I BLM nummer 9 från 1953 finns en notis om en nyligen utkommen bok av EM Forster. Den oansenliga texten skulle knappast fånga ens uppmärksamhet om det inte vore för att den illustreras av ett fotografi föreställande Forster i traditionell hinduisk klädedräkt, med bildtexten ”Porträtt av författaren som maharadjans privatsekreterare”.

Boken som uppmärksammas, ”The hill of Devi”, är inte något av Forsters större verk. Det är ett slags reseskildring, där han med skarp blick men mild ton återskapar det halvår som han 1921 tillbringade som just privatsekreterare åt den lilla delstaten Dewas ena maharadja.

I sitt förord beklagar han sig över att breven hem, som texten är baserad på, varit alldeles för behagsjuka, i hopp om att roa släktingar och vänner. Han nämner att han har fått rensa bort utrop om hur ”lustiga” indier är. ”Jag tyckte inte egentligen att indier var lustiga, och min djupaste önskan var att få vara ifred med dem.” Redan här anas något av det som var det återkommande dilemmat i Forsters liv, viljan att närma sig andra människor på lika villkor och utan fördomar, samtidigt som han i hög grad var bunden av de sociala konventioner som tillhörde hans klass och nationalitet.

1921 var EM Forster en av Englands mest hyllade författare. I böcker som ”Ett rum med utsikt” tecknade han i bedrägligt lättsam stil en värld av afternoon tea och stillsamma promenader. Vare sig böckerna utspelade sig i England eller Italien skildrade de det brittiska kynnet. Fast sedan ”Howards End” utkom 1910 hade inte så mycket hänt litterärt. Efter den novellsamling som publicerades 1911 hade de enda offentliga spåren av Forsters penna varit litterär kritik och samhällsinriktade artiklar.

Så hur kom det sig att en etablerad författare med viss skrivkramp hamnat i det lilla Dewas, som förtrogen åt Hans Höghet sir Tukojirao III? En förtrogen var nämligen just vad han var, för i själva verket innebar Forsters tjänst inte särskilt mycket sekreterararbete över huvud taget. Faktiskt mycket mindre än han själv skulle ha velat; till slut tyckte han att hans talanger slösades bort på att arrangera praktiska göromål och hantera pengar. Utöver sådant som att övervaka bygget av ett nytt palats så var en inofficiell del av Forsters uppdrag alltså att fungera som ett slags sällskapsherre åt maharadja.

Det var flera saker i Forsters liv som ledde honom till Indien, men framför allt var det de personliga relationerna, de som han höll fram som så centrala i sina böcker. I England hade han träffat och blivit vän med Syed Ross Masood, en indier som kommit till landet för att studera. Forster förälskade sig i Masood, och även om vänskapen aldrig utvecklades till en romans så levde den vidare.

Forster reste till Indien första gången 1911–12, tillsammans med ett par vänner. Väl där fick han tack vare Masood tillgång till landets vardag, något han hade saknat under sina resor i Europa. Resan inspirerade honom till att börja arbeta med en ny roman, ”En färd till Indien”. Men medan åren gick tyckte han att han förlorade kontakten med Indien och fick svårt att fortsätta skriva. När Forster blev erbjuden tjänsten vid Dewas hov 1921 såg han fram emot både att återknyta kontakten med det land han höll högre än sitt hemland, och att få chansen att slutföra ”En färd till Indien”.

Denna andra resa till Indien följde på en längre tid i Egypten, där han hade deltagit som frivillig under första världskriget. Där upplevde Forster också sitt livs första riktiga kärleksförhållande. I England levde Forster fortfarande i en småborgerlig Londonförort med sin mor, Lily, vilket han skulle fortsätta att göra fram till hennes död. Utomlands, bortom hennes vakande öga, kunde han leva friare.

