Tyskarna har arvet från andra världskriget, rasbiologin och antisemitiska stämningar som stammar åtminstone ända från sekelskiftet 1900. Amerikaner har haft sitt rasproblem, slaveriet och behandlingen av de svarta som följde därpå att dras med. Frankrike har däremot kunnat berömma sig med att historiskt sett ha tagit emot folk från främmande länder med öppna armar. När Josephine Baker stoppades av de rasistiska amerikanerna fick hon dansa i fransmännens salonger. Frankrike välkomnade under det tidiga 1900-talet inte bara henne. Det var många afro-amerikanska underhållare och jazzmusiker som kunde ta sin tillflykt till Paris. I denna europeiska metropol gjordes det mindre skillnad mellan svarta och vita än på andra ställen i den så kallade civiliserade världen. Så har det i alla fall sagts.
Länge kunde också fransmännen glädja sig åt denna historia av endräkt. Le Pen, Front National och en rad andra fenomen har emellertid visat att Frankrike, lika lite som andra länder, varit immunt mot rasism och främlingsfientlighet. Historiker har pekat på att antisemitism inte heller var ett ovanligt fenomen i andra världskrigets Frankrike. Och nu har också den amerikanske historikern Brett A Berliner tagit på sig uppgiften att granska den franska öppenheten under den så kallade jazz-epoken, det vill säga under 1920-talet. Han frågar sig bland annat om Frankrikes syn på framför allt svarta egentligen skilde sig särskilt mycket från andra länders. Är verkligen den amerikanska sångerskan och dansösen Josephine Baker eller underhållare från USA goda exempel på hur fransmännen såg på svarta eller andra främmande folkslag? Nej, svarar Berliner. Fransmän var lika mycket som andra intresserade av kvasivetenskaplig och rasistisk antropologi och typologiserandet av det främmande. I sin bok Ambivalent Desire. The Exotic Black Other in Jazz-Age France (University of Massachusetts Press, 272 s) har han gått igenom en rad skilda källor – samtida reklam, litteratur, tidskrifter, antropologiska fotografier med mera – för att se hur fransmännen uppfattade de svarta från kolonierna som utgjorde majoriteten av de svarta i Frankrike.
Resultatet är på ett sätt inte särskilt förvånande: fransmän liksom så många andra västerlänningar under denna era såg inte på svarta som jämlikar. I stället fanns det en rad stereotypa etiketter som klistrades på de svarta som fanns så väl i Afrika som på dem som av olika anledningar tagit sig till Frankrike. Detta gällde inte bara utseendet: stora läppar, väldiga vita gap och krulligt hår – fransk antropologi var länge fokuserad just på ytan – utan också de svartas personlighet och sätt. Det intressanta är dock att Berliner med flera tankeväckande exempel visar hur de svarta kom att bli en motbild, en kontrast till fransmännen själva. Fransmännens självbild kom delvis att definieras genom bilderna av det exotiska – det vill säga koloniernas svarta invånare. Den svarte andre användes både indirekt och direkt för att tydliggöra hur en god fransman skulle bete sig, och hur den civiliserade människan (fransmannen) borde uppföra sig.
I beskrivningarna och bilderna av de svarta låg således hela tiden en latent uppfattning om att svarta var ociviliserade. Det svarta Afrika var något som skulle och borde tämjas och detta var det fransmännens uppgift att göra.
Det fanns i denna strävan att efter första världskrigets vedermödor bygga upp en hållbar och god bild av fransmannen, en uppenbar ambivalens i hur de svarta skulle förstås. Koloniernas svarta hade deltagit i kriget, de hade hjälpt till att besegra tyskarna, och många fransmän pendlade mellan tacksamhet, beundran och ren exotism till regelrätt rasism. Många bekände sig till så kallad ”negrofili” och menade sig därmed vara svartas förespråkare. De fascinerades och drogs till svarta, till vad de menade var deras rytmer, deras sorglösa livsstil och deras påstått ociviliserade sätt, som stod i bjärt kontrast till det borgerliga etablissemanget. I denna exotism och fascination fanns samtidigt olika former av nedlåtenhet.
