I år är det 100 år sedan stat och kyrka skildes åt i Frankrike. Denna skilsmässa förpliktar staten att vara neutral i förhållande till alla trosriktningar. Den offentliga debatten om religionens roll har däremot inte avklingat. Två författare som i dag för den debatten vidare är Luc Ferry och Marcel Gauchet. Den förre är känd som filosof och statsvetare samt som utbildningsminister i Chiracs första regering 2002-2004. Gauchet är filosof och historiker samt chefredaktör för tidskriften Le Débat som sedan mer än 20 år bevakar samhällets förändringar. Båda har under de senaste decennierna publicerat böcker som rör den kristna religionens roll i dagens samhälle men från vad som kan te sig som helt motsatta utgångspunkter. Det kan vara en tillräcklig förklaring till att en sammanslutning av filosofer med namnet Le Nouveau Collège de Philosophie för drygt ett år sedan arrangerade en debatt mellan de två författarna för att ge dem tillfälle att jämföra sina åsikter. Debatten har resulterat i en skrift: Le religieux après la religion (Det religiösa efter religionen, Grasset, 144 s). Då författarna debatterar inför en krets som känner till deras tidigare verk och de reaktioner dessa väckt, är det nödvändigt att känna till förhistorien.
1984 publicerade Gauchet ”Le désenchantement du monde” (Avförtrollningen av världen), en bok som skapat mycken debatt. Det är framför allt som historiker författaren skildrar den kristna religionens utveckling, från monoteismens uppkomst, den kristna religionens etablering som världsreligion, striderna mellan den andliga och den världsliga makten fram till reformationen och den franska revolutionen, vilken inte bara avskaffade den absoluta kungamakten utan även inledde slutskedet för kyrkan som maktfaktor. 200 år har gått sedan deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs. Gauchets huvudtes är att dess princip om alla människors lika värde har raserat allt auktoritetstänkande och legat till grund för demokratins genombrott.
Denna utveckling har även medfört ett minskat behov av tro på en högsta auktoritet, den gudomliga, och därigenom inlett vad Gauchet kallar ”utträdet ur religionen”. Den han utser som slutgiltig segrare efter dessa århundraden av kamp och motsättningar är den autonoma individen på vilken det demokratiska samhället vilar. Denne betraktar numera religionen som en privat angelägenhet men han ger inte heller alltid högsta prioritet åt sina plikter som god samhällsmedborgare. Individens fria val bestämmer i båda fallen, varför både kyrka och statsmakt kämpar med problem.
Gauchets teser har inte fått stå oemotsagda. 1985 ordnade Institut Catholique i Paris ett symposium vilket närmast fick formen av en tribunal med Gauchet som svarande. Kritiken riktades framför allt mot den underordnade roll Gauchet tillskriver den kristna religionen i dag. Diskussionerna som fördes gavs ut på förlaget Cerf under titeln ”Un monde désenchanté?”. Detta verk gavs i höstas ut på nytt, nu i utökad upplaga. Gauchet har dessutom författat ytterligare böcker där han ställer religion och demokrati mot varandra. Då ”Le désenchantement du monde” inte längre finns att uppbringa i handeln, tog förlaget Stock år 2003 initiativet att i intervjuform låta Gauchet rekapitulera dess innehåll. Denna nya bok fick titeln ”Condition historique” (se Under strecket 30/5 2004). Sammantaget vittnar detta om sprängkraften i hans ursprungsverk.
Det är i en bok från 1996 med titeln ”L”Homme-Dieu ou le sens de la vie” (Gudamänniskan eller meningen med livet) som Ferry griper sig an de religiösa frågorna. Grundproblemet för den moderna, sekulariserade människan, dit han räknar sig själv, är att hon varken kan avstå från att söka en mening med livet eller tveklöst kan hitta en grund för denna mening. Han polemiserar endast indirekt mot Gauchet i denna bok. Den tes han driver är att det religiösa fortfarande har stor livskraft men att det tar sig nya former. Så till exempel förklarar han den kommunistiska ideologins långvariga makt över sinnena med att den hade religionens alla särdrag. Den skapade ideal och gemenskap och den gav ett absolut mål att sträva mot.
