I januari 1936 fick den unge läkarkandidaten Rolf Luft ta hand om en kvinna som förgäves sökt köra ihjäl sig. Hon var blåslagen men hade inga allvarligare skador, och när hon bad om morfin mot smärtorna – som han bedömde vara av huvudsakligen psykisk natur – gav han henne bara koksaltlösning. I stället började han prata med patienten, och en vänskap som skulle vara ett helt liv tog sin början.
Läkarkandidaten blev därmed en av ytterst få personer som kom Elise Ottesen-Jensen verkligt nära. Den olyckliga Elise gjorde en känslomässig investering i Rolf Luft, som levde tillräckligt länge för att Gunilla Thorgren skulle kunna intervjua honom i februari 2007, några månader innan han dog. Men inte ens för Luft berättade hon hela sanningen.
Episoden är måhända extrem, men inte otypisk, för historien om Elise Ottesen-Jensen, vars liv bildar utgångspunkt för Gunilla Thorgrens biografi Ottar & kärleken: En biografi (Norstedts, 494 s). Elise var ett av 18 barn till en dynamisk far, prosten Immanuel Ottesen i Stavangertrakten, en man som hon gjorde rasande genom att vägra konfirmeras men som hon samtidigt beundrade och av allt att döma påminde ganska mycket om.
Fadern var på det klara med att den unga Elise borde lära sig ett yrke, något som dessvärre ledde till att hon sprängde sönder några fingrar när hon utförde ett kemiskt experiment under tandläkar- utbildningen. I stället blev Elise stenograf och sekreterare, lärde sig skriva artiklar och började arbeta som journalist. Faktum är att den blivande svenska feministen i ungdomen var en pionjär inom norsk sportjournalistik och sände hem utförliga rapporter från OS i Stockholm 1912 (hon kritiserade tävlingsandan och rekordhysterin och använde termer som ”sportsnobbar” och ”sportidioter”).
Elise mötte sedermera kärleken i form av den svenske ungsocialisten och syndikalisten Albert Jensen från Landskrona. Tillsammans utgjorde de på 10- och 20-talen ett radikalt mönsterpar som levde i ett jämställt förhållande, vilket först mot slutet legaliserades genom äktenskap. Steg för steg utvecklades Ottesen-Jensen till en politisk personlighet av första rangen i sitt nya hemland Sverige. Under pseudonymen Ottar – som hon lånade från den norske storbonden och köpmannen Ottar från Hålogaland, som på 800-talet färdades till Bjarmaland vid Vita havet och senare mötte Alfred den store i England – var hon en av sin tids främsta och mest kontroversiella opinionsbildare. ”Ottar” blev 1900-talets stora sexualupplysare och murbräcka i kampen för rätten till abort och kunskaper. Mest av allt avskydde hon den så kallade kaninlagen, som förbjöd upplysning om preventivmedel.
Från 1926 reste Ottesen-Jensen landet runt med pessar och broschyrer i en brun resväska av papper. Med tåg, hästskjuts, skidor, sparkstötting och dressin (där hjälpsamma rallare placerade henne under varma skinn och trampade fram henne på rälsen) bröt hon friskt mot lagen i syfte att lägga grunden till ett bättre samhälle. Märkligt nog drabbades hon inte av juridiska påföljder, men hon blev ett illrött skynke för hela det etablerade samhällets tjurar. 1933 tog hon initiativ till att grunda RFSU, där hon själv blev styrelseordförande och länge var organisationens starkast lysande fackla. Hennes obändiga energi, självmedvetenhet och ständiga strävan efter bekräftelse ledde även in henne på mängder av andra projekt. Parallellt med sin folkupplysningsverksamhet var hon aktiv på litteraturens område och såg personligen till att bli agent för Upton Sinclair. Under andra världskriget gjorde hon en beundransvärd insats för att hjälpa flyktingar. Hon förde intensiv propaganda mot auktoritär barnuppfostran i allmänhet och mot barnaga i synnerhet.