Ett mycket tydligt exempel på detta har Berliner fått fram i sin analys av damtidningen ”Eve”, som vid ett tillfälle diskuterade förekomsten av blandäktenskap: får en vit kvinna gifta sig med en svart man? Här tillfrågades de unga kvinnliga läsarna om de skulle kunna tänka sig att gifta sig med en svart man. Svaren vittnar både om synen på den svarte mannen och om de franska kvinnornas syn på sig själva och franska män. Många kunde faktiskt tänka sig att gifta sig över rasgränserna – åtminstone i teorin. I synnerhet om mannen i fråga var snäll och civiliserad, vilket uppenbarligen de franska männen själva inte alltid uppfattades som. De svarta som lyckats civilisera sig och lära sig franska manér kunde således räkna med ett visst mått av respekt och kanske till och med ett giftermål. Kärleken skulle naturligtvis vara grunden även för dessa äktenskap.
Mer putslustigt är kanske det faktum att en ung kvinna i sina redogörelser för hur äktenskapet med en svart man skulle te sig, berättar att hon skulle sätta på sin svarte make vita handskar så att han inte skulle smutsa ned henne. Hon skulle alltid ha en näsduk till hands, så att hon kunde torka sig om kinden när hon fått en kyss! Den svarta färgen uppfattades som något smutsigt, som smetade av sig. Samtidigt menade dock denna unga kvinna att hon faktiskt kunde tänka sig att äkta en svart, men civiliserad man.
Mellan raderna framträder emellertid också det påtalade civiliseringsprojektet. Den ovan nämnda kvinnan och flera andra av de som svarade på tidningens upprop gav dessutom uttryck åt detta projekt som hela kolonialismen var en del av. Vid ett giftermål med en svart man uppfattade dessa kvinnor det som sin plikt som franska kvinnor att under hela äktenskapet uppfostra, lära och just civilisera sina exotiska makar så att de inte återgick till sina ursprungliga seder och bruk. En vit kvinna kunde i teorin gifta sig med en svart man, men detta var lika mycket ett civiliseringsprojekt som en kärleksakt, och svaren vittnade sällan om en jämlik syn på de svarta männen. Detta förstärktes av andra bilder i samtiden av vita kvinnor och svarta män, där männen ofta var skildrades som groteska med sina stora vita gap och jättelabbar, och kvinnorna inte sällan sades falla offer för en kärlekslös sexualitet som förminskade dem som kvinnor.
Uppfattningen av de svarta kom i detta fall att bli lika mycket en del av en fransk identitet, där förbättrandet av andra, eller den egna självklart högre och mer civiliserade livsstilen betonades.
Dessa unga kvinnors omsorger om de svarta männen till trots, var det emellertid en vanlig uppfattning att svarta någonstans innerst inne inte gick att förändra. Även de svarta som levt länge bland vita – och kanske aldrig satt sin fot i kolonierna – kunde till tam-tam-trummornas rytm glömma allt de lärt sig, hävdades det. Skillnaden mellan de civiliserade fransmännen och de svarta var således slående och meningarna var delade om det överhuvudtaget gick att göra ”vita” av ”svarta”. Risken för ett återfall ansågs vara betydande. Också här spelade den franska godheten en viktig roll, som trots dessa uppenbara svårigheter med att faktiskt förändra de svarta i grunden, tog på sig denna till synes omöjliga uppgift.
Trots dessa ”problem” utövade alltså svarta och en svart livsstil som sagt en uppenbar dragningskraft på många fransmän. Svarta var visserligen ociviliserade men detta lockade, inte minst storstädernas bourgeoisie. Kanske var anledningen just att de svarta borde gå att omforma.
Men också själva det vilda, lockade 1920-talets jazziga bohemer. Då de svarta inte skildrades som stora, oskyldiga och ständigt leende barnmänniskor, betonades inte sällan en lekfull och primitiv sexualitet. Sexualiteten ansågs faktiskt vara ständigt närvarande när de svarta beskrevs. De svarta männen sades inte sällan ha en omåttlig, djurisk lust. De tog sig flera kvinnor och betraktade dessa snarare som handelsvaror eller ägodelar, vilket uppenbarligen inte störde bilden av dem som sexatleter.
