Är det sant att vi inte talar om döden? Det sägs så, det har länge sagts, men lika länge har vi oupphörligen talat om att vi inte talar om döden.

Och faktum är: åtminstone medierna talar mycket om döden, framför allt ond, bråd död och i all synnerhet sådan som dessutom är obegriplig. Ett färskt exempel kunde vara en löpsedelsrubrik i en finsk kvällstidning: ”Elvaåring strypt av assistent mitt under lektionen”. I förordet till den antologi hon redigerat, Döden i medierna. Våld, tröst, fascination (Carlssons, 237 s), skriver medieforskaren Anja Hirdman: ”De medierade berättelserna om främlingars död är den mest gemensamt delade erfarenheten vi numer har av döden.”

Anette Forsberg har studerat 165 nyhetsberättelser om dödsfall och sorgeyttringar som publicerades i svenska dagstidningar under åren 1994 till 2008. Texterna skildrar den idyll eller i varje fall den trygga vardag som sprängs av döden – ofta omtalad som ”det ofattbara” – och den fortsätter med att beskriva de moderna sorgeritualer som gör att den ena ofattbara händelsen medialt sett blir den andra fullständigt lik och därmed, kunde man tillägga, för den stora allmänheten tryggt igenkännlig snarare än ofattbar.

Man beger sig antingen till platsen för dödsfallet eller till en minnesstund, man håller om varandra, gråter och talar om den döda som en underbar människa – eller åtminstone som ”en av oss”. Man tänder ljus och lägger ner blommor, kanske också ett gosedjur eller en handskriven lapp med ett meddelande till den döda.

Sorgereportagen har också en fast uppsättning roller. Anhöriga eller nära vänner är givetvis intressantast som intervjuobjekt men också vad Forsberg kallar en ”mediebästis” är användbar. En ”mediebästis” är en person som kanske säger ”Han och jag gick i samma grupp i träslöjden” eller ”En i min klass var hans kompis”. I mötet med en journalist är det naturligtvis frestande att framställa relationen som mer nära än den varit.

Det går också bra att intervjua personer som talar om sig själva snarare än om offret. När en åttaåring mördats intervjuas mammorna till ett par klasskamrater som är helt uppfyllda av tanken att det hade kunnat gälla deras barn. I samband med olyckor eller våldsdåd som får riktigt stor uppmärksamhet finns dessutom ”sorgeturister”, personer som inte har någon personlig relation alls till den döda. Efter Göteborgsbranden kunde Expressen intervjua ett drygt 80-årigt par som tagit sig till olycksplatsen för att lägga ner en ros. ”Senast de gjorde något liknande var vid Palmemordet”, heter det i reportaget som därmed påminner läsarna om den händelse som utlöste de första riktigt stora sorgeyttringarna i Sverige. (Och för all del också antyder att sorgeturism kan bli en hobby.)

”Nationell sorg” talar Anette Forsberg om, men faktum är att det i dag går att sörja över nationsgränserna. Efter prinsessan Dianas död lades det ner blommor och kort vid brittiska ambassader världen runt och kvinnor i avsides landsändor var beredda att resa i timmar för att hedra en människa de egentligen bara kände genom veckotidningarna. Medierna ger vägledning i hur sörjandet ska gå till och frammanar en gemenskap kring det som skett med rubriker som ”Hela bygden sörjer”. Det är troligt att just känslan av gemenskap är det som framför allt gör de moderna sorgeritualerna så lockande.

Och när det gäller dödsfall som Olof Palmes – och för all del också prinsessan Dianas – finns dessutom en möjlighet att vara med där historiens vingsus hörs.

De levande sörjande, inte de döda offren, är nyhetsrapporteringens huvudpersoner, men Forsberg tar ett steg till och menar att artiklarna kanske ytterst handlar om vår egen död – den som vi har så svårt att acceptera. Genom att läsa om hur sörjande uttrycker sig och handlar får vi trots allt en möjlighet att för en stund – och, kan jag tänka mig, med ett slags självmedlidsamt frossande – föreställa oss oss själva som döda och begråtna av våra efterlevande.