Ferry menar dock att företeelser som kommunismens uppgång och fall skymmer sikten för det som är det verkligt nya, nämligen framväxten av vad han kallar en icke-metafysisk humanism, en humanism på icke religiös grund. Den tillskriver människan frihet att bestämma över sitt eget handlande men även förmåga att sätta etiska normer. Ferry leder denna människosyn tillbaka till Rousseau och Kant. Rousseau hävdade att människan är den enda varelse som inte är programmerad av naturen och Kant konstaterade att hon bär morallagen inom sig. Morallagen har för Ferry tagit konkret form i människorättsförklaringen. De värderingar den moderna humanismen utvecklat anser han dock går långt utöver denna moraliska grundval och är fullt jämförbara med de traditionellt religiösa.
Medan Gauchet hävdar att de senaste seklen kännetecknas av utträdet ur religionen, beskriver Ferry samma period som den under vilken gudamänniskan träder fram. Ferry tar som utgångspunkt för sin framställning - något som först kan förvåna - det moderna äktenskapet som grundas på kärlek mellan äkta makar. I takt med individualismens framväxt ersätter detta det traditionella resonemangsäktenskapet som byggde på andra kriterier. Med kärleksäktenskapet följde en förändrad syn på föräldraskapet. För att understryka den omvälvning detta innebar nämner Ferry som ett exempel på tidigare förhållanden att 1500-talets store humanist Montaigne inte med säkerhet kunde ange hur många av hans barn som dött efter det att de lämnats bort till en amma. Dessa förändringar som rör det privata känslolivet gjorde enligt Ferry människor mer lyhörda för budskapet om varje individs unika värde. För den som älskar sina barn är det omöjligt att vara okänslig för andra barns lidande, var helst dessa hör hemma. Det politiska budskapet som låg i människorättsförklaringen fick allt mer ett känslomässigt underlag i människornas sinnen. Genom att se andra människor som våra likar kommer vår medkänsla så småningom att omfatta hela mänskligheten. Enligt Ferry är detta en process som fortgår. Allt humanitärt arbete har sitt ursprung i dessa insikter. Kampen mot rasism, mot barnarbete, för dödsstraffets avskaffande är andra exempel. Den oegennyttiga kärleken som här kommer till uttryck vittnar, anser Ferry, om det gudaliknande som finns hos människan.
”L'Homme-Dieu” fick ett blandat mottagande. För många blev den en tröst för sargade religiösa känslor. En grupp som däremot kände sig provocerad och som Ferry säkert hade för avsikt att distansera sig från var företrädarna för den filosofiska materialismen med dess betoning av determinismens roll. Dess främste företrädare i Frankrike, André Comte-Sponville, och Ferry gav 1998 ut ett gemensamt verk, ”La Sagesse des Modernes” (Visdom för vår tid), där de från sina respektive synvinklar sökte belysa aktuella frågeställningar. Även om de på många punkter har samstämmiga värderingar - ”Vem föredrar inte civilisation framför barbari?”, som Comte-Sponville uttrycker det - framgår det tydligt att den stora skiljelinjen gäller människosynen. Mot Ferrys syn på människan som den varelse vilken kan göra fria val framhåller Comte-Sponville att denna frihet är högst relativ. Han ser människan som en produkt av sin historia.
I den nu aktuella debattboken, ”Le religieux après la religion”, söker Ferry inte konfrontation med sin diskussionspartner. Han undrar i stället huruvida det som skiljer honom och Gauchet åt inte snarare gäller ordval än innehåll. Han ifrågasätter Gauchets definition av det religiösa som något som haft en början, ett förlopp och som nu är inne i en slutfas, då tron på en högre makt i dag ses som en åsikt bland andra. Det som Gauchet ser som en slutpunkt är för Ferry en början. Han tvekar inte att betrakta människans förmåga att gå utöver sig själv och därigenom ge mening åt tillvaron som en religiös kraft men en kraft vilken verkar här och nu, helt förankrad i människans värld. En transcendens i immanensen, som han uttrycker det.
