Fredrik Westins målning av ätten Bernadotte, 1837. Fr v: prins Oscar (II), drottning Desideria, kronprinsessan Josefine, prins August, prinsessan Eugenie, kronprinsen Oscar (I), prins Karl (XV), kung Karl XIV Johan, prins Gustav och byst föreställande Karl XIII.
En kvinna av börd får äntligen sin man av folket. Så kommenterade statsminister Fredrik Reinfeldt kronprinsessan Victorias förlovning. För Hennes Kungliga Höghets anfader Jean Baptiste Bernadotte gällde det motsatta, att skaffa sig legitimitet genom att se till att sonen Joséph François Oscar gifte upp sig, vilket han sedermera gjorde med den europeiska prinsessan Joséphine av Leuchtenberg. Hon förenade i sin person de gamla kungadynastiernas blåa blod via sin mor Augusta – prinsessa av den bayerska ätten Wittelsbach – med den efterrevolutionära överklassens meritokratiska härskarklasser via sin far Eugène de Beauharnais, fransk adelsman och styvson till kejsar Napoleon. Prinsessan ”förenade de nya intressena med de gamla”, som hennes blivande svärfar Karl XIV Johan nyktert konstaterade, och hon var släkt med Gustav Vasa. Ett bättre parti än så kunde sonen, den blivande Oscar I, knappast få.
Mellan dåtid och nutid har de europeiska ismerna tagit död på kungamakterna som verkliga politiska aktörer. Liberalism, socialism, marxism och sekularism har omskapat de europeiska statsskicken. En av de mest betydelsefulla ismerna, nationalismen, har emellertid både tagit död på och livat upp monarkier. Det har sagts att de överlevnadskloka kungahusen klädde sig i folkdräkt under slutet av 1800-talet. Men att i praktiken tänka sig att se kungligheter utklädda i bondebefolkningens dräkter, som numera sker vid nationella och kungliga högtider av olika slag, hade före första världskriget varit något fullständigt absurt. De kungliga var definitivt något annat än befolkningen i gemen, även om man börjat lägga av sig sina kungliga mantlar och kronor.
De nationella rörelserna, som från början i första hand varit ett uttryck för de liberala krafterna, blev småningom även en del av de samhällsbevarande strömningarna. I nationalismen fann försvararna för det bestående samhället en sammanhållande ersättningsideologi för den kristna religionen. Kyrkornas självklara statsbärande funktion hade börjat ifrågasättas. Men sakernas tillstånd var mer komplicerade än så: symbiosen mellan statkyrkorna, nationalismen och kungamakterna växte sig starkare och starkare fram till det andra världskriget. Nationalismen hade vid det förra seklets början blivit en överideologi som all annan ideologi inte bara hade att förhålla sig till utan att integrera. I denna pragmatiska integration av det gamla (monarkism och statskyrkotänkande) med det nya (nationalism och demokrati) blev ideologin bakom de konstitutionella monarkiernas grundlagsformuleringar inte alltid helt konsistent. Fråga vår tids socialdemokrater!
Kronprinsessan Victorias förlovning gav upphov till en kort diskussion om monarkins legitimitet – innan denna analys drunknade i brudklänningar och bostadsbekymmer. Den svenska monarkin är i viss mening demokratisk. Svenska folket har i val bekräftat den nuvarande grundlagen. En annan sak är dock om varje tronföljare vid successionen borde bekräftas av en folkomröstning eller genom en indirekt röstning via riksdagen. Då bleve legitimiteten även formellt stärkt och inte bara bekräftad via ständiga opinionsundersökningar. Så resonerar svenska monarkister.
Från liberalt håll har med emfas påpekats hur ålderdomlig den nuvarande successionsordning är, som bland annat kringskär religionsfriheten genom kravet på monarkens och tronföljarnas bekännelse av ”den rena evangeliska läran” (läs: medlemskap i Svenska kyrkan). I sin fortsatta strävan att förena det gamla med det nya har kungahuset gjort en dygd av nödvändigheten och fortsatt med sitt smarta förfolkligande av sin image. Den blivande hertigen av Västergötland, prins Daniel, är ett led i denna process.
