Det pågår en försoningsprocess mellan Frankrike och Algeriet. Ländernas kulturer är intimt förbundna, men de har också en historia av sår, hämnd och tragik. I Frankrike finns nu en ambition att kulturerna ska återfinna varandra.

Av Marie Demker

I år är det Algeriets år i Frankrike. Satsningen är officiellt deklarerad och syftet är att Algeriet och Frankrike skall "återfinna" varandra, som utrikesminister Dominique de Villepin uttryckte det när han presenterade satsningen. Och i år är första gången efter självständigheten 1962 en fransk president gör ett officiellt besök i Algeriet. Även detta, får man förmoda, i syfte att återfinna - och kanske återvinna - Algeriet för Frankrike. Algeriet, som fram till 1962 var en del av det franska moderlandet, har spelat en oerhört stor roll i fransk efterkrigshistoria. Inte bara politiskt utan också kulturellt, som ett territorium vilket fostrat franska kulturpersonligheter som Albert Camus och Jacques Derrida och som en plats där Frankrike kunnat fästa både drömmar och mardrömmar.

Algeriet besattes av Frankrike under det tidiga 1800-talet. När vinstockarna i Alsace i slutet av 1800-talet drabbades av en svår sjukdom fanns Algeriet som ett soldränkt och lockande område dit de franska vinodlarna utvandrade för att starta på nytt. Det franska Algeriet stödde under andra världskriget den franska Vichy-regimen längre än något annat av de franska territorierna, men de algeriska nationalisterna sympatiserade i stället med de allierade, som landsteg i Nordafrika 1942. Efter andra världskriget påbörjades utvandringen i stor skala från Algeriet till Frankrike, där ensamma män arbetade i lågavlönade och manuella arbeten för
att försörja sina familjer på andra sidan Medelhavet.

Under självständighetskampen 1954-62 fick den algeriska befrielserörelsen FLN stöd från den egyptiska arabnationalistiska regimen under president Nasser, och när Egypten nationaliserade den brittisk-franska Suezkanalen 1956 såg den franska regeringen en möjlighet att med hjälp av en preventiv krigsåtgärd bomba bort såväl ideologiskt som ekonomiskt stöd till FLN. Angriparen blev i stället Israel, men Frankrike och Storbritannien deltog med bombningar av egyptiskt territorium innan krisen kunde lösas.

Mer än två miljoner franska soldater deltog på ett eller annat sätt i kriget i Algeriet men deras erfarenheter har inte kommit till uttryck i det franska samhället. I stället är det de moraliska konflikter som utlöstes av kriget i Algeriet under 50-talet och den därav följande livaktiga filosofiska och kulturella utvecklingen vid denna tid som satt djupast avtryck i den franska samhällsutvecklingen. I det nutida Frankrike finns det inte bara spår av Algeriet - algerisk kultur, algeriskt liv och samhälle är i många avseenden en integrerad del av det vi kallar dagens Frankrike. Ett exempel är den musikstil som ofta benämns "världsmusik" i Sverige. Uppkomsten av denna musikmix är den självmedvetna och egensinniga livsstil som frodas i franska förorter där exempelvis algerisk raï möter fransk chanson - och av det skapas något helt nytt. Ett annat exempel är den grundläggande samhällskritik som framförts av algerisk-franska personligheter under åren, allt från Camus till Bourdieu och Derrida.

Men om Algeriet nu är så integrerat i fransk historia och kultur, varför då ett särskilt år för att påminna om detta? Bakgrunden är just det speciella begrepp som Villepin använde, att "återfinna". Den algerisk-franska historien är fylld av sår, hämnd, hot, sorg och tragik. På samma sätt som försoningsprocesser tagit form i Sydafrika och rättsliga prövningar en gång för alla försökt skapa en grund för fortsatt utveckling i Rwanda och Burundi så måste Frankrike och Algeriet försonas med sin gemensamma historia. Och som en spegel av en sådan påbörjad process kom i slutet av år 2002 tidskriften Modern and Contemporary France med ett temanummer under rubriken "France and Algeria, 1962-2002: Turning the Page?"
Det franska fotbollslandslag som vann VM 1998 och EM 2000 beskrevs av många som ett uttryck för det nya Frankrike. Inte bara för att bollgiganten Zizou (Zinedin Zidane) har algeriska rötter, utan för att landslaget rymde hela Frankrikes koloniala historia och dagens multikulturella franska nation. Men, skriver Philip Dine, den ljusa bilden fick sig en rejäl knäck den 6 oktober 2001. Då möttes det franska och algeriska fotbollslandslaget, på Stade de France i den invandrartäta Parisförorten St Denis. Redan under den franska nationalsången började problemen. Den algeriska delen av publiken visslade och buade. Och under hela matchen buades det varje gång en fransk spelare - inklusive Zizou - rörde bollen. Matchen kom slutligen att avbrytas efter 76 minuter då publiken stormade planen. Det stod då 2-1 till Frankrike.