Redan innan Forster reste till Egypten hade han i textform brutit sig loss från sitt tidigare liv. I romanen ”Maurice” (skriven 1913–14) skildrade han ett förhållande mellan män som han tänkte sig att det idealiskt skulle se ut: Medelklassmannen Maurice möter efter en misslyckad kärlekshistoria den stabile arbetaren Alec, och de två ger sig ut i livet tillsammans.

Forster skriver om deras förhållande som en revolution i sig – genom att välja varandra vänder de sig från samhället. Tron på närheten mellan två människor som potentiellt revolutionär var en princip han också formulerade i artiklar som ”What I believe”. I en situation där man var tvungen att välja endast den ena, skrev han där, var det mer ärbart att förråda nationen än sin vän. 1938 var det inte ett okontroversiellt uttalande.

”Maurice” förblev opublicerad, och en del av Forsters identitet dold för offentligheten till efter hans död. Men också en del av hans idévärld. Den liberala humansim han under sin livstid representerade kompletteras i ”Maurice” av en filosofi som inspirerats av Edward Carpenter (som han skulle komma att bli vän med), en socialist som valt att flytta ut i skogen tillsammans med sin manliga livskamrat, och leva i stort sett självförsörjande. Carpenters närmast anarkistiska idéer ligger till grund för den särskilda sorts liberalism som Forster förfäktade i sina artiklar. Exakt vad närheten mellan två människor innebar för Forster på ett politiskt plan är tydligare i ”Maurice” än i något av hans andra verk.

De personliga relationerna blir centrala för honom även i Dewas, i vänskapens form. I ”The hill of Devi” framgår att relationen till maharadjan var mycket viktig för honom. Ett av skälen till att boken över huvud taget gavs ut verkar ha varit att Forster ville ge sin egen bild av maharadjan. Tukojirao hade hanterat rikets finanser illa, vilket i kombination med engelsmännens intrigerande till slut ledde till att han blev fråntagen makten. Forster tyckte att maharadjan hade behandlats på ett skamligt sätt, och hoppades kanske med sitt eget porträtt av honom – på intet sätt smickrande, men ändå kärleksfullt – ge honom ett bättre eftermäle.

”The hill of Devi” är inte den enda av Forsters texter som skildrar tiden som privatsekreterare. 1922 nedtecknade Forster en alternativ berättelse om sin tid i Indien, med titeln ”Kanaya”. Antagligen var den avsedd att läsas i Bloomsbury Memoir Club, där han ibland deltog. Den biografiska gruppen hade startats efter kriget, delvis som ett sätt att åter samla de medlemmar av Bloomsbury som varit utspridda i olika delar av världen under kriget.

I ”Kanaya” är det lusten som utgör filtret för berättelsen om halvåret i Dewas. Här skildras hur Forster känner sig alltmer frustrerad i en miljö där han måste dölja sina begär, inte minst av lojalitet mot maharadjan, som offentligt har uttryckt ogillande mot homosexualitet med utgångspunkt i sin tro.

Texten beskriver hur Forster till slut gör ett taffligt försök att inleda en relation med en tjänare som han tror delar hans känslor, bara för att upptäcka att pojken skryter med den nya bekantskapen och de pengar han tror att han kan komma att tjäna på den. Forster skäms och bekänner allt för sin arbetsgivare. Till skillnad från vad han har väntat sig är maharadjan förstående och ser till att skaffa en annan älskare åt Forster, barberaren Kanaya.

Fast den här gången är det redan från början fråga om en affärsöverenskommelse. Det slutar i katastrof, när barberaren börjar tänka sig att han kan stiga i graderna genom att skaffa sig en mäktigare älskare – maharadjan själv. Forsters möten med Kanaya fortsätter, men eftersom han nu avskyr barberaren börjar han behandla honom sadistiskt.