Samtidigt, kunde man tillägga, som vi också erfar en förhöjd livskänsla. Jo, det kunde ha varit vi men det var inte vi.

Att sorgekulturen är av relativt färskt datum framgår av Madeleine Klebergs artikel om nyhetsrapporteringen kring de von sydowska morden. Då – 1932 – talades det över huvud taget inte om sorg. Inte heller förekom intervjuer med anhöriga eller vänner till vare sig Hjalmar von Sydow eller de två hushållerskorna. Eftersom annars viktiga element i brottsjournalistikens dramaturgi saknades – jakten på den skyldige och rättegången – kom journalistiken att koncentrera sig på att resonera kring förövarens – den bara 23 år gamle Fredrik von Sydows karaktärsdrag. På vänsterhåll ville man se honom som en representant för en dekadent överklass, på högerhåll talade man hellre om modernitetens faror i allmänhet och riskerna med en försvagad föräldraauktoritet i synnerhet.

På ett sätt som påminner om den dagsaktuella diskussionen om Anders Behring Breivik diskuterade man huruvida mördaren kunde anses tillräknelig och man frågade sig om samhället inte brustit när det gällde att skydda medborgarna mot individer som han. Mördarens lika unga hustru Ingun beskrevs till att börja med som ett offer – och skulle då tecknas som oskuldsfull och god – men då det visade sig att hon med stor sannolikhet bistått sin man åtminstone med att torka upp de mördades blod med sina underkläder var det fritt fram att demonisera också henne. Särskilt kittlande var naturligtvis uppgiften om att hon vid parets efterföljande flykt till Uppsala – där von Sydow först sköt henne och sedan sig själv – skulle ha varit alldeles naken under pälsen.

Om Klebergs ämne trots allt är hanterligt så är filmvetaren Astrid Söderbergh Widdings desto större: hon skriver om hur krig setts genom kameran och gör nedslag från första världskriget fram till i dag. Det har gjorts gällande att utvecklingen fram till millennieskiftet innebar att man allt mindre avbildade död, men i och med terrorattacken mot USA 2001 och kriget mot terrorismen som sammanföll med internetexplosionen är det inte längre möjligt att kontrollera bildflödet. Talibanernas halshuggningar av journalisten Daniel Pearl 2002 och affärsmannen Nick Berg 2004 har setts av oräkneliga nätbrukare – den senare enligt uppgift av var fjärde – och de amerikanska soldaterna som urinerar på stupade talibaner eller stoltserar med deras kroppsdelar har visats i nyhetssändningar världen runt.

Å andra sidan kan man aldrig veta hur propagandabilder fungerar. När amerikanska elitsoldater i maj i fjol dödat Usama bin Ladin i hans gömställe i Abbottabad i Pakistan spred Vita huset en bild av en bekymrad Obama som tillsammans med sin närmaste stab bevittnar händelseutvecklingen på skärm i det så kallade ”Situation Room”. Bilden var avsedd att uppfattas som en slutvinjett för USA:s framgångsrika kamp men ute i världen var det många som uppfattade den annorlunda: exempelvis Johan Malmberg skrev i en krönika i Helsingborgs Dagblad att han snarare såg ”ett gäng som cyniskt följer en ren avrättning”.

Man kunde tillägga att inte heller talibanernas propaganda har fungerat riktigt som den har tänkt. Att man på det hållet har upphört med halshuggningar som filmas och läggs ut beror på att de också på många håll i den muslimska världen har uppfattats som barbariska.

Två bidrag handlar om den fiktiva döden i tv-serierna. I kriminalteknikserier är den döda kroppen central som bevis och Sofia Bull visar hur det skapas en spänning dels mellan objektiv vetenskaplighet och empati, dels mellan kroppen som på rättsmedicinarens bord steg för steg plockas isär och kroppen som sedan samlas ihop på nytt för att kunna vittna.