Ännu mer gällde detta de svarta kvinnorna – de skildrades ofta som rena sexgudinnor. De var inte hämmade av civilisationen, de ville ha sex och gav sig villigt till de män som så önskade. På antropologiska bilder från kolonierna i Afrika var det inte sällan unga barbröstade kvinnor som visades upp för hemmapubliken. Även kvinnliga skildrare uppehöll sig vid de svarta kvinnornas bröst.
Trots detta skildrades svarta kvinnor under lång tid inte som vackra. De var upphetsande, erotiska och villiga – men nådde först senare upp till de västerländska estetiska idealen. Mörkhyade kvinnor från kolonierna blev i stället snabbt stereotyper i olika former av reklam. Alltifrån cigaretter till kylsystem kunde säljas med inbjudande svarta damer. Och på skämtteckningar förekom även utförsäljning av de svarta kvinnorna själva: med lite uppfostran och utbildning i städning kunde dessa barbröstade ”negresser” erbjuda de borgerliga familjen allt vad både man och hustru kunde önska sig.
Den erotiska touchen gjorde koloniernas urinvånare spännande. Faktum var att de svarta uppfattades som så eggande att det till och med ordnades regelrätta utställningar med dem. På samma sätt som det fanns rundresande vaxkabinett, eller kanske snarare i samma anda som det byggdes upp samebyar på Skansen under det tidiga 1900-talet i Sverige, ordnades det således utställningar om och med koloniernas urinvånare. Och det var i dessa fall inte fråga om några modeller, vaxdockor eller bildmaterial. Människor skickades verkligen från Afrika, mer eller mindre autentiska byar byggdes upp på utställningsområden – som faktiskt i vissa fall var djurparker. I dessa byar skulle de importerade urinvånarna för metropolens nyfikna borgare utföra sitt dagliga värv.
Utställningarna blev föga förvånande ganska populära i hela Frankrike och det var mer än en arrangör som såg pengar i branschen. Få eller inga reagerade på det sätt som själva utställningsobjekten behandlades. I den offentliga debatten var det snarare hur autentiskt detta verkligen var som diskuterades. Var det verkligen riktiga afrikaner, verkliga urinvånare publiken såg, frågade man sig.
När verksamheten lades ner var det trots allt behandlingen av de svarta som fällde domen. Efter en utställning hade en arrangör lämnat sina utställningsobjekt vind för våg i en hamnbarack, utan vare sig medel till uppehälle i Frankrike eller pengar för att bege sig tillbaka till Afrika. Detta passerade gränsen även för de negrofila och exotiskt intresserade fransmännen.
Som Brett A Berliner konstaterar fanns det en uppenbar nyfikenhet på svarta i 1920-talets Frankrike, och kanske är det den som tidigare tolkats som öppenhet. Men de svarta blev som bäst den exotiska andra. I de få fall som det går att tala om någon mer jämlik ställning mellan svarta och vita rörde det sig snarare om svarta amerikaner som just Josephine Baker. Dessa få amerikaner var till skillnad från de många svarta från de franska kolonierna i minoritet i såväl Paris som Frankrike i övrigt. Och till skillnad från koloniernas svarta hade de tillägnat sig den civilisation som så många menade skilde den gode fransmannen från svarta afrikaner.
Fransmännens uppfattning av svarta skilde sig alltså inte särskilt mycket från andra européers under 1920-talet. Fransmän var lika mycket som andra upptagna av att kategorisera, hade lika många och lika fördomsfulla stereotyper – även om de ibland betonade det exotiska. Berliner kan inte anklagas för att riva några höga murar, förtjänsten ligger snarast i materialet, de rika exemplen och i betoningen av att bilden av den svarte växte fram i symbios med förstärkandet av den franska självbilden. Lika ociviliserade som de svarta var, lika civiliserade var nämligen fransmännen själva.
