro trasiga redan efter de första krigsdagarna, andra hade mist sina fönster eller fått värmeledningarna skadade och de flesta hade blivit utrymda så när som på någon enda hyresgäst – en av de kvarlämnade. För denne ende kunde man ju ej elda upp huset. Därtill kom att restaurangerna stängde första tiden – numera äro ett par, tre stycken öppna några timmar om dagen. Det var då arbetsinternaten bildades och lottorna ryckte in. Man söker så vitt möjligt bo, äta och arbeta på samma plats, maten hämtas från kasernen och med dessa soldatportioner som grundval sköter en lotta eller två kosthållet och ”hemmet”. De tre soppornas diet – soldatkosten består av ärt-, kål- och potatissoppa, alla med fläsk eller kött – förenklar arbetet och spelar en mycket stor roll även nu, sedan restaurangerna öppnats och provianteringen underlättats.
Många av dessa Viborgs civilsoldater föra ett katakombliv och se sällan dagsljuset. Andra åter oscillera mellan tak och källare i samma hus, medan de främsta linjernas folk, brandkåren, befolkningsskyddet och sanitetspersonalen, i timtal får hålla till under bar – och ofta bombbemängd – himmel.
Inne i arbetsinternaten kan man få se överraskande interiörer: i en bank har man apterat direktionens sammanträdesrum till matsal, arbetar i ett par små kontorsrum och sover nere i valven. Tidningen Karjala – den enda som finns kvar och kommer ut dagligen – har både redaktion och teknisk personal boende i tidningens hus. Samtliga – ett 40-tal personer – äta soldatportioner och lottalagad mat i chefredaktörens matsal, hela redaktionen bor i chefens våning och sättare och tryckare ha flyttat in i faktorskontor och andra väl skyddade rum nere i sättmaskinernas och pressarnas närhet.
På andra håll ha människor, som under Viborgs fredsdagar knappast sett varandra, sammanförts av gemensamma uppgifter och sova nu under samma tak och äta vid samma bord. Man underordnar sig helt och hållet arbetet – det privata livet med dess mjukare former och varmare atmosfär har för tillfället upphört. Och trots den dagliga dödsfaran och ovissheten om de anhörigas öden arbeta dessa Viborgs kvarlämnade troligen mera och effektivare än de flesta människor i detta arbetande Finland. Det är tempot, som ökar inför frontens närhet, och ödesgemenskapen som förpliktar och bär.
Dessa civilsoldaters liv är symtomatiskt för vad som sker i det totala krigets Finland. Det produktiva, dagsnyttiga arbetet tränger allt annat åt sidan. Den organiska cellen, familjen, spränges och en syntetisk, arbetslaget, bildas. Släktbanden lösas och yrkesbindningen knytes hårdare. Rötterna ryckas upp ur hemmet och planteras om i landet. Plikten mot anhöriga ersättes av plikten mot folket. Känsloskäl få vika för nyttosynpunkter. Vad man vill eller känner betyder intet – vad man kan och gör betyder allt.
Resultatet härav blir att alla tillgångar, andliga och materiella, reservationslöst lämnas ut till gemensamt bruk. Man frågar inte efter i vems hus man bor eller vems mat man äter och inte heller efter vems tankar man nyttjar eller på vems kraft man tär. Den gemensamma uppgiften fordrar av var och en en personlig insats till det yttersta av all förmåga och samtidigt ett omedelbart inlemmande i helheten. Egoismen har fått altruismens ansikte, fagrare än egoismens eget – om också inte lika skönt som altruismen själv!
Viborgs civilsoldater, de män och kvinnor som i detta totala krig kämpa på det civila livets utposter, äro en elitkår, en civilisternas dödsbataljon. Den ständiga livsfaran, kanonerna, bomberna, husen som brinna och springa i luften – det är den yttre ram av järn och eld som pressat dem samman. Offervilligheten, soldatandan, sinnets stramhet och disciplin |oläsbart| är de inre egenskaper som hålla andan uppe. Dessa c i v i l a, som |oläsbart| hålla betingelserna för frontens |oläsbart| ha brutit udden av detta i krigstid så föraktade ord. När detta totala krig en gång kämpats till slut, borde en krans också läggas på den okände civilistens grav.
Men ännu kämpa civilsoldaterna i detta Viborg, utrymt, beskjutet, bombarderat och bränt, huvudstaden i det karelska land, som nu ligger genomplöjt av löpgravar och sönderborrat av bomber. Det karelska vapnets armar och svärd måtta ånyo: österns kroksabel är åter höjd till hugg – men västerlandets raka svärd korsar ännu med framgång dess krumma klinga.