För kronprinsessans stamfar Karl XIV Johan var också den kungliga legitimiteten det största bekymret. Det främsta problemet var inte att bli svensk. Det hade ju inga kungligheter varit sedan Gustav Vasa och hans söner. Och det är ju också värt att påminna sig om att den bernadotteska dynastins arvtagare till kronan aldrig gift sig med några svenskor. Att kronprinsessan Victoria nu så gör är en fortsättning på den kursändring som inleddes av vår nuvarande statschef, när han gifte sig med en ofrälse. Men Karl XIV Johan hade problem som var minst lika stora som hans sentida ättlingars – det sociala utanförskapet. Det gällde att på olika sätt skyndsamt förpassa det förgångna in i skuggorna. Gustav IV Adolf och hans drottning Fredrika raderades snabbt ut ur den svenska offentlighetens minne. Tavlor togs ned, kontakter förbjöds, ceremonier ändrades. En damnatio memoriae påbjöds. Sedan gällde det att stabilisera familjen genom fördelaktigt gifte och barnproduktion. Prinsessan Josefina kom med sitt arv, sin personlighet och sina fem barn att bli en perfekt bricka i detta sociala spel.
Men det var inte endast med kungligt giftermål som Bernadotterna inkulturerades. Det skedde på en rad andra sätt. Om hur detta gick till kan vi få en fördjupad inblick i genom att ta del av Scripts of Kingship: Essays on Bernadotte and Dynastic Formation in an Age of Revolution (red Mikael Alm och Britt-Inger Johansson , Uppsala universitet, 239 s). Det är den första publikationen från forskningsprojektet ”En dynasti blir till. Medier, myter och makt kring Karl XIV Johan”. Den ges påpassligt ut strax före 200-årsjubileet av valet av Jean Baptiste Bernadotte till kronprins år 1810, vilket råkar sammanfalla med kronprinsessbröllopet. Fler publikationer lär vara att vänta.
Historikern Mikael Alm väljer att avläsa dynastilegitimeringen genom en analys av ”maktens teater” – statsceremonierna. Vilka var aktörerna? Vilka var alla kungens män? Vid det högtidliga mottagandet av Bernadotte 1810 är det uteslutande den gamla gustavianska eliten som befolkar scenen. Somliga av dem hade tjänat den gamla dynastin redan under Gustav III. Här återfinns till och med den välkände gustavianske gunstlingen Gustaf Mauritz Armfeldt. Kontinuiteten är mycket slående. Bernadotte var bokstavligen i gustavianernas händer. Men de hade ett gemensamt intresse: vaktslåendet om makten.
”Maktens anatomi” består vid kröningen 1818. Vi återfinner med andra ord samma aktörer. Vid detta tillfälle kläds även den nya makten i den gamla gustavianska teaterkostymen; samma utensilier och riter återanvänds. The same procedure as last year ... Vid kungens begravning år 1844 har alla de gamla gustavianerna försvunnit från scenen. Beträffande ceremonier och uppträdande aktörer är det emellertid tydligt hur kontinuiteten består. Den nya dynastin har blivit integrerad och en del av normaliteten.
Vid dessa ceremoniella tillfällen firades också kungamakten med lovtal. Panegyriken över det kungliga huset kände ibland inga gränser. Att tro att det här endast handlar om kungligt propagandamaskineri och smicker leder enligt retorikforskaren Nils Ekedahl helt fel. Det finns en ömsesidig kommunikation i alla dessa lovtal som spontant produceras längs de kungliga eriksgatorna och i de olika föreningssammanhang där hyllningsverser framförs. Det är inte enbart kungens position som fastläggs utan även hans undersåtars/medborgares.
