Den synen ses numera nästan aldrig i Kina. Men då, på 1970-talet, var den inte helt ovanlig, trots decennier av kommunism och förespeglad jämställdhet och dessutom kampanjer i nästan hundra år mot detta säregna kvinnoplågeri.

Snart sagt alla kulturer har funnit sätt att skapa om kvinnors kroppar. Nyligen föll den första domen i Sverige mot könsstympning utförd i Afrika. På en flygplats på Borneo där jag landade en gång mötte markvärdinnan upp med hål i öronen som nådde till axlarna. Min egen kära farmor sålde Spirellakorsetter. Spännvidden är stor.

Men kvinnor gör uppror. Japanskor till exempel vill inte längre bli inkapslade i kimono. 70-talets svenska behåkastare vägrade vara instängda i ett plagg som skavde, åkte upp eller satt åt. För dem är alla unga flickor som återtagit behån med råge och dessutom gjort behåband till accessoar ett betänkligt fenomen.
Detta mode illustrerar också det faktum att kvinnor inte enbart är offer. Många engagerar sig onekligen aktivt i omgörningen av sina kroppar. Det har till och med gällt så drastiska och plågsamma åtgärder som fotsnörning.

Det understryker den amerikanska historieprofessorn Dorothy Ko i Cinderella‘s sisters. A revisionist history of footbinding (University of California Press, 332 s).

Bruket att snöra kvinnors fötter så hårt att de ändrade form diskuterades livligt redan i Kina för flera hundra år sedan. På 1500-talet ägnade lärde och halvlärde många djupa funderingar och ivriga dispyter om olika aspekter av seden. De snörade fötternas dimensioner på deras tid kan vi idag få en uppfattning om tack vare fynden från kejsarinnan Xiaojings (1565-1611) grav. I döden hade hon fått med sig sina röda sidenskor, broderade med bilder av lotusblom, tall och bambu. Skorna är bara 12 centimeter långa, ett bevis för att hon hade snörade fötter.

Märkligt är att fotsnörning under flera hundra år därefter inte kunde diskuteras öppet. Inte för att bruket var kontroversiellt utan för att det ansågs oanständigt att tala om fötter. Fötter var helt enkelt det sexigaste som fanns och det skrev män om i förtäckta, ibland pornografiska termer.

Men när bruket uppstod är fortfarande okänt. Dorothy Ko referar månghundraåriga debatter. De forntida kineserna ägnade sig ivrigt åt att beskriva kvinnans alla företräden och i ”Nya sånger från Jadeterrassen från de sex dynastiernas tid” (200-500-talet) kunde man läsa om kvinnors ögonbryn, ögon, läppar, midjor och händer men inte fötter. 1100-talspoeten Zhang Bangji tog detta till intäkt för att fötter inte snördes då. Möjligtvis kanske Tangpoeten Han Wo (844-923?) menade snörda fötter när han skrev ”Strålande, strålande, sex tum saftigt kött”.

Dessa mer eller mindre lärde mäns dispyter om snörda fötters ursprung i en avlägsen era ledde aldrig till några definitiva slutsatser och misstanken finns att hela idén att snöra fötter kanske uppstått i den töckniga forntid då Daji (ca 1122 f Kr) anses ha varit stor femme fatale. I själva verket var hon nog en räv i människoskepnad, en varelse som både i kinesisk och japansk folktro har som enda mål att förgöra män, en österns huldra. Förvandlingen var emellertid inte fullständig – fötterna hade ännu formen av tassar. Det var för att inte avslöjas som Daji lindat bindor om dem. Hovdamerna beundrade henne så oreserverat och aningslöst att fotsnörning blev mode utan att de någonsin förstod Dajis dilemma, enligt denna teori om fotsnörningens ursprung.

