På de här kultursidorna gjorde Svante Nordin 14/2 2008 en passant ett häftigt utfall mot ”den postmoderna vänsterns krig mot förnuft, upplysning, vetenskap och civilisation”. Ett halvår tidigare hade den kulturkonservativa månadstidningen Axess ett temanummer om postmodernismen som där utmålas som ett upplysningsfientligt, irrationellt vänsterprojekt. Liknande generaliseringar stöter man numera alltsomoftast på också i internationell litteratur, som när amerikanen Roger Kimball i boken ”The Rape of the Masters” försvarar Konsten mot angrepp av vänsterpräglade feminister, postkolonialister och postmodernister. Men det finns också marxistiska intellektuella – exempelvis Slavoj Zizek – som talar om dagens postmoderna vänster. Även om ”pomovänstern” kanske inte blivit ett vedertaget uttryck står det klart att en sådan vänster åtminstone existerar i många människors medvetande, ja, att postmodernismen som sådan numera brukar uppfattas som ett vänsterprojekt.
Att på detta sätt koppla samman postmodernismen och vänstern framstår på intet sätt som självklart i ett historiskt perspektiv. Tiden närmast efter publiceringen av Jean-François Lyotards ”La condition postmoderne” – ”Det postmoderna tillståndet” – 1979, den bok som innebar det stora genombrottet för diskussionerna om postmodernismen, hade de allra flesta vänsterintellektuella tvärtom en mer eller mindre avvisande inställning gentemot dessa nya teorier. Jürgen Habermas var typisk när han i ”Det moderna – ett ofullbordat projekt” (1980) gjorde gällande att postmodernismen i grund och botten är konservativ då dess företrädare kritiserar förnuftet och med ”hjälp av en modernistisk attityd, lägger /…/ grunden till en oförsonlig antimodernism”.
I ett efterhandsperspektiv framstår det inte som särskilt fruktbart och knappast heller korrekt att påstå att de postmoderna teorierna per se skulle vara konservativa. Under varje förhållande har det genom deras användande under de senaste decennierna blivit tydligt att de bär på en radikal politisk potentialitet, och det torde också vara denna akademiska användning inom allt från cultural studies till feminism, queer och postkolonialism, snarare än teorierna i sig själva, som betytt mest för att postmodernismen numera brukar förknippas med vänstern.
Om de franska postmoderna och poststrukturalistiska teoriernas reception och användande i USA har François Cusset skrivit en bok som tidigare bara funnits på franska men som nu också kommit ut i engelsk översättning, French Theory: How Foucault, Derrida, Deleuze, & Co Tranformed the Intellectual Life of the United States (University of Minnesota Press, 388 s). Det är ett alldeles utmärkt översiktsverk som inte bara kastar nytt ljus över de aktuella teorierna utan också berättar mycket om de stora förändringar som skett inom det amerikanska universitetsväsendet under de senaste decennierna. Som Jacques Derrida, som själv är en av bokens huvudpersoner, kommenterade det franska originalet: ”I en så svår genre, fylld med fällor och hinder, är ’French Theory’ en framgång och en anmärkningsvärd bok: rättvis, balanserad och informerad. Jag är säker på att denna bok kommer att bli ett standardverk på båda sidorna av Atlanten.”
I den amerikanska utgåvan har det bildmaterial som förhöjde läsningen av det franska originalet tyvärr utgått, men i någon mån vägs det upp av ett nyskrivet förord där Cusset kommenterar de senaste fem årens utveckling (originalutgåvan publicerades 2003). Han pekar särskilt på det intellektuella fältets maktlöshet efter elfte september, hur litet vettigt de intellektuella egentligen haft att säga om George W Bush och Irakkriget, men hos författaren framkommer här också en besvikelse över den akademiska utvecklingen i Frankrike, där nykantianer och abstrakta universalister återigen, eller snarare alltjämt, innehar de tyngsta lärostolarna och posterna inom filosofiämnet och andra näraliggande discipliner.
