Hur skall vi ställa oss till försök på stamceller från aborterade foster? Kanske bra för möjligheterna till sjukdomsbekämpning, men är det verkligen värt riskerna med en urholkad syn på mänskligt liv? ­Eller kärnkraften? Kan den hoppas på en renässans nu när koldioxidutsläpp riskerar förmörka allas våra liv? Och datorspel? Är de teknisk framkant eller virtuell förslavning?

Frågorna hopar sig om hur vi skall hantera de möjligheter som tekniken och veten­skapen ger. Vilken ny lagstiftning måste till för att skydda medborgarna? Vilka forskningsinsatser bör befrämjas ur ett samhällsperspektiv? I problem som dessa ligger förstås inget nytt. Vi har alltid varit tvungna att väga för och emot när nya tillfällen ges. En del av oss är försiktiga, rentav räddhågsna. Andra mer oförvägna, kanske till och med dumdristiga.

Hur man än ställer sig är det ändå klart att modern teknik och vetenskap är en oerhörd generator av alternativ och tillfällen, oavsett om det är jordbrukstekniker som kan mätta miljarder eller hela mänsklighetens undergång i ett kärnvapenkrig. Insikten har lett till ett ökat intresse för teknik och vetenskap som samhällsförändrande kraft. Hur skapas teknik med ­potential att förändra allas våra liv? Vilka ligger bakom den? Och hur fungerar motståndet mot allt det som vi inte vill ha? Det är viktiga frågor i ett samhälle där nästan varje steg tas på en planerad, tillrättalagd och medvetet utformad yta. Där snart sagt varje andetag smutsats av utsläpp för att sedan filtreras och processas i ventilationssystem. Där allas våra liv levs i människoskapade miljöer.

Just analyserna av teknik och vetenskap som samhällskraft förändras nu ganska raskt. På några få år har perspektiven förskjutits från konkurrensinriktad ekonomism till betoning av samverkan och överenskommelser. Vad har egentligen hänt?

Det finns flera förklaringar. Den första är fler alternativ till marknadsmodeller. För marknader och konkurrens är effektivt för varuutbyte bara under vissa villkor, när konsumenterna är många, varorna är likartade och så vidare. I verkligheten finns inga ideala marknader av det här slaget. Mer generellt brukar man säga att ju mer etablerad en marknad är med standardprodukter där konsumenterna vet att producenterna håller vad det lovar, desto ­effektivare blir priskonkurrensen. Men när förhållanden är osäkra, producenterna få, liksom konsumenterna, då kan samarbete och tillit visa sig vara betydligt mer effektivt.

I Sverige har vi exempelvis byggt mycket av våra industriella framgångar på det här sättet. Televerket beställde under decennier telefonväxlar nästan uteslutande från Ericsson och ställde höga krav på dem. Under samma villkor köpte Flygvapnet, med staten i ryggen, stridsflygplan från Saab. Företagen pressades till teknikutveckling samtidigt som de hade en pålitlig kund som bas i internationella exportsatsningar. Det samma gällde Asea (nu ABB) och SJ med X2000 som det senaste och kanske sista resultatet av mångårigt samarbete. För 80-talets marknadstänkande ledde till omregleringar som intensifierades genom EU-inträdet. Idag kan inget svenskt företag vara säkert på att vinna en upphandling. De får själva sköta teknikutvecklingen på områden där osäkerheten är stor och kunderna få.

Även inom kulturforskningens olika grenar har det under lång tid poängterats att överföring inte sker rätlinjigt och enkelt. Idéer och beteenden, förhoppningar och preferenser skapas i förhandlingsliknande situationer där skillnaden mellan sändare och mottagare till slut löses upp. Fenomenet har observerats inom en mängd områden: medier, mode, mat…Inom flera fält blir det alltså vanligare att nya produkter och tjänster utvecklas i samspel mellan producent och konsument.