Kungen införs via denna bruksdiktning i den svenska historien och mytologin. Karl XIV Johan beskrivs som en ny Gustav Vasa, som med samma nationella dygder utför sitt storartade befrielseverk. Han liknas vid den fornnordiske guden Oden, som förkroppsligar alla militära och faderliga dygder. Men på samma gång beskrivs också allmogen som fria och handlingskraftiga och kungen som beroende av folkets stöd. I en sång tryckt av studenter i Lund år 1832 kan det heta: ”Du folkets kärlek vann, / och vinner den, men blott som folkets man.” Karl XIV Johan påminns här om att hans valspråk ”Folkets kärlek, min belöning” endast kan uppfyllas genom ett förtroendefullt samarbete.
På samma gång som denna integrering i den svenska historien iscensätts framträder bilden av kungahuset som den kungliga familjen. Man kan säga att en sorts avmytologisering av de kungliga därmed börjar. Anspråken på en existens av Guds nåde ersätts av en legitimering underifrån och den kungliga familjen idealiseras mer och mer inom ramen för det borgerliga livet. Denna process kan man särskilt se i de många skåltal som finns bevarade från överklassens och medelklassens fester och sammankomster av olika slag. Detta förborgerligande blev en process som gynnade den Bernadotteska familjens inkulturation i Sverige. Med följande grötrim avsjöngs firandet av Karldagen i Gävle år 1830. Först hyllas Karl XIV Johan som ärrad hjälte och skyddsande:
Hans dag var segersäll.
Må nu en herrlig qväll
Bli hjeltens lön!
Mån länge i vår bygd
Åt varje Samfunds-dygd
Hans spira giva skygd!
Gud hör vår bön!
Och drottning Desideria bestods bland annat med dessa rader som betonade hennes främsta plikt – barnafödandet:
Och hvad moders-fröjd du njuter!
Se, Carl Johans Kungastam
Sköna, friska grenar skjuter.
Gud, Er Ätt gör lyckosam.
Denna förskjutning mot borgerliga ideal kan också skönjas i det kungliga boendet. Carl Johan var givetvis mycket mån om att den yttre miljön blev ståndsmässig och kronprinsen/kungen flyttade in i de våningar som motsvarade hans position. Samtidigt skedde ombyggnader, konstaterar konstvetaren Britt-Inger Johansson, som innebar att kungahuset mer och mer blev en kungafamilj. Det privata livet omhuldades. Man kom att leva mer ombonat och bekvämt och inte hela tiden vara närvarande i det officiella rummet. Distansen blev på en gång större och mindre. Livet i intimsfären blev ännu mer tydligt förbehållet ett mindre fåtal tjänare och förtrogna, men samtidigt kunde den växande och betydelsefulla medelklassen identifiera sig med och finna en förebild i den kungliga familjens vardagsliv.
De kungligas inkulturation och klassöverskridande märktes på en rad andra områden inom kulturlivet, i medierna och inom de filantropiska, religiösa, kulturella och utbildningsorienterade föreningar och sällskap som under 1800-talet blev en allt vanligare företeelse i samhällslivet. Historikern Per Sandin visar övertygande hur dessa sammanslutningar blev viktiga broar mellan den nya kungadynastin och det civila samhället som var på frammarsch.
”Ingen har fullföljt en karriärbana som min”, skrev Karl XIV Johan i sitt andliga testamente. Kungen hade levt i skuggan av många – inte minst Napoleon och Gustav IV Adolf. Han hade dock överlevt dem alla och befäst ett livsverk, som alltjämt kan sägas äga bestånd. I en strof ur den nyromantiske skalden Per Daniel Amadeus Atterbom märkliga kväde ”Vikingasäten, åldriga lundar”, skriven efter de sista svenska militära segrarna år 1814, sammanfattades redan då inkulturationen och legitimeringen av det nya kungaämnet:
I spetsen ljungar Tor
med hammaren ljus och stor
och Carl Johan, så kallas den dundrande gud.
När han svingar asaklingan
t ändes stjärnan av Norden vid tordönets ljud.