Men seden väckte också upprördhet. Författaren Che Ruo-shui skrev 1274: ”Det är inte känt när bruket att snöra kvinnors fötter började. En liten flicka, ännu inte fyra eller fem år, är oskyldig och aningslös, men oändligt lidande åsamkas henne. Man förstår inte vad det är för mening med att snöra ett par fötter så att de blir så små.”

Fotsnörningsmodet bredde ut sig från rik till fattig. Dorothy Ko framhåller att fotsnörning inte är någon enkel sak att beskriva. Genom tiderna och i många trakter och provinser har olika moden och olika snörningar förekommit. En viktig modedetalj var skorna och klackarna.

Inte heller själva fotsnörningen följde samma regler överallt och i alla tider. Till och med storleken på fötterna blev ett regionalt mode och i början på 1800-talet hade mödrarna i Hebei, Shanxi, Shandong och Shaanxi blivit experter på att binda sina döttrars fötter så att de blev extremt små.

Det var mödrarna som utsatte sina egna döttrar för denna ovedersägliga tortyr. I kinesisk litteratur beskrivs de outhärdliga skriken från de små flickor vars fötter skulle tuktas. I vissa områden inleddes behandlingen redan när de var två, tre år gamla och vid fyra, fem års ålder snörades fötterna hårt för att de skulle sluta växa. I sex, sjuårsåldern skulle de sedan formas. 1700-talsförfattaren Qian Yong, som frågade sig vad det var för mening med detta, måste dock konstatera att ”idag följer varje familj seden och varje familj snörar sina döttrars fötter. Det verkar som om man inte kan vara en person, inte kvinna om man inte har små fötter.”
Dorothy Ko, som vill vidga synen på fotsnörningens historia och förklara den som något mer än kvinnoförtryck, framhåller att på 1500-talet sågs fotsnörning som en hallstämpel för mänsklig kultur, en definition på det kvinnliga och en källa för manlig sensibilitet. Ett exempel på det sistnämnda är sången ”Dubbla snörningar”:

Ett par nya sidenband
fotvalven så sköna som våren
Ingen annan förstår att sjunga deras lov
Ensam känner jag bandens ljuvlighet.

Ko understryker också att uppfattningen om en ”naturlig kropp” var helt främmande i den tidens Kina. Det är anakronistiskt att tala om snörda fötter som lemlästande. Där och då uppnådde både män och kvinnor religiösa, materialistiska, sociala och sensuella mål genom strävanden att förändra sin kropp, skriver hon. Kanske kan vi här dra parallellen till Shao Lin-templets kung fu-träning där noviserna genom att totalt underordna kroppen sin vilja strävar efter att uppnå en högre verklighet.

Fotsnörningen gick till så att tårna tvingades växa in mot fotsulan så att hela foten blev ”som ett lotusblad”. Detta gjordes med remsor av mjukt tyg, ibland av siden, ibland till och broderade, som drogs åt mer och mer. Men eftersom fötterna delvis ruttnade av behandlingen luktade bindorna illa. Det ansågs vara höjden av osmaklighet att hänga ut de tvättade remsorna till tork så att andra såg dem.

Fötterna blev naturligtvis också fruktansvärt missformade. Den nakna foten foten var tabu. Det var synen av den dolda foten i skon som ansågs så erotisk och som kvinnorna ägnade så mycket omsorg åt att göra attraktiv. Skorna fick på det sättet en avgörande betydelse. Länge var det en kinesisk kvinnas stolthet och kära sysselsättning att sy sina egna skor och brodera dem, inte för att dölja utan för att dra uppmärksamhet till fötterna. Den förföriska doften av parfymerat fotpuder uppmärksammades också. Det fanns orter där kvinnorna sammanstrålade en dag om året för att uttryckligen visa upp sina vackert klädda, väldoftande små fötter i vackra sydda skor. Fotfestivalen i Datong i norra Kina var speciellt berömd.

