Det är nu tio år sedan Johan Svedjedal, i ”Den sista boken”, lite vemodigt frågade sig om datorerna inte var på god väg att upphäva skillnaderna i kulturens olika uttryck. Med sina multimediala egenskaper tycktes de ständigt närvarande datamaskinerna honom redan då vara i färd med att glupskt ”svälja boken (och alla andra medier)”. Kanske förebådade datorn trots allt den sista boken? Var kulturell mångfald på väg att bli numerisk enfald? Och föreföll inte de kreativa näringarna konvergera i ett enda, simpelt kulturellt gränssnitt? ”Då skulle datorerna bli mediernas medium”, skrev Svedjedal profetiskt 2001: ”Den Sista Boken, Den Sista Radion och Den Sista Tv:n i en enda apparat.”
I dag är det uppenbart att Svedjedals implicita prognos om mediehistoriens död var lika framsynt som träffande. I sina tusentals olika skepnader är datorn i dag vårt allra viktigaste redskap. Den har som bekant ersatt det mesta. Information är otänkbar utan datorer, våra medier är helt beroende av dem, kulturen likaså. Teknikhistorikern skulle visserligen hävda att utifrån ett bredare samhällsperspektiv är det knappast något nytt. Mekaniskt-numeriska maskiner har funnits länge, och redan kring 1960 var datorer trots allt centrala beräkningsapparater för västvärldens välfärdssamhällen. Men då använde vi dem inte till (nästan) allt. Utifrån dagens perspektiv framstår datorer och de nätverk de tillsammans utgör som de mest komplicerade maskiner som människan någonsin konstruerat. Datalogisk kvantitet har gradvis växlats in i en häpnadsväckande kvalitet. Ändå baseras datorn på tämligen enkel, binär elektronik – kanske mest kongenialt illustrerat i Claude Shannons halvsekelgamla ”ultimata maskin”, ett slags leksaksdataapparat med ett enda syfte. Slå på den – och den slår av sig själv.
Om Shannons lekfulla 1 och 0 är grunden för all datoriserad information, är det post-industriella informationssamhällets framväxt förstås också en direkt följd av datamaskinernas globala segertåg.
Datorns återverkningar på den kulturella arenan har dock varit betydligt mer svårtydda, och på samhällskroppen har datoriseringens kulturella symptom länge gäckat även de skarpaste kulturanalytiker. Studier om teknomodernitetens inverkningar på kulturen i allmänhet, och på modernismen i synnerhet, finns i överflöd. Men datoriseringens kulturella logik har varit allt annat än enkel att diagnostisera. Om tankefigurer kring det industriella och maskinära var den underström som influerade modernismen, är dagens datorbaserade flöde av binär information den samtida kulturens default. Men hur det generellt kommer till uttryck är svårare att säga, och därtill behöver vi fortfarande en ”motor” för att söka oss fram.
Inom humaniora kan man emellertid notera ett ökande intresse för den här typen av frågeställningar. Det spretiga forskningsfältet kring digital humaniora växer snabbt (i sig en effekt av att alla sitter framför sina dataskärmar). Lisa Gitelman skriver till exempel sedan länge om ”kulturens data”, och för något år sedan publicerade David Golumbia ”The cultural logic of computation”, en bok som inte handlar om datorer – utan bara om kulturella föreställningar kring dem. I en ny (och snarlik) bok av Peter Lunenfeld, The secret war between uploading & downloading. Tales of the computer as cultural machine (MIT Press, 219 s) är det just datorn som kulturell maskin (eller möjligen kulturmaskin) som står i centrum. Hur denna kamp är hemlig förblir oklart, men som undertiteln antyder rör det sig om ett antal mediehistoriska databerättelser, där datorn som universalmedium – med dess unika kapacitet att simulera andra medieformer – på senare år gjort oss alla till mer eller mindre aktiva medie- och kulturskapare. Och därvidlag fullständigt förändrat såväl kulturens utbud som medielandskapet i stort.