Fotbollen har spelat en mycket stor roll i det algeriska nationalstatsbyggandet - och en förklaring till de uppseendeväckande händelserna den 6 oktober 2001 är just sportens centrala plats i algerisk historia, menar Philip Dine. Det algeriska landslagets nuvarande manager Rabah Madjer var en högt respekterad spelare i Algeriet, men förbjöds - på grund av särskilda lagar för idrottsmän som var under 28 år - att spela i utländska klubbar. Så småningom värvades han dock till FC Porto med vilka han vann Europacupen 1987, och samma år valdes han till Afrikas bäste spelare. Madjer blev Algeriets första fotbollsstjärna och som sådan har han kommit att betyda mycket för det fotbollsälskande Algeriet. När den algeriska befrielserörelsen FLN blev det regeringsbärande partiet i det självständiga Algeriet valde man att starkt stödja fotbollen i den nya nationalstaten och 1978 vann Algeriet de Afrikanska mästerskapen.

Redan under den franska tiden var fotbollen en arena för kamp mellan algeriskt och franskt. Algeriets förste president Ahmed ben Bella har sagt at fotbollen räddade hans moral. "När jag rusade mot fienden, manövrerande bollen, frågade ingen om jag var europé eller algerier" som han säger, citerad av Dine. Samtidigt var fotbollslagen i Algeriet antingen algeriska eller franska (les colons) och under 1950-talet var det mycket vanligt med slagsmål och nationalistiska uppror i samband med fotbollsmatcher. I samband med det så kallade slaget om Alger 1957 placerade FLN ut sprängladdningar vid flera fotbollsarenor i Alger, och mördade också politiska motståndare i samband med fotbollsmatcher.

I dagens Frankrike lever en stor algerisk-fransk befolkning på europeiskt territorium, men med kvarvarande starka band över Medelhavet. Men, som Azouz Begag skriver, mycket få av dem har några planer eller ens drömmar om att återvända till Algeriet. Under frigörelsekriget på 50-talet var gruppen algerier i Frankrike delade mellan olika organisationer och därmed olika lösningar för den framtida relationen mellan Algeriet och Frankrike. Men fortfarande är splittringen i den algeriska befolkningen i Frankrike stor. I dag finns klyftorna till exempel mellan berber och arabisktalande, eller mellan dem som själva invandrat och gärna återvänder till en väntande familj och dem som tillhör en andra generation och som inte uppfattar sig ha något land att återvända till.

Inbördeskriget i Algeriet har ytterligare splittrat de franska algerierna. Les beurs - andra generationens algerier i Frankrike - har skapat en egen globaliserad livsstil, en livsstil som inte skulle fungera i det "gamla hemlandet" och som snarast fört Algeriet och Frankrike närmare varandra. Globaliseringen har därmed öppnat möjligheter för ett pluralistiskt samhälle i Frankrike där algeriska rötter kunnat integreras med en befintlig europeisk pluralism. Någon känsla av "diaspora" bland fransmän med algeriska rötter finns inte, menar Begag. Det finns för många "Algeriet" i Frankrike för det, hävdar han. De européer som tvingades tillbaka till Frankrike 1962 har en bild av Algeriet, och de så kallade harkis (infödda algerier som ställde upp på fransk sida) har en annan, de algerier som kommit som arbetskraft till franska storstäder drömmer om ett Algeriet men de barn som kanske aldrig ens satt sin fot på algerisk mark, men vars föräldrar längtar tillbaka, har en annan bild.