I motsats till hur det till en början förhöll sig i flertalet andra länder har Derrida, Lyotard, Foucault, Deleuze och Baudrillard – de centrala namnen inom French Theory – i sitt hemland alltid betraktats som en del av den filosofiska vänstern. Detta kan delvis förklaras av att kontinuiteten och likheterna mellan dessa tänkare och Louis Althussers strukturalistiska marxism där är mycket mer uppenbara än vad de framstår som på andra håll. Till det kommer att liberala författare som Luc Ferry och Alain Renaut varit väldigt framgångsrika i definierandet av dem som vänsterrelativistiska utlöpare av la pensée 68. Även den poststrukturalistiska upptagenheten av skillnadens problematik tycks i Frankrike redan från början ha uppfattats som mer vänster än höger samtidigt som den av samma liberala författare dömts ut som mer eller mindre samhällsfarlig. Så hävdade till exempel Bernard-Henri Lévy redan 1979 att ”skillnadens politik” med nödvändighet är fascistisk. Poststrukturalismen med sin förmenta relativism och upplysningskritik framställdes som ett hot mot universalismen i fransk tappning. Samma typ av argument förs än idag fram av André Glucksman, Pascal Bruckner och andra intellektuella som står nära Nicolas Sarkozy.
Cusset undviker sorgfälligt att ge någon definition av French Theory, men han visar att det i allt väsentligt är en amerikansk uppfinning som bygger på receptionen av de nämnda filosoferna och att denna reception många gånger inkluderade missförstånd och kreativa felläsningar. I själva verket var det fråga om en heterogen skara tänkare som själva ansåg att de inte hade så mycket med varandra att göra, och mellan dem fanns det såväl intellektuella som politiska meningsskiljaktigheter. Exempelvis skrev Baudrillard en essä med titeln ”Glöm Foucault”, varpå Foucault svarade att han har svårare att komma ihåg Baudrillard – och idag är onekligen författaren till ”Övervakning och straff” och ”Sexualitetens historia” ihågkommen på ett helt annat sätt än Baudrillard.
Men det finns förstås också förenande drag mellan de tänkare som klumpas samman under paraplybeteckningen French Theory. De tog alla avgörande intryck av Nietzsches radikala perspektivism och omvärdering av alla värden och i linje med detta kritiserade de också vissa former av subjektsfilosofi liksom all slags historieteleologi. I Lyotards tappning formulerades det som att de stora berättelserna, som framstegstanken eller förnuftsutvecklingen, numera förlorat sin legitimitetskraft och ersatts av det som han i Wittgensteins efterföljd talar om som lokala, inte sällan inkommensurabla språkspel. Politiskt ter detta sig som en ganska uppgiven hållning, vilket också kommer till uttryck i Lyotards uppmaning: ”Låt oss spela… och låt oss spela i fred.”
Man kan inte komma ifrån att sådana föreställningar passade väl samman med – eller i vart fall på intet sätt gick emot – den nyliberala politik som firade triumfer under 80-talet, vilket utan tvekan bidrog till att så många inom vänstern ställde sig avvisande till postmodernismen. Om man till detta också lägger Derridas famösa påstående att det inte finns något utanför texten (”il n’y a pas de hors-texte”) så framstår det inte heller som särskilt egendomligt att han precis som de andra franska filosoferna i USA uppfattades som, om inte direkt högerorienterad, så i vart fall apolitisk, helt upptagen med interna textuella problem.
Det var inom litteraturvetenskapen som teorierna i USA fick störst genomslag. Vid universitet som Johns Hopkins, Cornell och Yale, den amerikanska dekonstruktionens ”gyllene triangel”, omsattes Derridas dekonstruktion, Foucaults maktanalyser och Deleuzes teorier om rhizomet, begärsmaskiner och flyktlinjer i ett litterärt program, varigenom teorierna institutionaliserades på ett sätt som de aldrig gjorde i Frankrike. Universitetsstudenter runt om i USA sattes att läsa texter inte i första hand av de franska filosoferna själva utan sekundärlitteratur eller tredjehandsframställningar om deras teorier, medan forskare som Paul de Man, Geoffrey Hartman, Joseph Hillis Miller och horder av doktorander ägnade sig åt dekonstruktiva analyser av allt från Shakespeare och Wordsworth till Madonna.