Samtidigt som Elise Ottesen-Jensen utvecklades politiskt drabbades hon av katastrofer i privatlivet. Hennes liv rymde stora doser djupa depressioner, till exempel när hennes första och enda barn dog kort tid efter födseln 1917, ett trauma som hon aldrig hämtade sig från. Maken Albert var otrogen med älskarinnan Alfa, vilket resulterade i många sorger och slutligen skilsmässa. Systern Magnhild begick självmord. 1936 försökte, som vi ovan sett, Ottesen-Jensen själv ta sitt liv, något som i det längsta förblev okänt. Trots allt detta var hon under sina resor och i sin publicistiska gärning oförtröttlig i den självpåtagna rollen som ”det fattiga Sveriges biktmamma, lyssnerska, rådgivare, gråterska, stödjare och uppmuntrare”. Elise Ottesen-Jensen blev, med Gunilla Thorgrens ord, sinnebilden av Ellen Keys samhällsmoder, samtidigt som hon var en av de radikalaste feminister vi någonsin haft.
Om allt detta, och mycket mer, handlar ”Ottar & kärleken”. Boken är kronologiskt upplagd, med breda tematiska exkurser, exempelvis om Elises vänkrets, hennes bibliotek och hennes relation till tidsandan (i synnerhet sexualmoralen och sedlighetsdebatten). Boken är påfallande välskriven, med en effektiv pendling mellan sakliga översikter, personliga betraktelser och långa (ibland flera sidor långa) citat. Variationen gör boken till en fröjd att läsa, mycket tack vare Elise Ottesen-Jensens egen sprängfyllda, alltid fascinerande och, för den ej insatta, oförutsägbara personlighet.
Biografin rymmer åtskilliga källkritiska utvikningar, inte minst i form av psykologiserande försök att tränga in i och förstå Elise Ottesen-Jensens gåtfulla personlighet. Gunilla Thorgren poängterar flera gånger att Elise långt ifrån alltid är att lita på. Ibland ljuger hon bevisligen, även på mycket viktiga punkter, kanske som ett led i kampen att kontrollera minnet av sig själv och bilden av sitt liv. Hon ljög till och med för Rolf Luft när hon var hans patient. När hon hävdar att hon lider av sexualskräck och endast har haft samlag med Albert Jensen ljuger hon kanske också. Ingen vet. ”Ottar” lade täta dim- och rök-ridåer kring sin person.
Till nattsidorna i Elise Ottesen-Jensens historia hör hennes okritiska, närmast religiösa, tro på vetenskapen och de åsikter hon därmed förleddes att göra sig till tolk för. På 20-talet kom hon att entusiastiskt omfatta rashygieniska ställningstaganden och stödja tanken på sterilisering. Än mer frånstötande är hennes uttalade åsikt att ”idioterna” på anstalter borde avlivas genom synnerligen aktiv dödshjälp. Ett eutanasiprogram är, hävdade hon, att betrakta som humanistiskt. Thorgren gör en uttrycklig jämförelse med Hitlertysklands eutanasiprojekt, som slukade över 90 000 människoliv. Hur kunde Elise Ottesen-Jensen – feminist och människovän – hamna i detta rashygieniska träsk?
”Ottar & kärleken” är mer än en berättelse om en stark människa. Det är historien om ett kvinnoöde som speglar 1900-talet. Här finns religionen och kulturradikalismen, institutionerna och etablissemanget, socialismen och syndikalismen, journalistiken och förlagsvärlden, feminismen och mansväldet, arbetare och intellektuella, folkrörelserna, krigen och kampen mot totalitarismen, med Elise Ottesen-Jensen i centrum. Framför allt är det berättelsen om ett utpräglat modernt, för att inte säga modernistiskt, livsöde, historien om en person som alltid stod i frontlinjen. Ottesen-Jensen formades av tidens strömningar – inspirerades av dem, fängslades av dem, sökte anpassa sig till dem (i synnerhet om det var hennes vänners åsikter), bearbetade idéerna och utformade successivt, särskilt på 20- och 30-talen, en egen övertygelse och agenda i skärningspunkten mellan modernism, socialism, feminism och vetenskaplighet.