Mest uppmärksammat i utlandet har nog den franska diskussionen om tortyren i Algeriet varit. Alltsammans började, menar Neil MacMaster, med rättegången mot Maurice Papon. Papon dömdes 1998 för brott mot mänskligheten för att ha haft ansvar för deporteringen av franska judar från Bordeaux. Men Papon hade också varit administrativ chef i det algeriska Constantine 1956-58 och ansvarigt polisbefäl i Paris vid massakern på algerier den 17 oktober 1961. Papon hade, skriver MacMaster, den ovanliga egenskapen att hans livs historia "bridged the two great fault lines" i modern fransk historia. Rättegången mot Papon tjänade syftet att öppna vägen för sanningen om Algerietkriget, menar MacMaster, och hävdar att först när självförståelse och försoning med Vichytiden fanns, fanns det kraft och intresse av att återfinna den algerisk-franska erfarenheten.

Oerhört många av dem som tjänstgjort i Algeriet hade själva sett, genomfört eller visste om, den tortyr som franska soldater utsatte algerier för. Men eftersom regeringens hållning under lång tid varit att endast enstaka sådana fall hade inträffat, blev dessa människors minnen förminskade, osynliggjorda och till och med betvivlade. För många har därför den pågående franska uppgörelsen med tortyren kommit som en läkeprocess.

I praktiken började diskussionen om den franska tortyren med att Le Monde i juni 2000 publicerade en artikel där namngivna franska militärer angavs ha torterat en namngiven algerier. Det var i och för sig inget nytt. Men Le Mondes publicering följdes av en flod av personliga bekännelsebrev och debatter i press, radio och tv, vilket kröntes med general Paul Aussaresses bok om sin egen roll i tortyren. Därmed blev den den faktiska sanningen - att fransk militär regelmässigt använde tortyr under kriget i Algeriet i princip sedan det började - oundviklig även för statens representanter. Till och med general Massu, som haft befälet i Algeriet under slaget om Alger, erkände användandet av tortyr. Han hävdade också att tortyr var sanktionerat av den franska regeringen och menade att tortyr inte haft någon som helst positiv effekt på utgången av kriget. Tortyren hade i stället brutaliserat kriget, smutsat ned alla tänkbara goda franska motiv och bara inneburit ett oerhört mänskligt lidande. Massu ångrade användningen av tortyr, till skillnad från Aussaresses, som var stolt över tortyren och ansåg den effektiv.

I samband med diskussionen under sommaren 2000 krävde tolv intellektuella i L'Humanité - som redan under åren 1954-1962 krävt att tortyren skulle avslöjas och upphöra - att statens tystnad skulle upphöra och att den franska presidenten och premiärministern skulle fördöma användandet av tortyr, allt i syfte att nå en försoning mellan det franska och det algeriska folket. Neil MacMaster betonar att den dåvarande franske premiärministern Lionel Jospin snabbt svarade genom att öppna en mängd historiska och militära arkiv. Frågan om arkivens tillgänglighet hade sedan åratal varit en stridfråga i Frankrike och Jospins utfästelse gällde till syvende och sist inte de politiskt känsliga arkiven som utrikesministeriets och premiärministerns arkiv. Men långsamt öppnas nu allt fler arkiv för forskarna och möjligheten att öppet rannsaka och diskutera Frankrikes agerande i Algeriet har avsevärt förändrats. En ny generation forskare, många födda efter 1962, får tillträde till arkiven, ofta med en nyktrare syn på historien än sina föregångare. MacMaster menar att mycket talar för att Frankrike nu faktiskt är berett att göra upp med sin algeriska historia.

Den framtida europeiska identiteten vilar på historien, och hur historien gestaltat sig är därmed avgörande för handlingsmöjligheterna i framtiden. När vi i Irakkrisen ser stora delar av det kontinentala Europa ta sig ton mot ett USA som ensamt gör anspråk på supermaktsstatus är det en del i kampen om historien. Den europeiska historien är en historia av kulturell mångfald, försoning, förhandlingar, samtal, humanism och ökande välfärd eller av imperiebyggande, skam, skuld, kolonialism, krig och marginalisering. Att processen är igång för att skapa den europeiska historia det framtida Europa förtjänar är en bakgrund till den våg av historiedebatt, arkivforskning och historiska uppgörelser som nu är centrala i europeisk politik. Frankrike är därvidlag inget undantag. Låt oss hoppas att år 2003 blir första steget mot att Frankrike och Algeriet "återfinner" varandra. Och låt oss hoppas att Europa också återfinner sitt eget öppna rum i den breda flod av kulturella impulser, språklig mångfald och religiös tolerans som format vår världsdel till just Europa.

Marie Demker är docent i statsvetenskap.