I kontrast till 1900-talets passiva ”nedladdning” (främst illustrerat av film och tv), ställer Lunenfelds datormediets aktiva ”uppladdning” à la webb 2.0, en trend som han menar otvetydigt kommer att accentueras framöver. ”Webb n.0” är den suggestiva term han applicerar för att framhäva webbens lika användardrivna som kontinuerliga evolution. Sociala medier i all ära, men den övergripande webbtrenden numera är att vi alla i ökande grad är både kultur och media. I egenskap av universell kulturmaskin skapar människor i dag världen över genom sina datorer enorma databaser av text, bild, ljud och rörlig bild, där professionella kulturprodukter bara utgör en liten rännil i jämförelse. Data delas och konsumeras, återanvänds och remixas i en oändlig ström av kulturella uttryck. Youtube är fortfarande det främsta exemplet på detta fenomen, men Lunenfeld menar att fildelningssajten Napster också bör lyftas fram som en milstolpe i etableringen av datorn som globalt spridd kulturmaskin. I en vidare kulturhistorisk bemärkelse är det mest signifikanta med Napster alltså inte dess påstådda illegalitet eller underminerande av upphovsrättsliga traditioner, utan snarare att sajten lade grunden till ett helt nytt datakulturellt beteende.
Lunenfeld är som sig bör positiv till den här utvecklingen, men han är långt ifrån någon okritisk bejakare av exempelvis fan-kulturen på nätet. Visserligen är det ganska roligt med fiktiva ”Mad Men”-karaktärer som anakronistiskt twittrar, men Lunenfelds kultursyn är strängare. För att råda bot på samtidens ”kulturella diabetes” måste de uppladdade digitala uttrycken bli mer ”meningsfulla”. Det är förstås en minst sagt normerande kultursyn, men Lunenfeld har sina skäl. I en digital kontext präglad av datorns överlägsna förmåga till simulering och deltagande, borde kulturen till exempel i ökande grad präglas av ”det oavslutade”. Användandet av datorn som kulturell maskin innebär per definition att vi äntrat ”a new era of unfinish”, detta eftersom kod alltid kan kopieras och mångfaldigas. Likt öppen källkod som kontinuerligt byggs på, bör kulturskapare därför i långt högre utsträckning inkorporera digitalt användande och återanvändande som en naturlig del i umgänget med kulturella produkter.
Frågan inställer sig förstås om kultur i ett slags konstant beta-version egentligen är attraktiv, och det i såväl kommersiellt som kvalitativt hänseende. Det tål naturligtvis att diskuteras, men Lunenfelds poäng är att datorn som kulturmaskin genererar just ett sådant resultat – vare sig vi vill det eller inte. På ett övergripande plan har datorer omprogrammerats från att vara maskiner som processar data, till att bli kreativa verktyg för hur data gestaltas. Det är en betydande förändring som vi förmodligen fortfarande inte insett magnituden av. Framväxten av en industri kring datorspel är det bästa exemplet, vilket Lunenfeld skriver en del om. Han ägnar också ett kapitel åt så kallad datadesign, eller snarare informationsdesign, som exempelvis grafisk visualisering som blir alltmer aktuellt. IBM:s Many Eyes ger exempelvis alla möjligheten att lika grafiskt som demokratiskt analysera stora dataset på webben.