Under 80- och i synnerhet 90-talet hamnade frågor om etniska, sexuella och andra minoriteter högt på den akademiska agendan i USA. I teoretiserandet av sådana minoriteter och deras rättigheter kan identitetspolitiken sägas ha uppstått i själva mötet mellan den av French Theory genomsyrade litteraturvetenskapen och den akademiska vänstern. Det dröjde dock inte länge förrän detta identitetsprojekt kom att kritiseras, å ena sidan av neokonservativa som Allan Bloom och Roger Kimball som dömde ut det sätt på vilket identitetspolitiken och French Theory ansågs bidra till det amerikanska utbildningsväsendets kris och urholkningen av de eviga värdena, å andra sidan av en mer radikal vänster som ansåg att identitetspolitiken i själva verket ledde till en reducering av politiken såtillvida att den ofta resulterade i ett allmänt moraliserande och att klassproblematiken och många andra väsentliga politiska frågor hamnade på undantag. Därtill kommer att de akademiska diskussionerna alltmer sällan nådde ut till den offentliga politiska arenan, med undantag för spektakulära mediedebatter om sådant som litterär kanon och politisk korrekthet. Vid samma tid skedde det emellertid också ett mer radikalt användande av de franska teorierna, vilket kan exemplifieras av Gayatri Spivaks Derrida-influerade teorier om neokolonialismen eller Judith Butlers Foucaultpräglade utläggningar om kön och performativitet.
Åren kring sekelskiftet blev det inte desto mindre vanligt med dödförklaringar av postmodernismen (och indirekt också French Theory). Det var mycket som bidrog till detta, men en avgörande faktor bestod i att termen postmodernism då hade förlorat mycket av sin betydelse efter att under de närmast föregående decennierna ha använts på alla tänkbara sätt och om alla möjliga företeelser. Det var också vid den här tiden som ”postmodernism” mer allmänt började användas som ett tillhygge i diverse estetiska, intellektuella och politiska debatter, det vill säga som en förment förkastligt position som man tillskriver sina motståndare. Sålunda finns det numera stora likheter mellan hur termerna ”postmodernism” och ”positivism” används, nämligen för att misstänkliggöra eller förlöjliga sina motståndare, låt vara att dessa i ena fallet kopplas samman med kontinentalt tänkande medan de i det andra fallet tvärtom hör till den analytiska traditionen.
I dag är det framför allt högerintellektuella som använder ordet postmodernism i mer eller mindre pejorativa syften. När det talas om dagens postmoderna vänster – eller pomovänstern rätt och slätt – görs det vanligtvis med en kritisk, nedlåtande hållning, även om kritiken brukar formuleras i övergripande, föga konkreta termer. Delvis av dessa skäl är det svårt att tänka sig någon framtid för postmodernismen i snävare mening. Genom att användas om allt och inget har begreppet närmast blivit obrukbart och förlorat sin kraft som analysredskap. Men även om postmodernismen som sådan må vara död är det tydligt att många av samtidens mest intressanta politiska teoretiker – till exempel Zizek, Jacques Rancière, Ernesto Laclau och Chantal Mouffe – på ett fruktbart sätt tagit till sig olika insikter, perspektiv och begrepp från de franska postmoderna och poststrukturalistiska teorierna. Då vänstern i den konkreta politiken däremot inte alls lyckats utmana dagens nyliberala och nykonservativa hegemoni kan man dra slutsatsen att det i dag finns en radikal teori men ingen radikal politik, vilket kan jämföras med Althussers gamla sats att en revolutionär praxis förutsätter en revolutionär teori.