Klassisk kinesisk skönlitteratur innehåller många alluderingar till dessa fötter. Det fortsatte ända in på 1930-talet när fotsnörning praktiskt taget hade upphört, men just därför blev omhuldad av nostalgiker. Då utkom ett encyklopediaktigt verk, Cailefu (Plocka rädisor) med den rättframma deklarationen: ”Eftersom vi inte kan hitta några måltavlor i verkligheten samlar vi material om fötter.” Till det hörde ”ord om lotusen”, foton samt broderade skor, speciellt nattskor (som bars för att de deformerade fötterna inte skulle synas i sängen). Rariteterna för dessa pornografer var bilder av nakna fötter.

Men då hade sedan länge fotsnörning dömts ut som en nationens skam. I slutet av 1800-talet arbetade upprörda västerländska missionärer och moderna kineser för att utrota seden. Den blev en symbol för kvinnoförtryck, Kinas brist på kontakt med världen, despoti, brist på mänskliga rättigheter. Det som tidigare varit privat angelägenhet blev en fråga för nationen i det framväxande stolta moderna Kina där kejsardömet störtades 1912.

Redan 1875 bildade den engelske missionären John MacGowan The heavenly foot societey. Han och hans hustru möttes av förtvivlade förklaringar från kinesiska kvinnor att deras döttrar inte tyckte de var vackra och aldrig skulle bli gifta om inte deras fötter snörades. Sålunda inleddes kampen om tianzu (naturliga eller himmelska fötter), som så länge ansett vara motbjudande, mot chanzu eller guozu (snörade fötter). MacGowans framhöll att Gud skapat kvinnans fötter som de var men också att Himlens vilja, som kineserna vördade, väl måste vara att små flickor skulle få förbli som de var skapade.

Många progressiva kineser framhöll motståndet mot snörda fötter som en kinesisk rörelse, en förutsättning för moderniseringen av Kina och nationens goda rykte. Ute i provinserna hade antifotsnörningssällskap bildats på 1880-talet och 1898 bildade lärda ämbetsmän liknande i Shanghai. Flickan Cai Aihua jublade i en sång: ”Glädjen att släppa fötterna fria, vilken glädje!/Lyssna till min frisläpparvisa…./Låt oss alla sjunga sången om fria fötter!”

Inte överraskande fick rörelsen först fäste bland bildade och i överklassen medan bruket varade längre på landet. Kvinnorna mötte tveeggat motstånd från många män som tack vare fotsnörningen kunnat se ner på dem som ”200 miljoner parasiter”. Med snörda fötter kunde de ju knappt gå och deras möjlighet att arbeta var därför begränsad. Städernas bildade kvinnosakskvinnor hade alltså många orsaker att ansluta sig till antifotsnörningsrörelsen som ett led i jämställdhetssträvandena.

Det gick ändå förhållandevis snabbt att få mödrar att sluta med att plåga sina små döttrar med fotsnörning. Naturliga fötter, som nyss varit så pinsamma, gjorde nu en kvinna till förebild. Men för de kvinnor vars fötter redan var förstörda ledde borttagandet av bindorna ofta till stora plågor. Det hjälpte inte att lossa dem gradvis. Smärtan var outhärdlig, liksom skammen när sedelärande fotoutställningar i bästa välmening visade nakna fötter med borttagna bindor.

I dag är kvinnor med snörda fötter relikter. Dorothy Kos annars till stilen ofta påfrestande akademiska bok slutar mycket gripande. Hon vill se en kvinna med snörda fötter. Hon förs till till Liuyibyn i Yunnan. Där bor en grupp åldriga kvinnor med snörda fötter. Sedan 1990 välkomnas turister till ”sedens sista bastion i Kina”. På en vägg står den lilla dikten: ”Sista dansen för den gyllene lotusen / som stiger fram för att dansa när tuppen gal.”

Till musik från en kassettbandspelare dansar de gamla kvinnorna stapplande fram i skor av röd plast. En sista gång blir de, eller låter sig bli, utnyttjade, nu i Folkrepublikens Kina.