Hon fick betala ett högt pris för sin avantgardism. Otaliga människor från yttersta vänstern till högerflygeln uppfattade henne som högst irriterande, för att inte säga farlig. I främsta ledet av fiender stod präster och läkare (”svartrockar och vitrockar”), men bakom dem fanns hela det borgerliga samhället och en försvarlig del av dess kritiker. I och med att Ottesen-Jensen i egenskap av ultraradikal feminist förkastade hela hemmafruinstitutionen och yrkade på att kvinnorna måste ut i arbetslivet retade hon gallfeber på mängder av vanliga sossar, kommunister och syndikalister. Hennes feminism gjorde henne så obekväm i syndikalistpressen att hon under långa perioder inte kunde publicera sig i tidningen.
Gunilla Thorgren visar upprepade gånger på Elise Ottesen-Jensens praktiska begåvning. Hon var en typisk handlingsmänniska, raka motsatsen till en teoretiker som formulerar konsekventa ideologiska program. ”Ottar” gjorde tvärtom: hon plockade eklektiskt från ett flertal radikala idéströmningar, med allt från Kropotkin och Goldman till Ellen Key i bagaget, och satsade livet på att uppnå praktiska resultat. Thorgren karaktäriserar henne träffande som ”en handlingskraftig entreprenör och skicklig organisatör som fångade upp idéer i tiden och gjorde de idéer hon gillade till sina egna”. Elise hade få likar i rollen som känslosam agitator, med en enastående förmåga att röra folk till tårar när hon framlade sina krav på fri abort, preventivmedel, sexualupplysning och jämställdhet. När så krävdes kunde hon anpassa retoriken till att fungera lika bra bland barn i en grundskola som till syndikalistiska möten.
Man kan självfallet kritisera ”Ottar & kärleken”. Ingen bok är perfekt. Jag kan inte låta bli att störa mig på den alldeles för kortfattade käll- och litteraturförteckningen (blott fem sidor, och noter saknas). Den som fascinerats av historien, blivit intresserad och vill gräva och lära sig mer om enskilda aspekter av texten får ringa konkret vägledning. Dessutom tappar framställningen fart efter andra världskriget. Thorgren är betydligt mindre intresserad av den åldrade, hyllade och allmänt erkända Elise än av den yngre, kontroversiella Ottesen-Jensen.
När Elise Ottesen-Jensen under sin personliga skördetid på 50- och 60-talen uppnådde nationell ikonstatus, fick Illis quorum-medaljen (1951) och blev hedersdoktor (1958) återstår inte många sidor av biografin. För den läsare som har följt hennes liv så långt är detta besynnerligt. Hur påverkades ”Ottar” av omställningen från extremist till att bli en av samhällets mest symboliskt upphöjda individer? Fick hennes ego, som tycks ha varit omättligt, nog av detta, eller sökte hon nya mål? Vilket personligt pris hade den slutliga framgången? Drabbades hon av nya kriser? Hur relaterade hon till efterkrigstidens trauman, till kalla krigets vändningar, till folkhemmets expansion, till 68-rörelsen? Att denna intill självutplåning energiska människa på ålderns höst skulle ha blivit ointresserad och trött framstår som osannolikt.
Men kritiken förbleknar bredvid allt det positiva. Av vad som har framgått ovan är detta en mycket bra och läsvärd bok, ett stycke god populärvetenskap som förtjänar att lyftas fram i rampljuset. Den gör just det som en god biografi skall göra: dels ge oss en fängslande och insiktsfull analys av en viktig människas verk, dels förläna läsaren en förståelse för en hel epok mot bakgrund av objektet för levnadsteckningen. ”Ottar & kärleken” utvecklar sig därmed till en bred freskmålning av Sverige från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet, med kalejdoskopiskt fokus på den rika flora av spörsmål som frambesvors av fattigdom, ojämlikhet, manligt förtryck och sexualitet.