Också Anja Hirdman tar i sitt bidrag om den mäkta populära ”Morden i Midsomer” fasta på att rättsmedicinarens roll kan uppfattas som tröstande. Mordoffrets kropp genomgår tre faser. Först utsätts den för skräck och dödskamp i det den plötsligt träffas av yttre våld, sedan exponeras den i förvriden ställning och kanske täckt av blod ute i naturen eller i hemmet, men hos rättsmedicinaren blir den ”återförd till något slags mänsklig ordning”: ”Den är rengjord och täckt, ja nästan som omhändertagen under det obligatoriska lakanet. Här blir den också betraktad och undersökt av dem vi vet kommer att berätta dess historia och ge den döda sin status som individ åter.”

Volymen avslutas med två uppsatser om döden som tema på internet, dels på diskussionsforum om självmord och dels på döende människors bloggar. Michael Westerlund tar upp å ena sidan ”SPES Gästbok”, som vill motverka självmord och stödja dem som drabbats, och å andra sidan ”Suigui chat”, där det är tillåtet att uttrycka självmordstankar, diskutera självmordsplaner och metoder och till och med att uppmuntra andra att förverkliga sina planer. Vad besökarna i vardera fallet får är en anonymiserad offentlighet där de kan uttrycka svåra känslor – smärta, sorg, ilska, dålig självkänsla – som kanske inte är tillåtna i andra sammanhang.

Gästboken är övervägande ett forum för medelålders kvinnor som förlorat sin man eller ett barn och som här kan de räkna med ett empatiskt bemötande av människor med samma erfarenhet: ”Försök hålla ut för det blir bättre med tiden, även om man inte kan se det just nu. Vi är många som känner igen oss i dina ord, tro mig.” På Suigui chat är deltagarna unga, här används benämningar som alone, Beautiful scars, kaosflicka, Killme, Lifeispain, dead man walking, Suicide girl. Här kan man fråga ”någon mer som ska ta självmord?” eller: ”hur många gånger har du försökt ta livet av dig då?” I det senare fallet kan svaret lyda: ”ett par gånger, har skärt upp pulsådern på bussen men det var några som skrek till bussen att stanna, fan ta dom”. Men framför allt handlar det om den ideala metoden som ska vara effektiv, smärtfri och hedersam i den bemärkelsen att andra inte drabbas. Därtill får den gärna också vara vacker.

En intressant fråga som Westerlund i stort sett glider förbi är i vilken utsträckning deltagandet på Suigui chat kan vara rollspel eller voyeurism. Varför skulle man just här vara sig själv när nätet i alla andra sammanhang ger en frihet att uppfinna sig själv?

Cancerbloggarna som på senare år blivit ganska vanliga – Yvonne Andersson som diskuterar dem i volymens avslutande artikel fann i början av 2011 ett nätverk på runt 30 med länkar till varandra – håller en ton som utgör en bjärt kontrast till tonen på Suigui chat: här gäller det att tänka positivt, att hålla modet uppe och kämpa på mot det som i de här sammanhangen gärna kallas ”cancermonstret”. Som den internationellt kände polsk-judiske sociologen Zygmunt Bauman konstaterat föreställer man sig i dag att man kan besegra döden genom att tänka i termer av enskilda dödsorsaker som tagna en för en alla går att rå på. Bloggarna tenderar i hög grad att formulera sig rationellt och instrumentellt med betoning på symptom och medicinska behandlingsalternativ. Läsarna hejar i sin tur på och skickar ”styrkekramar”.

Som så kallad intellektuell ligger det nära till hands att rynka på näsan och tycka att cancerbloggarna – liksom för övrigt självmordssajterna – trivialiserar döden genom sin vardaglighet och pratighet. Men kanske det just är vardagligheten som är poängen, kanske det inte bara är bloggarna själva som blir synliga utan också döden och då närmare bestämt som en del av livet?

Kanske konsten att dö blir demokratisk?