Gauchets inlägg är till tonen mindre försonligt. Han anser att det Ferry beskriver är en märklig händelse i religionernas historia. Så länge mänskligheten har funnits till, påpekar han, har de gudabilder som skapats alltid framställts som något bortom det mänskliga och annorlunda än människan. Hos Ferry möter vi däremot något som genom sitt religiösa språkbruk har dignitet av religion men som inte erkänner någon gud. Den fråga Gauchet ställer är om inte Ferry spelar på människors benägenhet till religiöst tänkande, ett behov som får allt mindre utrymme i en sekulariserad västvärld. Trots att den kristna värdegrunden sällan förnekas har religionen inte längre någon styrande makt över samhället. Våra lagar utfärdas inte i Guds namn, våra goda och onda handlingar döms efter regler och lagar utfärdade av människor. Till och med tanken på kristendomens Gud som en kärlekens gud töms på innehåll, inte minst på grund av vetskapen om förhållandena i världen. Det är, menar Gauchet, hela denna utveckling som Ferry har uppmärksammat.
Han ser med stor skepsis på dennes försök att introducera en ny religiositet som går ut på att föra ned det gudomliga till det mänskliga planet eller förläna människan gudomlig status. Han anser själv att människan är i stånd att hysa absoluta värderingar, till exempel inför vad som är sanning, vad man är skyldig andra människor. Detta utgör en del av vår mänskliga natur. Det är först när vi upphör att betrakta oss i Guds spegel, hävdar han, som vi kan se människan sådan hon är. Att härleda det gudomliga ur denna högst mänskliga förmåga är - med Gauchets egna termer - en verbal trollerikonst, motsatsen till en rationell analys av mänsklig verklighet.
Ferry gör inte sin sak enklare genom det sätt på vilket han bemöter kritiken. Förklaringen till att han tycker sig konstatera likheter mellan de traditionella och det han anser är de nya formerna av religiositet är att han själv inte är troende och därför inte känner sig tvungen att anställa jämförelser mellan en religion med en ”sann Gud” och en religion som är reducerad till något som kan benämnas gudomligt hos människan. Han går till och med så långt att han undrar om ens alla troende har en klar bild av den gud de tror på. Han medger att han ställt sig frågan om det lämpliga i att använda en religiös vokabulär för att beskriva sekulära företeelser, men vilken är, å andra sidan, skillnaden mellan uttrycket ”det gudomliga” som han själv använder och det Gauchet kallar ”absoluta värderingar”? I hela den moderna filosofin har ”det absoluta” varit synonymt med Gud. Det som åsyftas är i båda fallen upplevelsen av att det finns värden, det kan gälla moralen, kärleken, förhållandet till sanningen, som inte är förhandlingsbara trots att vi inte kan förklara dessa värdens yttersta grund. Det finns saker som vi sätter högre än vårt eget liv. Ferry tvekar inte att speciellt i detta sista fall tala om att vi håller något heligt, i ordets rätta bemärkelse.
Gauchet ser paralleller men även olikheter. Det som förenar dem är att de båda känner sig manade att utarbeta nya kategorier för att kunna beskriva den verklighet i vilken dagens människa befinner sig. Medan Ferry gör det genom att omtolka religionen vill han själv finna nya vägar för samtida tänkande, bättre anpassade till vår tid. För Ferry är vägvalet redan givet. Människan har endast inlett den process som förverkligandet av hennes frihet innebär. Genom att stå fri från alla auktoriteter har hon tagit ansvaret för sitt eget liv - och därigenom också för alla människors liv. Hon tror inte längre på en dogmatisk gud men hon har återvunnit känslan för det religiösa på en annan nivå. Mellan denna neo-religiositet och en materialistisk tolkning av tillvaron ser han ingen tredje väg.
Gauchet är övertygad om motsatsen. Genom sitt utträde ur religionen befinner människan sig i ett helt unikt skede av sin historia. Den fråga filosoferna i dag borde ställa gäller huruvida människan är mogen att i sin självförståelse helt bortse från religiösa kriterier och tillskriva sig själv den kraft hon alltid trott var henne
given av ett osynligt, andligt väsen. Det är den diskussionen som endast har börjat.
Det märkliga med denna debatt, som här bara kan återges i sina huvuddrag, är att den förs mellan två icke troende personer. Den kan tolkas på två sätt, antingen som ett tecken på att religionen verkligen befinner sig i en brytningstid eller som ett bevis på att den fortfarande har en mer betvingande kraft än vad många vill medge.