Texten får en bitter eftersmak – det som börjar i en enkel och rak önskan om ömsesidig njutning slutar i prostitution och övergrepp. Makthierarkierna mellan indier och engelsmän och mellan indier och indier omöjliggör genuina relationer. Ändå behåller Forster sin syn på vänskapen mellan sig själv och maharadjan som äkta. Han beundrade vad han upplevde som maharadjan självuppoffrande sätt att reagera på Forsters situation. Och det var den reaktionen mer än något annat som fick honom att se honom som helgonlik.

Även ”En färd till Indien” handlar om vänskap. Mellan Aziz och den brittiske rektorn Fielding växer ett försiktigt samförstånd fram. Det ska komma att utsättas för svåra prövningar när Aziz anklagas för sexuella övergrepp av en nyanländ brittisk kvinna, Adela.

Man har dragit paralleller mellan det händelseförlopp som tecknas i ”Kanaya” och den mystiska grottscenen i ”En färd till Indien”. Även här rör det sig om ett övergrepp, i alla fall menar Adela att hon har blivit utsatt för ett sådant av Aziz, och att det har skett i den märkliga Marabargrottan. Grottans spegelblanka väggar och gåtfulla ekon fungerar som en projektionsyta för människors dolda inre. Därför konfronteras Adela i grottan med sexualiteten, en aspekt av livet som hon som ung, engelsk kvinna har varit tvungen tränga bort från sitt medvetande.

Forster kämpade med scenen. Vad hände egentligen med Adela inne i mörkret? Ett flertal versioner existerar, bland annat en där Aziz faktiskt förgriper sig på Adela. Men kanske var det något i den skildringen som klingade falskt för Forster. I den slutgiltiga version är det västerlänningen, Adela, som visar sig ha gått över gränsen. Hon har anklagat Aziz för något hon innerst inne vet inte har hänt.

Ett av skälen till att Forster uppskattade Indien var att han upplevde det som lättare att odla vänskaper där än i England. I linje med tidsandan sökte han efter nationellt kynne, och hos indierna fann han en större vilja att betona vänskapen framför andra kvaliteter. Maharadjan var hans främsta exempel på det, men också Masood.

Hans intryck sammanfattas i porträttet av Aziz, som karakteriseras av sin lojalitet. När Fielding efter anklagelserna blir vän med Adela tar han anstöt, särskilt när han misstänker att vänskapen mellan de två har övergått i äktenskap. Det steget skulle ta deras relation från det privata till det officiella och offentliga, ett steg som Fieldings och Aziz relation förstås aldrig kan ta.

Romanen demonstrerar att vänskapens styrka är förmågan att skapa allianser som är starkare än sådana som godkänts av staten och juridiken. Men också att dess svaghet är att de banden förblir osynliga, och därför kan skapa inre osäkerhet om relationens styrka. Inte minst i ett förhållande som präglas av de makthierarkier som det omkringliggande samhället har byggt upp. Aziz är rädd för att Fieldings nationalitet innebär att hans verkliga lojalitet ligger hos Adela. Som indier måste han ständigt vara på sin vakt, även inom vänskapens gränser, mot engelsmännens maktutövning. Romanens slutsats blir att engelsmän och indier inte kan bli vänner, inte uppnå sann närhet. Inte så länge engelsmännen försöker styra över Indien.

För Forster var livet i det moderna, industrialiserade England en gyllene bur. Den som inte på ett självklart sätt kunde anpassa sig till det borgerliga livets konventioner, som äktenskapet, var särskilt sårbar. Det var bortom moderniteten, i den engelska skogen och i världen utanför England som Forster såg en väg ut.

Men den flykten var inte självklar och enkel. Av Forsters texter blir det tydligt att han utanför Englands gränser konfronterades med helt nya konventioner och hierarkier. Trots att han hade ett mer öppet sinne än många andra engelsmän kunde även han sakna en medvetenhet om sin egen maktposition. Den krassa slutsatsen om vänskap i ”En färd till Indien” visar en större insikt än han var förmögen till i skildringarna av sitt eget liv.