En viktig inspirationskälla för denna typ av analyser är förstås datanördarnas förmåga att förbättra programvara och operativsystem för egna och andras datorer. Med internet har fria program utvecklats till att vara ett realistiskt alternativ för många användare. Men långt före det fanns datorer har användare och konsumenter haft för vana att påverka produkter. På den amerikanska bilmarknaden lanserades till exempel på 1920-talet stora ­bilar med stora motorer. Ganska snart upptäckte många att motorerna kunde ­köras hyfsat på ett brett register av varvtal och en vana utvecklades att helt enkelt trycka in en mellanväxel från start och ­sedan anpassa körningen så att man inte behövde växla mer under turen. Automatlådan var född, i alla fall som koncept. Och det dröjde inte heller många år före den blev standard i amerikanska bilar.

Ett annat exempel är mobiltelefonernas sms-tjänst som lanserades för stressade affärsmän som inte hade tid att svara, men som snabbt anammades av ungdomar som inte hade råd att ringa. Mobiltelefonens ­föregångare Minicall – det tidiga 90-talets personsökare som man kunde skicka telefonnummer till och som ungdomar utvecklade till en kommunikationsapparat med sifferkoder för olika meddelanden – hade nog också ett finger med i spelet. ­Efter hand har sms blivit ett allt populärare sätt att kommunicera, inte minst eftersom det i likhet med e-post kan göras tillgängligt när mottagaren själv har tid. Nu slås nya sms-rekord varje storhelg, alltså när folk är lediga snarare än när de arbetar. Återigen handlar det om en produkt vars användning och marknad förhandlats fram i samverkan mellan producent och konsument.

Nu börjar modeller som utgår från samverkan och förhandlingar snarare än ett renodlat producent-konsumentförhållande bli populära också bland dem som ­undersöker och analyserar vetenskap som kultur- och samhällsfenomen. För är förhållandena genuint osäkra på något område, med ett begränsat antal producenter och nästan lika få beställare, så är det inom forskning och teknikutveckling. När det gäller forskningsresultat och nya uppfinningar kan man ju faktiskt aldrig vara helt säker på att det blir något oavsett hur mycket pengar som investeras.

En annan källa till idéerna om samverkan är nätverkstänkandet som samtidigt innehåller en ganska god portion av konkurrens och tävlan forskare emellan. ­Enligt synsättet agerade framgångsrika forskare och ingenjörer som entreprenörer som över­tygade sin omgivning ­genom att liera sig med inflytelserika grupperingar och bygga nätverk till stöd för de egna idéerna. I de här nätverken tänkte man sig att inte bara andra forskare och ingenjörer enrollerades. Här ingick även laboratorieresurser, anslagsgivare etcetera som viktiga komponenter. Även politiker kunde vara viktiga att vinna för den egna saken för de forskare som ville vara framgångsrika och nå erkännande. Å ena sidan hade den som var framgångsrikast i sitt närverksbyggande, som samlat de avgörande resurserna för den egna verksamheten, bättre chanser att få gehör för de egna ­vetenskapliga idéerna i ett allas krig mot alla. Å andra sidan krävdes mycket sam­arbete och samverkan med många olika kategorier människor för att lyckas med nätverksbygget.

Mest kontroversiellt i detta sammanhang var tankegångarna att teoribildningar och empiriska observationer enrollerades i nätverk på samma sätt som exempelvis anslagsgivare eller politiker. Nätverksteorier av det här slaget gjorde ingen principiell skillnad mellan resurser som emanerade ur vetenskapliga sammanhang och dem som kom från näringsliv eller andra samhällssektorer.Försöksprotokoll från experiment eller beslutsprotokoll från ett forskningsråd klassificerades inte efter sitt ursprung utan efter hur de kunde användas som stöd i ett nätverk.