”The secret war between uploading & downloading” är emellertid ganska märkligt strukturerad i form av en omvänd kronologi. Samtiden kommer först, och anledningarna till varför datorn blev så kulturellt central som den är i dag behandlas allra sist. Det är en långt ifrån lyckad disposition, även om Lunenfelds avslutande partier är bäst. Av efterkrigstidens tre mest dominanta teknologier – atombomben, tv:n och datorn – så har den sistnämnda med tiden visat sig ha störst kulturell betydelse. Åtminstone är det en av Lunenfelds teser. Hans bok är nu inte någon traditionell teknikhistoria, och inte heller rör det sig om en analys av datorn som singulär apparat. Tvärtom försöker han att återkommande historisera den sammankopplade datorn, ”the networked computer”, och ta ett enda grepp över såväl maskin som nät. I dag, när alla former av datorer – från smarta mobiler till läsplattor – är beroende av och helt otänkbara utan internet, är det ett logiskt tillvägagångssätt. Upplänkad och delad information är inbyggt som fundament i nätets infrastruktur, och från dagens horisont kan datorn faktiskt inte längre särskiljas från det moln den blivit en del av. Apples nya Icloud sägs exempelvis lagra all vår information ”och pushar den trådlöst till alla dina enheter. Allt händer automatiskt”. Men givetvis finns det ingen teknikdeterministisk automatik i att datorn och nätet bokstavligen kopplats samman på detta sätt, även om det är en av historiens större ironier att den amerikanska militären under kulmen av kalla kriget investerade ofantliga summor i Arpanet, detta proto-cybernetiska nätverk med kommunistiska förtecken där allt delades lika.
Generellt har det funnits tre sätt att beskriva datorns (eller datoriseringens) historia. För det första existerar det en teknisk och vetenskaplig berättelse kring vakuumrör, reläer och transistorer som sedermera uppgraderas till att handla mer om mjukvara och algoritmer. Ganska få läser denna teknografi, och än färre förstår sig på de tekniska detaljerna. Långt mer populär är datorns ekonomiska historia: en berättelse om rikedom och förmögenheter som vinns (och förloras), där försäljning och marknadsföring av datorn varit ständig ledstjärna. Slutligen finns det en mer visionär datorhistoria med fokus på innovationer och datalogiskt nytänk, ett slags datorns idéhistoria om man så vill. Inte sällan kombineras dessa olika historier i en institution, person eller företag. Och följer man Lunenfeld är det allra mest intressanta att dessa stora berättelser skär genom datorhistorien med möjligheten att kombineras.
Genom en rad perspektivförflyttningar tecknar han just i det avslutande kapitlet, ”Generations”, olika personcentrerade scenarier över hur datorn gradvis tilldelades den kulturella funktion den har i dag. Den första generationens ”datapatriarker”, personifierade genom Vannevar Bush och J C R Licklider, var både teknokrater och visionärer med fokus på hur datorn kunde underlätta informationshantering och kommunikation. Parallellt med deras gärning växte en kommersiell datorindustri fram med IBM som marknadsdominerande gigant; ”dataplutokraterna” Thomas J. Watson (far & son) personifierar denna utvecklingslinje. I ”datavisionärerna” Douglas Engelbart och Alan Kays ögon var IBM emellertid den stora fienden som inte såg (person)datorns kulturella potential. PC:n behövde dock en ny generation av ”datakrängare” under 1980-talet (Steve Jobs och Bill Gates) för att bli en populär produkt – och därefter gjorde internet och webben att utvecklingen förstås tog ytterligare en ny vänding med mera bekanta namn.
Lunenfelds syfte är förstås att visa på hur datorhistorien växlar beroende på perspektiv. Hans elegant sammanflätad berättelse av dess programmerare, miljonärer och drömmare antyder att utvecklingen är allt annat än linjär och logisk. Ur ett omfattande material har han alltså försökt att få korn på hur datorn blev en central nod för kulturen själv, och hur den datorisering av kulturen som är så uppenbar för oss i dag gradvis uppstod. Det har inte varit någon omedelbar process, även om utvecklingen i dag förefaller självklar. Snarare är datorns kulturhistoria, från matematisk räknemaskin till rollen som veritabel universalmaskin, en vindlande berättelse med lika många datalogiska återvändsgränder som välkodade framstegshack. Och om nu datorn verkligen är den ultimata kulturmaskinen, så finns det förstås all anledning att känna till dess många historier.