Men numera betonas alltså i ännu högre grad samproduktion, eller co-production som det heter på engelska. Mest programmatiskt har synsättet framhävts i två böcker, ”States of Knowledge: The Co-Production of Science and the Social Order” (2004) och ”Designs on Nature: Science and Democracy in Europe and the United States” (2005), av Harvardprofessorn Sheila Jasanoff, ursprungligen jurist med en professur i teknik- och vetenskapsstudier. Grundtanken är genomgående att samhällsvetare, humanister och andra som ­intresserar sig för hur kunskap genereras och vinner erkännande bland forskare och ingenjörer hittills alltför enögt har fokuserat antingen på kunskapsproduktionens villkor eller på kunskapsanvändningens konsekvenser.

Med samverkansbegreppet som utgångspunkt poängteras istället att kunskapsproduktion och kunskapsanvändning är oskiljbara. Utan att förstå hur ­teorier och idéer om naturförhållanden skapas och får erkännande inom olika ­vetenskapliga eller tekniska sammanhang går det inte heller att förstå samhälls­debattens topologi eller beslutfattandets rationalitet inom olika politikområden. Omvänt gäller att de politiska och ekonomiska systemen likväl som kulturliv i stort är helt avgörande för vilka vetenskapliga frågeställningar som angrips och vilka tekniska lösningar som utvecklas. Att i det ­läget befatta sig med den ena sidan av myntet samtidigt som den andra lämnas därhän verkar inte längre vettigt.

Ett självklart exempel på hur intimt politik och vetenskap samverkar är processerna som gjort att klimathotet idag framstår som mänsklighetens största framtidsproblem. Miljöforskare från olika fält har under decennier masserat ­politiker på lokal och global nivå. Samtidigt har allt kraftfullare opinionsbildning skapats kring utsläpp, från DDT på 60-talet över 70-­talets försurande svaveldioxid och 80-­talets ozon till dagens koldioxid. Arbetet har krönts med framgång när miljön kan avgöra valutgången i ett land samtidigt som forskare får allt större resurser för att undersöka klimathotets allvar och ingenjörer mobiliseras för att utveckla teknik för att motverka utsläpp av olika slag. Det ena kan inte förstås utan det andra.

Men miljöpolitik är bara ett av många exempel på hur politiska dagordningar skapas i samverkan med forskningsinsatser och politisk opinionsbildning på nationell och internationell nivå. Samma sak gäller allt från mediepolitik till kärnkraft. Slutsatsen är att en förståelse för kunskapssamhällets grunder i alla lägen måste bygga på analyser av hur samhällsdebatter och politiska förhandlingar blir till ­beslut lika mycket som hur empiriska ­resultat och teoribyggen blir till vetenskapliga sanningar. I dagens samhälle är det knappast rimligt att försöka analysera den ena sidan av en fråga utan att också analysera den andra.

Så långt dagens modeller för hur kunskap genereras och vinner gehör. Den bärande tanken är alltså att gränslinjen mellan ett alltigenom människoskapat kulturliv och en natur som idealt inte borde utsättas för mänsklig påverkan är en chimär, ett hjärnspöke som inte har någon motsvarighet i verkligheten. Istället utgår resonemangen från att vetenskapliga sanningar och politik i vid bemärkelse samproduceras av intressenter som uttrycker sig ­politiskt likaväl som de framför mer eller mindre initierade ståndpunkter i frågor som är föremål för vetenskapliga behandlingar.

För gamla inbitna kunskapsrelativister verkar tankegångarna om samproduktion förmodligen varken himlastormande eller revolutionerande. Men utgångspunkterna i samverkansbegreppet anger ändå en ny tonart i analyserna. Genom att samarbete mot gemensamma mål lyfts fram på bekostnad av konkurrens och marknadsmodeller blir nämligen idéerna om vetenskapen och teknik som handelsvaror förlegade. I de nya tolkningarna har de istället blivit förhandlingsvaror som är centrala för hur olika beslut utformas i vårt samhälle.